När det gäller "firande" av den här dagen, den internationella kvinnodagen, är jag högst kluven. Facebook och andra forum svämmar över av "grattis" på kvinnodagen, men "grattis" till vad undrar jag. Säger någon "grattis" till arbetarna på första maj? Eller "grattis" till de dagar som är till för att uppmärksamma olika sjukdomstillstånd?
För det är ju det allt handlar om. Kvinnodagen är till för att uppmärksamma de missförhållanden som fortfarande råder mellan kvinnor och män, ofta till kvinnors nackdel. På många håll i världen är förstås kvinnors villkor många, många gånger värre än det vi har i Sverige, öppet förtryck och misshandel, lagar och samhällsnormer som ingen ifrågasätter för det har alltid varit så. På en del områden har vi kommit längre.
Men på många sätt är "kampen för jämställdhet" som den ser ut i Sverige idag ett knepigt fenomen att ta tag i. Vad är "jämställdhet"? Menar vi samma sak? Betyder det att kvinnor skall göra precis samma saker som män i alla lägen och vem ska då göra det som kvinnor varit förknippade med? För helt onödiga saker kan det väl inte vara. Det vi kalla förtryck är många gånger väldigt subtilt och kan ibland slå åt båda hållen. Och är det meningen att kvinnor ska ha "rätt" att trycka ner män för att det är vår tur nu? Många gånger är det tyvärr även kvinnor som bevarar värderingar och står för kvinnoförtryck t ex i form av missunnsamhet och avundsjuka.
På nyheterna idag meddelar man att vissa yrken, t ex inom skolan och vården, idag har uppnått målet att män och kvinnor har lika lön. Ja, men, bra! Men det är många andra skillnader mellan likvärdiga yrken som ses som "manliga" och "kvinnliga" där det inte händer någonting. Saker som har att göra med schemaläggning, kollektivtrafik, snöröjning, avrapportering med mera. Till synes små saker som sammantaget gör väldigt mycket för det som kallas livskvalitet och vardagspussel. Saker som inte syns så tydligt i siffror på papper.
När man försöker göra "blandade" arbetsplatser av det som brukat vara "enkönat" kan det också uppstå diskriminering. Jag har själv råkat ut för att arbetsgivaren öppet har sagt till mig att de ville ha en kille (underförstått en yngre kille) på den tjänst jag sökt. Oavsett hur bra meriter jag hade blev jag bortsorterad direkt - och det har jag blivit många gånger, mer eller mindre tydligt. Jag har också sett hur försök att skapa "ökad mångfald och jämvikt i arbetslaget" har lett till att helt olämpliga personer har hamnat på tjänster där man kunde fått ut betydligt mer och bättre resultat av en annan personlighet som råkat tillhöra den mer "traditionella" gruppen. Saker som inte syns eller märks direkt efter tillsättningen, eller som siffror på papper, men som kryper fram över tid.
I går kväll var jag på en föreläsning av UN Women. Bland mycket annat ställdes frågan om var vi trodde att "kön" kom ifrån, biologiska faktorer eller något man fostras till. Publiken ombads ställa sig på en tänkt linje mellan dessa poler. De flesta ställde sig någonstans på mitten, en man sprang nästan in i väggen åt det håll som betydde fostran. En person opponerade sig dock och menade att det är ju väldigt olika inom grupperna, skillnader mellan olika kvinnor och olika män.
Och här tror jag att hen var något viktigt på spåret. Ju äldre jag blir, ju svårare har det blivit att klumpa ihop folk i olika kategorier, om det är män och kvinnor eller andra uppdelningar. Tycker jag alltså, men jag har samtidigt upptäckt att andra buntar ihop mig med en massa andra människor som jag kanske bara har en eller två egenskaper gemensamt med. Och jag har å andra sidan en väldig massa egenskaper (eller egenheter) som de tycker är jättekonstiga, och vill inte bli ihopklumpade med mig.
För att fortsätta med det här manligt/kvinnligt-resonemanget: jag noterar dagligen att varje kvinna och varje man har olika egenskaper och intressen som placerar dem på olika ställen på skalan mellan traditionellt macho och superfeminint. Vad som är manligt och kvinnligt skiftar ju också över tid vad gäller färger, uppträdande, preferenser osv. Jag vet om män som stickar, lagar mat och broderar, och kvinnor som kör motocross, gillar bilar och snickrar. Oavsett deras biologiska kön. För mig är det inget problem. Men vissa kan inte låta bli att kommentera detta på nedlåtande sätt, eller omvänt, kommentera deras "andra hälft" som kanske inte delar det intresset. Jag tänker bl a på min kvinnliga vän som äger, seglar och tar stort ansvar för en båt, som hennes man gärna följer med på när det är vackert väder. (Ja, till en del hänger han med på intresset men det är till största delen hennes).
Jag längtar efter den dag då Kvinnodagen blir överflödig och vi har ett jämställt samhälle på riktigt. När varken män eller kvinnor behöver förklara sig om man rider islandshäst, bakar, tapetserar, knypplar spetsar, svarvar eller bygger nyckelharpor. Där man som kvinna inte behöver känna skuld för att man har huvudansvaret för tvätt och matinköp, och mannen för städning, räkningar och bilvård - det råkar passa just den här familjens förhållanden bäst av flera olika skäl. Jag vill inte heller känna skuld för att jag vill jobba deltid, typ 80%, för att kunna ha eget företag där jag gör andra saker parallellt, och även kunna tillbringa tid med mitt barnbarn då och då i vardagen. Jag hoppas också att jag inte fäller någon dum kommentar som skuldbelägger någon annan, som har gjort andra val. Vem är jag att döma? Man måste utgå ifrån att alla människor gör så gott de kan efter deras förutsättningar och förstånd.
Här är inte jude eller grek, träl eller fri, man eller kvinna, skrev redan Paulus på sin tid. Tänk om vi kunde börja se varandra som människor i stället för att värdera och bedöma efter vilka olika fack eller referensramar man kan trycka in oss i. Efter närmare två tusen år är det fortfarande en bit kvar.
1 kommentar:
Mycket bra skrivet!
Skicka en kommentar