Nu är vi på väg!

Eftersom vi inte behövde åka förrän vid 11-tiden hemifrån Hjo, passade jag på att jobba på biblioteket några timmar=halva mitt schemalagda dagspass innan vi for. Som timanställd har man ju ingen "semester" och om jag inte precis byter arbetstid med någon annans pass så får man inte jobba igen de timmar man är borta, utan de är förbrukade. Så man är rädd om de timmar man får och kan jobba.
Vi åkte vägen om dottern Rebecca som ju är hemma med lilla Stella 11 mån, så vi fick säga hej då. Fick med lite nya bilder att ha i mobilen och titta på när vi längtar. Undrar om Stella känner igen oss när vi kommer hem...
Nu är vi alltså på väg mot första etappen, Landvetters flygplats, där vi skall möta resten av sällskapet. Vi skulle bli 5-6 stycken i vår lilla grupp, och så träffar vi ju Erikshjälpens personal på platsen när vi kommer fram. Vi har ju fått ett preliminärt program men det är väldigt spännande att se hur det är på riktigt. När man åker på en vanlig semester har man ju ofta en bild av hur det blir, var man ska bo, vad man kan titta på, hur det är att ligga på stranden.. Nu vet vi nästan inget! Men vi litar på våra värdar, det blir säkert en jätteintressant och givande vecka.
Vi har ju faktiskt varit på en liknande resa förut. År 1999 var vi i Thailand och besökte en missionär för att se och rapportera om hennes arbete på olika ställen i landet. Då var vi borta i tre veckor och hade med oss alla barnen (9, 14 och 16 år gamla). Vi hade några dagar med sol och bad i Hua Hin och lite sightseeing bl a vid "River Kwai", annars var det besök på diverse barnhem, radiostation, församlingar o s v. Fortfarande kan barnen komma med kommentarer och reflektioner om den resan, som visar att den lämnade intryck för livet. Inte minst när de pratar med andra, kompisar och så, som har "varit" i Thailand på någon badort och möjligen i Bangkok, utan att träffa någon människa "på riktigt". Det är olika världar man varit i. Våra barn har bl a sett barn med det blekröda hår som kännetecknar undernäring, bärande ett syskon på höften, sträcka fram en mager hand med en bedjande blick mitt i folkvimlet på marknaden, där ytterst få penningsstinna "faranger" (européer) syns till.
Det blir nog snarast den världen som vi kommer att besöka nu också. Men vi kommer också att få se exempel på hur man med små medel kan hjälpa åtminstone några, som kan hjälpa ytterligare några, att skapa nya förutsättningar, självkänsla och på sikt egen försörjning.
Det finns människor från vår priviligierade del av världen som satsar några år eller större delen av livet på att jobba med det. Det finns människor som skänker pengar för att det skall bli gjort. Det finns hopp.

Skickat från min iPhone