För ett antal år sedan när jag fyllde jämnt fick jag en fantastiskt vacker pläd som min "tvärmor" hade stickat. För hand alltså. I ren ull. (Tvärmor är alltså min dotters svärmor.)
Hon sa vid överlämnandet att man kunde fodra den med linne, om man ville. Då blev den stadigare och starkare. Javisst, sa jag, bra idé. Det ska jag göra förstås.
Det tog bara en startsträcka på 6 1/2 år. Tyget har legat tvättat och klart i mitt arbetsrum i några månader. Att nåla på det tog väl 30-40 minuter och sy fast det, för hand förstås, 6-7 timmar.
Någon kanske invänder att detta var totalt onödigt och förspilld kvinnokraft. För att inte tala om alla timmar det tog att sticka pläden på de långa, långa specialstickorna hon har. Nuförtiden köper man plädar i en affär. Annars är hela kvinnokampen förgäves.
Men finessen är att nu för tiden kan vi kvinnor välja hur vi vill använda vår kvinnokraft. Till skillnad från förr när man inte hade kläder om man inte gjorde dem själv. Produkterna blir unika konstverk och vi väljer att sticka eller låta bli. Det är en väsentlig skillnad. Ja, dessa formuleringar är inte mina utan lånade från Julia Skotts bok "Håll käften, jag räknar". Men jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar