Björn Skifs, ABBA, Ted Gärdestad, Bob Marley och en rad andra namn droppades som ett pärlband, och plötsligt slog det mig att det här var ju musik som har följt mig under hela min ungdom och fortfarande finns kvar. Även om jag inte precis lyssnat aktivt hela tiden på de här artisterna och låtarna så har de "alltid" funnits där i bakgrunden och följt med. Och Janne Schaffer berättar med stor ödmjukhet om hur tacksam han är för att han fått vara med om allt det här, som en del av "det svenska musikundret". Medan jag höll på med en massa annan musik i min småstad till hemstad, i mitt sammanhang.
Sedan är det ju så att vissa melodier och vissa artister har engagerat mig lite mer än andra. "Brusa högre, lilla å" är en instrumental låt som direkt hakade fast när jag hörde den första gången. Och Ted Gärdestads säregna ljusa röst tilltalade mig tidigt i hans karriär, och att hans livsöde blev så tragiskt kan man bara beklaga. När så Schaffer spelade J-son Lindhs arrangemang på "Jag vill ha en egen måne", som spelades mycket i media efter Teds alltför tidiga död, och sedan går över till "Brusa högre..." så upptäcker jag hur ögonen tåras. Jag kan inte riktigt förklara varför men särskilt dessa tolkningar förmedlade en speciell sorgsen-glad-nostalgisk känsla som dröjer kvar efter kvällens konsert.
En melodi kan ju precis som en doft eller ett synintryck förmedla något där inte orden når fram. Och leva kvar länge i minnet. Därför var det också skönt att sjunga "Härifrån till evigheten" bakom Schaffers ekvilibristiska gitarrslingor, på en text som enbart bestod av AAAA... men i många stämmor. Kanske lyckades vi förmedla något även utan ord till den stora publiken.
Slutklämmen när alla stämde in i psalmen, som "alla" har i ryggmärgen, "Härlig är jorden", fick nästan taket att lyfta sig i kyrkan. Det är mycket svårt att inte tro på en "Guds himmel" som är full av musik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar