Alldeles nyss fick jag ett sms från dottern F, där hon berättade att hon fick jobbet, precis som kompisarna E och P. Lättnad! Hela 12 veckor - och under den tiden kan de ju fortsätta att se sig om och söka tjänster och knyta kontakter. Det är ju mycket lättare när man är på plats. Det kvittar vad man säger om det moderna IT-samhället - de personliga mötena är viktigast ändå.
Jag har legat vaken och gruvat mig halva natten över bl a detta. Jag önskar inte min värsta ovän att gå igenom en sådan här oändlig arbetslöshetsperiod när man söker och söker och oftast bara får ett kortfattat mail till svar. Om man ens bevärdigas det. Och man hör rykten om att "de andra" får jobb, en efter en, och till och med har flera intervjuer på gång, så man får välja vilket jobb man vill ta.
Hur skulle jag då kunna snudda vid tanken när det gäller min egen älskade dotter, utan att gå i bitar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar