Vissa barn klarar bara inte av när det drar ihop sig till lov. De behöver inte alls vara misshandlade hemma eller leva ett miserabelt liv på något sätt, de klarar bara inte det där att bryta med rutinerna.
Idag har jag varit inne en sejour i bildsalen igen, och försökt hålla ordning på den "fria" aktiviteten att göra leranimationer. Frihet under ansvar, alltså. Det var menat som ett grupparbete och man skulle 1) göra manus (storyboard) bestående av text OCH bild, som beskriver händelseförloppet så väl att man skulle kunna byta manus med varandra och ändå kunna göra en begriplig film 2) göra alla figurer och rekvisita till filmen av modellera 3) göra bakgrunder, efter att ha konsulterat manuset och räknat över hur många som behövs.
Jag vet inte hur många grupper jag har gått över som en hök och slagit ner på hur de disponerat sin tid. De flesta fastnar i modelleran - får inte barn leka med sådant hemma nuförtiden? Det fick mina!
De senaste dagarna har det varit lite lätt "flipprigt" i alla klasser - och idag var det mer än ett suddgummi som rök i luften, plus att ungarna smög och höjde volymen på "arbetsmotivationsmusiken" som var på alldeles för högt med tanke på den höga stämning som redan rådde i gruppen.
En kille vägrade blankt att göra någonting eftersom han hade råkat vara borta förra gången och kompisarna i gruppen under den tiden hade kommit fram med ett av de bättre och mer genomtänkta manusen. Det var ju helt värdelöst, enligt honom, och skulle göras om. Han fick sätta sig i ett hörn och göra något annat ett tag, det gick bara rakt i väggen. Som tur var, tillhörde just hans grupp de stadigare ungarna, så de tog inte illa vid sig utan fortsatte med sin idé. Rätt som det var satt den lille killen i gruppen i alla fall och knådade gubbar av hjärtans lust.
Kanske några är på gång att börja filma nästa gång, efter lovet. Om de kan tyda sina manus då. Jag har i alla fall gjort min insats. . .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar