Bilden jag lyckats pilla in i bloggen idag visar en lokal där det bedrivs skola/förskola i dubbla pass varje dag i de allra slummigaste kvarteren i Phnom Pen. Här vistas dagligen 25 barn och tre vuxna samtidigt under några timmar, sedan kommer det nya barn. Bilden är alltså tagen precis i dörrhålet, lokalen är kanske 25 kvadratmeter (?) Den ligger strategiskt för att det är lättare att få barnen att komma dit om den ligger nära deras bostäder, och - ja, det fungerar ju någorlunda. De behöver ju ingen hall till vinteroveraller och Graningekängor. Jag har inte så många bilder från det här området, för de ansvariga för organisationen ville inte att några av de utsatta barnen skulle komma med på bild. Och vart man än vände kameralinsen så nog fanns det barn där. Här lever människor på varann åt alla håll, horisontellt och vertikalt, och en gång om året svämmar floden över och dränker stora delar av stadsdelen så sedan är det bara att börja om med inredningen... En av våra värdar visade märken på en mur ca 2,5 meter upp dit floden nådde senast den var som högst.
Detta område såg betydligt värre ut än där vi var i går. Folk precis överallt - vi var där mitt på förmiddagen och då satt de flesta vuxna som vi såg och spelade kort eller såg på tv. Några hade förstås små butiker av det slag som alltid är öppna och alltid finns överallt. Barnen lekte som barn gör, eftersom det är kinesiskt nyår idag var skolbarnen lediga. De minsta barnen krälade omkring i dammet övervakade av mormor, blöjor fanns nog inte ens på kartan så man kan tänka sig hur bakterierna frodas i värmen. Hur det går till här när mörkret faller vill vi inte veta... Varje gång vi ser ett litet ansikte tänker vi trafficking och barnprostitution. De organisationer vi besökt har i enstaka fall tagit hand om så små barn som ettåringar som varit utsatta för sexuella övergrepp, även om det är vanligare att 9-10-åringar och uppåt tvingas till denna hantering.
Vi fick ta del av familjers och enskildas livsöden och många gånger under dagen upprepades orden droger, prostitution, övergrepp, trafficking, HIV/AIDS, fattigdom... Vi mötte en familj som fått sitt fjärde barn i lördags (!) som försörjde sig på att pappan drog iväg och sålde småvaror från sin motorcykel varvid han tjänade ca $5 per dag. Vår värd misstänkte att detta var bruttoinkomsten, de flesta av de vuxna människorna här har inte gått tillräckligt i skola för att lära sig räkna och läsa ordentligt, än mindre företagsekonomi och skillnaden mellan bruttoinkomst och vinst.
Vi fick också besöka "högkvarter" i närheten till området där några av Erikshjälpens samarbetsorganisationer har verksamhet. Här vid floden finns t ex projektet "River Kids" som samlar ihop barn i olika åldrar, ser till så de lär sig tillräckligt mycket för att hänga med i den statliga skolans undervisning (på liknande sätt som Sunshine som jag skrev om igår) och lär dem grundläggande folkvett som hygien och moral. Idag besökte vi också Kambodjas motsvarigheter till såväl Glada Hudikteatern som LP-stiftelsen - alltså en organisation som arbetar för att fysiskt och psykiskt funktionshindrade skall få personlig utveckling och arbeta med t ex drama och annat kreativt i denna process (tänk efter hur många sådana som kan rymmas i ett härjat land som Kambodja och lägg därtill ett antal "normalstörda", som varit utsatta för övergrepp som t ex syra i ansiktet kastad av någon anhörig) och en annan organisation som riktar in sig på alkohol- och drogmissbrukare (och gissa hur många sådana det finns i ett härjat land osv...) Överallt bland personalen ser vi samma varma leenden mot människor och kärleksfulla ögon när de talar om sitt arbete. Vi förundras över hur de orkar. En av medarbetarna medgav idag att, ja, ibland gråter man faktiskt över utsatta människor som kommer i ens väg. Och man kan bara hjälpa om de själva vill. Lika ofta som vi hört ovanstående ord, lika ofta har vi hört ord som projekt, möjligheter, gemenskap, program, läroplan, stödundervisning, ett mål mat om dagen, hygien... Och det ger hopp! Någon gång kommer man in på det lilla ordet "fundraising", alltså hur man skall samla in pengar till allt detta enorma arbete som aldrig verkar få någon ände. Och man tänker och tänker på vad man skulle kunna göra för att få ihop ännu mera pengar till dessa eldsjälar, både de som har lämnat en trygg tillvaro i ett rikt västerland för att jobba med det här, och de som känner en brinnande längtan att hjälpa sitt eget folk som har det sämre än sämst. Och de ser resultat. Det går inte fort men det händer små mirakel då och då. Vi fick höra om en flicka som blivit skickad till Malaysia (trafficking) som tack vare hjälptelefonen som en av Chab Dais många grenar jobbar med lyckades komma tillbaka till sitt land och hem just här om dagen. Och liksom det blir "glädje bland änglarna i himlen över en enda..." så jublar personalen här över varje seger.
För att våra västerländska kroppar och hjärnor skall orka med detta bombardemang av intryck och tankar i denna värme, har våra värdar Marianne och Bror (som dessutom hade bröllopsdag just idag!) lagt in en och annan välbehövlig matpaus och annan rekreation emellan. Idag åt vi lunch på en fantastisk buffé-restaurang där man betalade $7 plus det man ville dricka, och sedan fick man äta precis så mycket man klarade av. Tyvärr har man ju sina begränsningar. Tänk Orient Palace i Skövde, du som har varit där (en stor restaurang med bl a Mongolian Barbeque), fast ungefär fyra-fem gånger större buffé med kambodjanska och vietnamesiska, kalla och varma, specialiteter. Ett helt bord bara med efterrätter - flera mysko grejor som jello och rissoppa, men också enorma fat med exotisk frukt av många sorter... Fatta att vi led lite av what we in Sweden call paltkoma på eftermiddagens besök och presentationer!
Och så var det ju också det att vi gärna ville go shopping a little in the same veva. (Man blir lite uppmjukad även i hjärnans språkcentrum när man hör och pratar någon slags engelska med diverse brytningar samtidigt som man vill verka prydlig hela tiden. Det tär på krafterna.) Våra fantastiska värdar lotsade oss även här, till ett shopping mall i flera våningar där vi gjorde diverse fynd. Tyvärr lyckades jag nästan klämma handen av en liten expedittjej när jag stängde dörren till provhytten (tycker man förresten att svenska provhytter är små, så kan man kolla de här! I klass med en flygplanstoalett!) men å andra sidan köpte jag två par jeans och ett bälte av henne så då blev hon nog lite gladare igen. På kambodjaners vis log hon i alla fall emot mig hela tiden. Så även den som Michael köpte två par jeans av. "Riktiga" jeans alltså, till en bråkdel av priset hemma. Man undrar vad kopiorna kostar...
Vi åt ju även en måltid på kvällen denna dag, men eftersom vi hade grundat med glass på det amerikanska haket Swensens på bottenplanet blev det något enklare förtäring på fjärde plan i samma varuhus. Där köpte man först valfritt antal "monopolpengar" - kuponger - som man sedan kunde använda till mat och dryck i ett 25-tal luckor runt ett stort torg med cafémöbler. Vi köpte varsitt stort glas färskpressad fruktjuice som inte var av denna världen, och sedan valde Michael och jag att dela på en risrätt med wokade skaldjur och grönsaker. Vi var proppmätta och måste tyvärr lämna nästan en fjärdedel av portionen. Rolf säger att det är klara pensionärspoäng på detta!
Vi konstaterade också att vi haft en väldig tur när vi gav oss iväg på denna "Blind-date" till resa. Jag hade ju inte träffat någon av de andra i detta gäng och flera av de andra har inte lärt känna varann så väl förut heller, eftersom de sitter i olika delar av Erikshjälpens styrelse. Men jättekul har vi, bättre ressällskap kunde man inte få. Undrar om vi skulle ta och stanna någon månad härnere? :)
Nä, vi måste ju hem och samla in mer pengar till Erikshjälpen!
1 kommentar:
Absolut, mer pengar till Erikshjälpen
Skicka en kommentar