Hela Sverige drabbas verkligen av schlager-chock. Eller skall man säga trauma, när det är så utdraget som det numera är. Det går verkligen inte att komma undan.
Till och med en av landets "finaste" morgontidningar ägnar massor av plats till att kommentera och analysera. Under "kultur"... Men de håller sig åtminstone någorlunda till saken .
Det som stör mig mest är allt krut som läggs, i de flesta av våra andra medier, på att hitta historier kring artisterna, inte så mycket kring själva låtarna som tävlar. Lilla "skolfröken" Marie från Munkedal var ju tacksam att skildra i sig själv, men varför måste man gotta sig i tragiska uppväxter och tidigare sjukdomar etc som en del artister genomlidit, enligt media de senaste veckorna? Är det för lite "bröstchocker" i år?
20070224
20070219
Jag måste bara få dela med mig
Idag har jag varit bl a franskafröken, vilket visade sig inkludera två timmars provrättande som jag inte visste innan. Men det gick bra. Framför allt var det givande att se alla kreativa sätt det finns för trettonåringar att böja verbet "être".
Hemkommen öppnar jag mailen och scannar av alla mina bevakningar på jobbsajter. Där finns det också en hel del kreativitet, som jag även tidigare gett exempel på. Den här låter ganska lockande, åtminstone en slaskig måndagseftermiddag i februari:
Husfru
Du som har känsla för att sköta ett hem på ett bra sätt och gärna med god smak sökes till företagare i mellansverige. I dina arbetsuppgifter ingår ansvar och planering för inköp och tillagning av mat, kaffe, gärna att du bakar, bjudningar, servering, städ, bädd och tvätt. Du har dock tid för egna aktiviteter på dagen och kvällar som gympa mm. Du medföljer oftast till Spanien och delar fritid med arbete.
Körkort är ett krav och datavana ett önskemål. Vid intresse kan mindre kontorsarbete utföras. I din lön på 5 000 kr netto efter skatt per månad ingår rum, mat och tillgång till bil. Arbetet är på 3-6 mån.
Undrar om man får vitt stärk-förkläde och liten kråsmössa också?
Seriöst???? 5000 spänn????
Hemkommen öppnar jag mailen och scannar av alla mina bevakningar på jobbsajter. Där finns det också en hel del kreativitet, som jag även tidigare gett exempel på. Den här låter ganska lockande, åtminstone en slaskig måndagseftermiddag i februari:
Husfru
Du som har känsla för att sköta ett hem på ett bra sätt och gärna med god smak sökes till företagare i mellansverige. I dina arbetsuppgifter ingår ansvar och planering för inköp och tillagning av mat, kaffe, gärna att du bakar, bjudningar, servering, städ, bädd och tvätt. Du har dock tid för egna aktiviteter på dagen och kvällar som gympa mm. Du medföljer oftast till Spanien och delar fritid med arbete.
Körkort är ett krav och datavana ett önskemål. Vid intresse kan mindre kontorsarbete utföras. I din lön på 5 000 kr netto efter skatt per månad ingår rum, mat och tillgång till bil. Arbetet är på 3-6 mån.
Undrar om man får vitt stärk-förkläde och liten kråsmössa också?
Seriöst???? 5000 spänn????
20070214
Långsiktighet bättre än punktinsatser
Idag, Alla Hjärtans Dag, läser jag till min stora förvåning att en skola (det kanske finns flera?) stänger för att det förekommer "mobbing" i samband med dagens firande. Se artikeln i DN.
Vissa elever får blommor och kort, vissa blir utan, och det är synd om dem som upplever att "alla andra får". Skolan löste alltså detta med att ge eleverna ledigt???
Ett år prövade man att ge alla elever blommor från skolan (hur kul var det att få?).
Ibland undrar man.
Det kommer alltid att finnas människor som är populära och människor som inte är lika populära. Det fanns även när jag gick i skolan under förra seklet, men då var Valentin inte lika upphaussad som nu, utan inskränkte sig till hemritade lappar och kort. Och superhemligt och diskret dessutom.
Det kommer också alltid att finnas människor som har råd att skicka blommor i mängder med blomsterbud och människor som knappt kan köpa en enda ros att överlämnas personligen. Vi ser detta väldigt tydligt även vid skolavslutningar.
Känner den som skickar en jättebukett mera kärlek än den som lämnar en enda ros?
Det här är väl saker som skulle diskuteras kontinuerligt under barnens hela skoltid. Om inte ämnet "etik och moral" finns på schemat, så lägg in det, eller införliva det i samhällskunskapen, svenskan eller var som helst, bara det inte glöms bort. Det är dessutom inte bara aktuellt vid Alla Hjärtans Dag, utan året om. Tänk på tävlingarna i att ordna födelsedagspartyn, vem som fått finast och flest julklappar, har flest och nyast märkeskläder osv. Lär ungarna betydelsen av berättelsen om "änkans skärv" (Luk 21:1-4)
Tag upp det även på föräldramötena! Curlingföräldrar in absurdum är inte "snälla" mot sina barn - lär dem säga ifrån om vad som är rimligt! Om en 13-åring får jättebuketter med bud varje "alla hjärtans.." under hela skoltiden, vad skall hon då ha som hon kan uppskatta när hon fyller 50?
Själv blir jag jätteglad för en bukett tulpaner från Ica eller en hembakad kladdkaka - men det går bra vilken dag som helst!
Vissa elever får blommor och kort, vissa blir utan, och det är synd om dem som upplever att "alla andra får". Skolan löste alltså detta med att ge eleverna ledigt???
Ett år prövade man att ge alla elever blommor från skolan (hur kul var det att få?).
Ibland undrar man.
Det kommer alltid att finnas människor som är populära och människor som inte är lika populära. Det fanns även när jag gick i skolan under förra seklet, men då var Valentin inte lika upphaussad som nu, utan inskränkte sig till hemritade lappar och kort. Och superhemligt och diskret dessutom.
Det kommer också alltid att finnas människor som har råd att skicka blommor i mängder med blomsterbud och människor som knappt kan köpa en enda ros att överlämnas personligen. Vi ser detta väldigt tydligt även vid skolavslutningar.
Känner den som skickar en jättebukett mera kärlek än den som lämnar en enda ros?
Det här är väl saker som skulle diskuteras kontinuerligt under barnens hela skoltid. Om inte ämnet "etik och moral" finns på schemat, så lägg in det, eller införliva det i samhällskunskapen, svenskan eller var som helst, bara det inte glöms bort. Det är dessutom inte bara aktuellt vid Alla Hjärtans Dag, utan året om. Tänk på tävlingarna i att ordna födelsedagspartyn, vem som fått finast och flest julklappar, har flest och nyast märkeskläder osv. Lär ungarna betydelsen av berättelsen om "änkans skärv" (Luk 21:1-4)
Tag upp det även på föräldramötena! Curlingföräldrar in absurdum är inte "snälla" mot sina barn - lär dem säga ifrån om vad som är rimligt! Om en 13-åring får jättebuketter med bud varje "alla hjärtans.." under hela skoltiden, vad skall hon då ha som hon kan uppskatta när hon fyller 50?
Själv blir jag jätteglad för en bukett tulpaner från Ica eller en hembakad kladdkaka - men det går bra vilken dag som helst!
20070213
En ständig följetong om Arbetsförmedlingen
Nu har vi bl a i DN och i Aktuellt tagit del av hur reglerna för de nya fräscha "nystarts-jobben" kommer att fungera IRL.
Jag tror verkligen att den nya regeringen försöker allt de kan att rätta till den gamla regeringens grova plumpar och uppenbara missar i regelverken både här och där - men i det här fallet har de ersatt pest med kolera.
När jag såg nyheterna igår trodde jag nästan inte mina ögon. Ja, rubriken var ju förstås från jämställdhetsperspektivet, att kvinnor blir orättvist behandlade, så först lyssnade jag nästan inte. Man är alltför van vid de formuleringarna. Men när det gick upp för mig på vilket sätt härsknade jag till ordentligt!
Det gäller ju inte bara kvinnor, invandrare, akademiker eller vilken byrålåda man nu stoppas i. Det här gäller ju alla MÄNNISKOR som försöker hanka sig fram. Kvinnor OCH män, även om det ofta är kvinnor som lyckas hitta de där fram-hankar-jobben i vård, omsorg och service.
Nu kan jag ju inte tala för alla människor, men det räcker så bra med mitt eget fall.
Om jag skulle aspirera på ett "nystarts-jobb", vilket jag ju inser aldrig kan bli aktuellt med nuvarande regler, skulle min arbetslöshetsperiod räknas från och med i lördags. I själva verket upphörde min fasta tjänst sista maj 2004. Sedan dess har jag studerat och varit timanställd på flera olika ställen och aldrig kommit upp i mer än ett snitt på 19 tim/vecka under en sammanhängande period (feriearbetet), vilket är den arbetstid min a-kassa beräknas på.
Jag söker jobb hela tiden ( drygt 85 tjänster i skrivande stund) och väntar ständigt på svar från ett par dussin potentiella arbetsgivare, men blir galen om jag inte får göra något däremellan. Gärna något som man tjänar ett par kronor på. Därför vikarierar jag som lärare och hoppar in som turistvärdinna, har erbjudit mig att hjälpa den lokala bokhandeln med uppackning till rean och ett klädföretag som skall flytta in till en ny lokal. Med mera. Allt utom att jobba med mitt eget "bisyssla"-företag, som jag fick lägga ner för att få ut någon a-kassa över huvud taget.
För att få ett "nystarts-jobb" inom den bransch man är utbildad i, i mitt fall media- och kommunikation (informatör, kommunikatör, reklambyråarbeten, utredningar...) så skall jag inte ha lyft ett finger och fått betalt för det på minst ett år. Inte en timme! Är detta sjukt eller är det sjukt! Sedan finns det en del andra reservationer också, men de lämnar jag därhän just nu, för de gäller inte mig.
Skall inte de som verkligen försöker jobba med vad som än finns premieras och hjälpas till att få ett "riktigt" jobb inom den bransch man utbildat sig till i första hand??? Har man varit arbetslös i 11 månader och erbjuds några timmars vikariat i dagsläget så håller man sig väl undan allt man kan, för att få en chans att få ett "riktigt" jobb inom kort?
Jag ångrar att jag feriejobbade så mycket jag kunde (= knappt halvtid i snitt) på somrarna under studietiden, och att jag har ställt mig till förfogande för vikariat. Jag kunde ha stämplat med högre a-kassa hela den tiden och haft en chans till "nystarts-jobb" åtminstone fr o m den 11/6 2007 ( dagen efter ettårsdagen av min fil kand-examen).
Men nej, när jag tänker efter. Det har känts bättre att vara en del av samhället, att betala skatt och inte uppbära mer bidrag än nödvändigt trots allt. Att ha någonstans att gå där man träffar arbetskamrater och kunder/gäster/elever och känna att man gör en insats - det får väl vara värt de hundratals tusen kronor jag har sparat in åt samhället genom att göra som jag har gjort i min blåögdhet. Det är väl den känslan, och min man (som tack och lov har jobb) som jag får leva på tills jag får komma på intervju någonstans. Medan min utbildning, som är en färskvara, lägger sig bekvämt tillrätta i bakhuvudet.
Det finns bara ett begrepp för det här. Oförlåtligt resursslöseri på alla plan!
Jag tror verkligen att den nya regeringen försöker allt de kan att rätta till den gamla regeringens grova plumpar och uppenbara missar i regelverken både här och där - men i det här fallet har de ersatt pest med kolera.
När jag såg nyheterna igår trodde jag nästan inte mina ögon. Ja, rubriken var ju förstås från jämställdhetsperspektivet, att kvinnor blir orättvist behandlade, så först lyssnade jag nästan inte. Man är alltför van vid de formuleringarna. Men när det gick upp för mig på vilket sätt härsknade jag till ordentligt!
Det gäller ju inte bara kvinnor, invandrare, akademiker eller vilken byrålåda man nu stoppas i. Det här gäller ju alla MÄNNISKOR som försöker hanka sig fram. Kvinnor OCH män, även om det ofta är kvinnor som lyckas hitta de där fram-hankar-jobben i vård, omsorg och service.
Nu kan jag ju inte tala för alla människor, men det räcker så bra med mitt eget fall.
Om jag skulle aspirera på ett "nystarts-jobb", vilket jag ju inser aldrig kan bli aktuellt med nuvarande regler, skulle min arbetslöshetsperiod räknas från och med i lördags. I själva verket upphörde min fasta tjänst sista maj 2004. Sedan dess har jag studerat och varit timanställd på flera olika ställen och aldrig kommit upp i mer än ett snitt på 19 tim/vecka under en sammanhängande period (feriearbetet), vilket är den arbetstid min a-kassa beräknas på.
Jag söker jobb hela tiden ( drygt 85 tjänster i skrivande stund) och väntar ständigt på svar från ett par dussin potentiella arbetsgivare, men blir galen om jag inte får göra något däremellan. Gärna något som man tjänar ett par kronor på. Därför vikarierar jag som lärare och hoppar in som turistvärdinna, har erbjudit mig att hjälpa den lokala bokhandeln med uppackning till rean och ett klädföretag som skall flytta in till en ny lokal. Med mera. Allt utom att jobba med mitt eget "bisyssla"-företag, som jag fick lägga ner för att få ut någon a-kassa över huvud taget.
För att få ett "nystarts-jobb" inom den bransch man är utbildad i, i mitt fall media- och kommunikation (informatör, kommunikatör, reklambyråarbeten, utredningar...) så skall jag inte ha lyft ett finger och fått betalt för det på minst ett år. Inte en timme! Är detta sjukt eller är det sjukt! Sedan finns det en del andra reservationer också, men de lämnar jag därhän just nu, för de gäller inte mig.
Skall inte de som verkligen försöker jobba med vad som än finns premieras och hjälpas till att få ett "riktigt" jobb inom den bransch man utbildat sig till i första hand??? Har man varit arbetslös i 11 månader och erbjuds några timmars vikariat i dagsläget så håller man sig väl undan allt man kan, för att få en chans att få ett "riktigt" jobb inom kort?
Jag ångrar att jag feriejobbade så mycket jag kunde (= knappt halvtid i snitt) på somrarna under studietiden, och att jag har ställt mig till förfogande för vikariat. Jag kunde ha stämplat med högre a-kassa hela den tiden och haft en chans till "nystarts-jobb" åtminstone fr o m den 11/6 2007 ( dagen efter ettårsdagen av min fil kand-examen).
Men nej, när jag tänker efter. Det har känts bättre att vara en del av samhället, att betala skatt och inte uppbära mer bidrag än nödvändigt trots allt. Att ha någonstans att gå där man träffar arbetskamrater och kunder/gäster/elever och känna att man gör en insats - det får väl vara värt de hundratals tusen kronor jag har sparat in åt samhället genom att göra som jag har gjort i min blåögdhet. Det är väl den känslan, och min man (som tack och lov har jobb) som jag får leva på tills jag får komma på intervju någonstans. Medan min utbildning, som är en färskvara, lägger sig bekvämt tillrätta i bakhuvudet.
Det finns bara ett begrepp för det här. Oförlåtligt resursslöseri på alla plan!
20070212
Några tips!
Apropå mitt blogginlägg från igår hittade jag några bra tips genom en annan blogg.
Lyssna och lär HÄR!
Lyssna och lär HÄR!
Skillnad på skit och pannkaka...
Till slut hittade jag ett gammalt kvitto och skrev ned lösningen. Varför jag kom på den just då vet jag inte. Men helt plötsligt föll alla pusselbitarna på plats och känslan av glädje och stolthet spred sig i kroppen.
Det var först på kvällen, när jag råkade se mig i spegeln, som jag förstod vad det egentligen handlade om – passionen. Det är den som driver mig och mina kollegor framåt och får oss att vända ut och in på problemen ända tills vi hittar lösningen.
Vi förutsätter att du är en god kommunikatör och en utåtriktad person som tycker om att samarbeta och är duktig på det. För att fungera i denna roll krävs även en god pedagogisk förmåga...
Texterna ovan är hämtade ur två olika platsannonser som blivit mig tillsända av "intelligenta agenter" (små spindlar som klättrar omkring på nätet och letar rätt på annonser om precis de jobb jag skulle kunna söka och utföra).
Man kan även hitta formuleringar som "du brinner för inredning" och "du är en social person". Ibland undrar man om det över huvudtaget är någon idé att ta macheten och hugga sig igenom djungeln av rena floskler. Det är slöseri med den energi som jag kunde använt till att utföra själva jobbet! (För nöjes skull vänder jag ibland på annonserna - "en inåtvänd person", "ditt inredningsintresse är helt slocknat", "du är asocial och ovillig att samarbeta...")
