20080206

Filmtajm

I går var det filmstudiodags igen. Min "gemenskapsaktivitet" som nu utvecklats till att bli gemenskap med de av stadens befolkning som är med i filmklubben, då ingen av mina närmaste har tid att gå på denna aktivitet för närvarande.

Undantagsvis var visningen flyttad från den vanliga första torsdagen i månaden till tisdag, eftersom Folkhögskolan abonnerat medborgarhuset Park på torsdag för sin årliga "Hjorovision Song Contest", och en flytt till nästa vecka hade varit oläglig eftersom det är sportlov då.

Filmen som visades var Roy Anderssons "Du levande", som fått massor av uppmärksamhet och priser här och där.

Och vad blir mitt omdöme, då? Ja, en mer välregisserad och välplanerad, väl ljussatt och väl castad film får man leta efter. Filmens budskap, typ "allting är skit men vi får väl ha varandra ändå medan vi lever", underströks av de ständigt gulbeige interiörerna med lysrörsgrått ljus och exteriörer med ösregn, dimma och åska. Karaktärerna spelades av enbart okända aktörer, som i de fall de inte redan var gamla, bleka och rynkiga hade sminkats för att se ut så. Och många lågstatuspersoner flimrade förbi: allt från vårdbiträdet till fyllot i parken.

Några repliker som fastnade: "hade jag en motorcykel så skulle jag dra från hela den här skiten", "ja, jag får väl gå och lägga mig, det är en dag i morgon också", "mina pensionsförsäkringar har minskat med 34%", "du spelar så BRA, Micke - så HIMLA bra", "det är alltid lika trevligt att vara här, Karin, fast du är en sadist som serverar lättöl till mat som luktar så gott", "elektriska stolen - första - andra - tredje.." (utan inbördes kronologisk ordning)

Några bilder som fastnade: mannen som övar sousafon i lägenheten, hustrun drar igen dörren med en smäll i bakgrunden. Mannen som övar bastrumma till bandspelare med marschmusik i lägenheten, hustrun drar igen dörren med en smäll i bakgrunden, grannen dunkar i taket och får taklampan i huvudet (förutsägbart!). Den romantiska tjejen som drömmer om att hon gifter sig med rockmusikern Micke, som sedan sitter i det gulbeige köket lutad mot kyl/frysen och drar iväg ett solo på elgitarren medan tjejen öppnar de sista presenterna. Psykiatern med fullproppat väntrum som tröttnat på samtal och i stället skriver ut tabletter, så starka som möjligt, "så är det med det".

Ja, sammanfattningsvis, en klart sevärd film om den svenska folksjälen med stort mått av igenkänning. Men ingen "skrattfest", som programmet utlovade. Och inte en "feel-good-film" heller.

Till råga på allt får jag numera smärtsamma "dagen-efter"-symtom när jag varit på bio på Park. Biofåtöljerna som är original sedan 1955 börjar bli utsuttna och det är trångt mellan raderna, så det är svårt att ändra ställning. Frågan är om det inte drar också, jag brukar ha jacka eller schal över axlarna för säkerhets skull. Men idag har jag ändå huvudvärk från hjässan neråt i ryggen, i en svans längs vänster skulderblad och ner till vänster höftled. Renovering av lokalen har varit på gång i ett antal år, men nu blev det uppskjutet igen. Det börjar bli akut!

2 kommentarer:

Charlotte sa...

Hahaha - Hjorovision Song Contest. så fyndigt! :-)

EvaK sa...

Ja, men visst, är det inte... genom åren har det funnits massor av varianter på alla ord som börjar på ljudet "jo": Hjovialen (typ stadsfest), Hjo Can Dance (dansgrupp, tror jag), Hjo-Ko (westerntävling), Hjosefina (tygaffär). M fl, m fl. Och det finns ett vykort att köpa med texter om Hjo som världens mest omsjungna stad - Hjo are always on my mind, Everything I do, I do it for Hjo osv.

Så kul har vi här. I love Hjo.