Idag var vi uppe och iväg redan kvart i 8 för att besöka organisationen Chab Dai. De har just flyttat in i ett nytt, ändamålsenligt kontor som är ett knallgult trevåningshus i Phnom Pen. Chab Dai är kort sagt en organisation som samordnar insatserna från drygt 50 kristna hjälporganisationer som arbetar mot trafficking och utnyttjande av barn, i första hand sexuellt men även i barnarbete.
Vi frågade vad byggnaden använts till innan de flyttade in. Jo, någon slags "business", trodde Helen, den brittiska chefen på platsen. Det stod tomt innan de flyttade in, så att den hyresgästen som kom efter dem till de gamla urvuxna lokalerna kan flytta in redan den 1/2! När den kambodjanske ledaren för organisationen i hela Kambodja hörde att vi undrade, berättade han att den hade fungerat som ett ställe där man "rekryterade" ungdomar, mest flickor och ofta från fattiga lansbygdsfamiljer, man gav dem en s k "utbildning" på några veckor i hur ett modernt hushåll sköts och lite engelska på basic-nivå och skickade sedan iväg dem till rika familjer utomlands. Malaysia tar just nu emot mängder av dessa flickor, och ett stort antal av dessa hamnar i något som närmast liknas vid modernt slaveri. Förutom att arbeta i hushållet får de stå till tjänst med allehanda "tjänster" framför allt till mannen i hushållet, och de fråntas alla rättigheter - egen telefon, pass och andra papper de kan ha haft med sig. De blir helt utlämnade till deras arbetsgivares goda vilja.
När vi gick runt i de luftiga och ändamålsenliga kontors- och samtalslokalerna kunde man inte annat än småle och förundras lite över Guds finger. Helen, som alltså fick reda på det samtidigt som vi, hoppade runt och sa: Snacka om att en byggnad blir "omvänd"...! (fast på engelska).
Jag skulle kunna berätta mycket om Chab Dai men timmen är sen och det får bli en annan gång. Namnet betyder i alla fall "join hands" - ta varandra i handen - och står på tre verksamhetspelare: samarbete mellan organisationerna, förebyggande/ingripande samt uppsökande och riktlinjer/målsättningar. Kontor som arbetar på liknande sätt finns nu även i USA, Kanada och England. Man nätverkar även med organisationer i andra länder, t ex grannländerna Malaysia och Thailand.
Vi besökte två av de ställen som är med i organisationen för att se hur det fungerar i verkligheten. Det var enormt intressant att se och höra de eldsjälar som arbetar där försöka förändra livsvillkoren för de barn och deras föräldrar de har på sin lott. Fattiga föräldrar i ett samhälle (se bilden) där ca 5% av de vuxna kan läsa någorlunda, får en möjlighet att låta barnen gå i skola och äta något varje dag och samtidigt lära sig grundläggande "folkvett" som att man tvättar händerna före maten och efter toalettbesök, att man bara dricker rent vatten och vilken slags mat som är nyttigare än annan. När de uppnått en grundläggande nivå slussas de över till den vanliga kommunala skolan, men har fortfarande möjlighet att få stödundervisning här. De fattiga eleverna ligger bara på grund av det oändligt mycket efter sina jämnåriga och har ingen möjlighet att betala för extra lektioner, vilken annars är vanligt att även andra elever behöver. Kan man således undvika att bli sjuk i tropiska sjukdomar och lära sig läsa och räkna, kan man få flera möjligheter att välja på. Kanske kan man jobba hårt och studera vidare på högre nivåer och bli till verklig nytta för hela samhället och landet, t ex som jurist eller lärare, eller lära sig företagande, få mikrolån och starta någon liten business som åtminstone man själv, familjen och kanske släkten kan leva på. Då behöver man inte ens överväga att skicka iväg familjens nioåriga dotter som förlorar oskulden för kanske 800 dollar. Dottern som därmed förvägras alla valmöjligheter till ett fortsatt "anständigt" liv, förskjuts av familj och släkt och får försörja sig på prostitution. Droger och misär följer som brev på posten och hon slutar sina dagar som "baglady" - om hon blir så gammal. Givetvis har organisationen även verksamhet bland offern, "ingripande", på olika sätt, men vi besökte bara dessa två idag, vilket tog större delen av dagen.
Vid femtiden när vi kom tillbaka till hotellet var man ganska mör både i kroppen och huvudet av alla intryck. Under en dryg timme ägnade vi oss åt egen rekreation: någon vilade, drack kaffe och några gick och fick välbehövlig massage. Jag valde en djupverkande underhudsmassage som var en blandning av thai- och aroma massage. Jag ska inte svära på att den lilla tjejen promenerade på mina skulderblad och bröstrygg, men hon drog rejält i håret i alla fall! Stadiga nypor som visste var de tog och ett litet försiktigt "sorry" emellanåt när jag råkade kvida till för att det gjorde ont i mina spända muskler när de löstes upp tog mig bort från den grymma verkligheten som de flesta i världen lever i för en liten stund. Ja, jag behövde det och kanske kommer jag på något genidrag i natt när jag sover!
Aftonens måltid intogs på ännu en restaurang, fransk denna gång, och vi hade ett långt samtal om hur dagen hade varit och hur Erikshjälpen arbetar. Ute på våra besök hade våra värdar fått svara på frågan hur det kom sig att de hamnade här, med mycket varierade svar. Nu frågade styrelsemedlemmarna varandra samma fråga, med något mera likartade svar.
Den stora behållningen av denna resa tror jag redan nu blir alla möten med människor som vi får vara med om, och alla livsöden som anförtros oss. Vi har bara idag hört flera märkliga berättelser om hur man kommer till en vändpunkt som i ett fall till och med var väldigt dramatisk och höll på att ta död på personen, och steg för steg bygger sig ett annat slags liv som är till nytta för både sina närmaste och en stor mängd människor runt omkring. För att inte säga hela landet. Det är mycket att smälta. Tur att inte alla måste gå igenom sådan skärseld för att hitta sin plats i livet! Samtidigt är kontentan att det aldrig är försent att tänka om och göra något annat, som kanske kan forma om världen lite grann och göra den bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar