20081007

Hoppet

är det sista som överger människan, sägs det. Hoppas det är sant. Jag håller tydligen på och prövar nu.

Missförstå mig inte, jag har fortfarande kvar ett hopp, hoppet om ett liv efter det jordiska och så vidare, annars skulle jag vara väldigt illa ute.

Men hoppet om lite flyt här och nu.

Det är klart att det alltid "finns de som har det värre". Klart att jag har det mesta, utifrån sett, mat och kläder, tak över huvudet, friska barn osv. Och en i hushållet som har fast jobb. Men bara de senaste veckorna har jag sett förhoppningar grusats högt och lågt, för mig personligen och för människor jag bryr mig om. Man börjar undra om "allt står rätt till i den bästa av världar", som Wodehouse ofta uttryckte saken. (Han citerade säkert någon annan, han brukade ju göra det ett par gånger per sida i sina böcker.)

Jag menar - lågkonjunktur, valutakris, sjukdom, olycksfall och dödsfall runt omkring. Och jag lider så med dem jag känner som drabbats, trots att de inte är mina allra, allra närmaste. Det känns nära nog ändå.

På det högst personliga planet: Näranäranära-jobb - vilket innebar att jag låg lågt med marknadsföringen av mitt företag, ifall det hade blivit så att arbetsgivaren hade krävt att jag skulle lägga ner (det var nämligen tal om det vid intervjun). Alltså har jag inte så tätt med uppdrag i företaget heller just nu som jag skulle velat för att köra på i full fart. Och har inte orkat ta tag i nya saker under den senaste veckan, precis. Besvikelsen tog hårdare än jag kunde ana innan, trots att jag verkligen inte tog något för givet den här gången heller. 

Läkarbesök på Sahlgrenska, som jag innerligen trodde skulle visa något nytt, men nehej då, jag får fortsätta hosta. Mina lungor utnyttjas till 120%, vilket tyder på att jag är idrottsman alternativt sångare (stryk det som ej önskas). Finns inget fel på dem. Det enda som ger utslag är capsaicintest, och det visar att - jag har hosta ... Sensorisk hyperreaktivitet med ett finare ord. Ingen allergi, ingen astma, inget ingenting. Och ingenting att göra åt ingenting. Bara dämpa symtomet med dagliga små vita piller, så hostanfallen bara kommer ett par enstaka gånger om dagen. Går att leva med, men man vill ju veta vad det beror på för att komma åt orsaken.

Den ganska fåniga droppen som fick bägaren att rinna över alldeles nyss: Jag hade sedan ett par månader tillbaka beställt en tid för en riktigt avkopplande ansiktsbehandling. Dyrt och egentligen onödig lyx men jag hade verkligen tänkt unna mig detta nu, när jag snålat in på så mycket annat så länge. (Hade tänkt göra det för att fira att jag fått jobbet, men det är ju en annan historia.) När jag trots allt gick dit kände jag verkligen att jag behövde få koppla av och bli lite ompysslad, och glömma det jobbiga en stund. Jag kan ju inte med all min oro lägga en enda aln till min livslängd, eller hur det var.

Och så har hudterapeuten gått och blivit förkyld och ligger hemma just idag! Är det inte bara sååå typiskt?

Tänk positivt, tänk positivt, tänk positivt. Jag har vik på Kulturskolan, knappt halvtid och på obestämd tid och ett jobb jag inte är utbildad för (fast de moment jag gör går rätt bra med den utbildning och bakgrund jag har). Och jag har fått ETT nytt uppdrag till företaget, som jag har kvar. Det finns fortfarande ett och annat jobb att söka, och jag har tagit mig samman och sökt flera stycken under den senaste veckan. Och solen skiner. 

Och jag har garn till minst en "tröst-stickning". Forskare har kommit fram till att det utsöndrar något "må-bra-ämne", vilket minns jag inte nu och inte heller var jag läste det. Men värt att pröva!

2 kommentarer:

Maria sa...

Jag tror att det är Voltaire's "Candide", faktiskt!
Den ska man bara läsa om man är riktigt lycklig, det vill säga aldrig...

Anonym sa...

Jag läste Candide en gång o tyckte den var riktig bra! ... måste varit riktigt lycklig då! ... jag är väl en anomali! ...