Sedan stryker jag alla utfyllnader och kollar1) placeringsort 2) önskade konkreta egenskaper 3) utbildningskrav. Erfarenhetskrav struntar jag i. Uppfyller jag 1-3, vilket händer rätt ofta i alla fall, söker jag jobbet.
Och får beskedet "Tack, men nej tack..."
Det var först på kvällen, när jag råkade se mig i spegeln, som jag förstod vad det egentligen handlade om – passionen. Det är den som driver mig och mina kollegor framåt och får oss att vända ut och in på problemen ända tills vi hittar lösningen.
Vi förutsätter att du är en god kommunikatör och en utåtriktad person som tycker om att samarbeta och är duktig på det. För att fungera i denna roll krävs även en god pedagogisk förmåga...
Texterna ovan är hämtade ur två olika platsannonser som blivit mig tillsända av "intelligenta agenter" (små spindlar som klättrar omkring på nätet och letar rätt på annonser om precis de jobb jag skulle kunna söka och utföra).
Man kan även hitta formuleringar som "du brinner för inredning" och "du är en social person". Ibland undrar man om det över huvudtaget är någon idé att ta macheten och hugga sig igenom djungeln av rena floskler. Det är slöseri med den energi som jag kunde använt till att utföra själva jobbet! (För nöjes skull vänder jag ibland på annonserna - "en inåtvänd person", "ditt inredningsintresse är helt slocknat", "du är asocial och ovillig att samarbeta...")
Sedan stryker jag alla utfyllnader och kollar1) placeringsort 2) önskade konkreta egenskaper 3) utbildningskrav. Erfarenhetskrav struntar jag i. Uppfyller jag 1-3, vilket händer rätt ofta i alla fall, söker jag jobbet.
Och får beskedet "Tack, men nej tack..."
20070211
Alltid någon vikarie som blev glad...
Det enda som gör Melodifestivalens alla delfinaler värda att se i år är Kristian Luuks strålande insats att sätta personlig prägel på showen. Fast det där med Jessica Anderssons outfit börjar kännas färdigharvat vid det här laget.
Svante Thuresson slog precis huvudet på spiken när han konstaterade att det är tur att det heter "festival" - för någon meloditävling är det inte längre. Mer en fråga om vilken/vilka artister som har förmågan att marknadsföra sig på smartaste sättet.
Även om det ligger en lång story bakom "lågstadiefröken från Munkedal" så är det lite uppfriskande att se någon bli så genuint lycklig för att gå vidare. De andras leenden verkade mer inövade, som att det här var väl bara en liten bit av jobbet. För "fröken" kanske det här är första och enda inhoppet i sammanhanget, hon har ju en annan karriär som också är viktig för henne. Folk kommer och går, jag menar, se bara på "fyra bugg..."; rektor på Guldkroksskolan i Hjo är ju också en karriär. Så kan man ha musiken som hobby.
I glesbygdsområdet Bohuslän är det säkert någon (nyutbildad lärare?) som blev glad för en möjlighet att få vikariera lite till för Marie.
Och andra har kanske fått en liten uppmuntran om att det går att infria sina drömmar, om vad det vara månde. Så helt bortkastad är nog inte Melodifestivalens alla turer ändå. Jag kanske skulle skicka in något som finns i byrålådan?
20070209
Tack, men nej tack!
Åter ett besked idag om ett jobb jag sökt - vars ansökningstid gick ut i september...Häpp!
Idag blev jag även påmind om varför jag inte ville bli högstadielärare. Jag vikarierade i några timmar och hade då två niondeklasser i bild åt N. Den första lektionen gick hur bra som helst - de lyssnade på vad jag sade och var lite impade av att jag kunde en del om hur man gjorde med olika tekniker osv. En frågade t o m om jag var bildlärare "på riktigt" - lite kul...! Efter den lektionen tänkte jag att, vadå, det här var ju riktigt mysigt och jättetrevliga ungdomar osv.
Det varade i tjugo minuter.
Den andra klassen var raka motsatsen och gav mig hemska flashbacks till min egen högstadietid under förra seklet. Det är hårt att se och känna med de 2/3 av klassen som försöker jobba på och försöker lyssna, men får arbetsron förstörd av en eller två högljudda "lustigkurrar" som drar med sig ett antal hejdukar. Fast man hittar väl en strategi för att hantera det och strukturera jobbet i längden, som man inte fixar när man hoppar in som vikarie för en enstaka gång. Åtminstone hoppas jag det, för N's mentala hälsas skull.
Om jag blir erbjuden ett sådant jobb mer permanent? Ja, egentligen skulle jag nog ta det, men just idag känns det som "Tack, men nej tack!"
Idag blev jag även påmind om varför jag inte ville bli högstadielärare. Jag vikarierade i några timmar och hade då två niondeklasser i bild åt N. Den första lektionen gick hur bra som helst - de lyssnade på vad jag sade och var lite impade av att jag kunde en del om hur man gjorde med olika tekniker osv. En frågade t o m om jag var bildlärare "på riktigt" - lite kul...! Efter den lektionen tänkte jag att, vadå, det här var ju riktigt mysigt och jättetrevliga ungdomar osv.
Det varade i tjugo minuter.
Den andra klassen var raka motsatsen och gav mig hemska flashbacks till min egen högstadietid under förra seklet. Det är hårt att se och känna med de 2/3 av klassen som försöker jobba på och försöker lyssna, men får arbetsron förstörd av en eller två högljudda "lustigkurrar" som drar med sig ett antal hejdukar. Fast man hittar väl en strategi för att hantera det och strukturera jobbet i längden, som man inte fixar när man hoppar in som vikarie för en enstaka gång. Åtminstone hoppas jag det, för N's mentala hälsas skull.
Om jag blir erbjuden ett sådant jobb mer permanent? Ja, egentligen skulle jag nog ta det, men just idag känns det som "Tack, men nej tack!"
20070206
Som att lära sig simma
Idag har jag varit på besök hos den lärare jag skall vikariera för på en högstadieskola i Skövde.
Franska och engelska. Och tonåringar.
Gulp.
Jag hade aldrig varit inne i den skolan förut, och korridorerna slingrade och svängde som värsta labyrinten. Jag kommer bort! Arbetsrummet på ett håll och personalrummet på ett annat, två kronor i fikakassan och läxa till tisdag för ena gruppen och onsdag för andra. Cd-skivor här och kopieringsunderlag där. Nyckel hos vaktmästaren och glöm inte att kolla postfacket.
Dubbel-gulp!
Vilken tur att det (uppenbarligen) finns lärare som inser mitt strukturbehov. Kanske berodde på att jag hört av mig tre veckor före vikariatet och bett att få instruktioner. Hon hade i förväg skrivit en kladdlapp med vad som skulle göras på respektive lektion och fyllde i resten medan vi pratade. Hon dubbelkollade diskret att jag visste var i skolan vi befann oss i förhållande till var vi kom ifrån (inte självklart när det gäller mig) och visade ordentligt var alla salar, som jag skall vara i, ligger. Arbets- och personalrum var vi i två gånger, och hon följde mig till vaktmästarn för att få nyckel.
Det kallar jag pedagog. Eller också har hon dåliga erfarenheter av virriga vikarier som går fel och rör till allt material både för henne och eleverna.
Nu skall jag bara läsa in mig på franskan. Den är lite dammig, men inte möglig. Jag förstod utan vidare allt som stod i stycket om Napoleon... Och det där med "du måste böja verbet" sitter i sedan Västerhöjdsskolan, även om jag aldrig råkade ut för det. (Alla som haft samma franskalärare som jag förstår vad jag syftade på nu.)
Tonåringarna får jag väl ta som de kommer. De kan ju inte ha ihjäl mig.
Även om det inte är lärare jag skall "bli" så försöker jag bemöta de utmaningar jag får som nya erfarenheter. Om jag bara förbereder mig, övar "torrsim", tillräckligt mycket så skall det nog bära även om det känns som djupt vatten med kalla strömmar när jag tänker på det.
Franska och engelska. Och tonåringar.
Gulp.
Jag hade aldrig varit inne i den skolan förut, och korridorerna slingrade och svängde som värsta labyrinten. Jag kommer bort! Arbetsrummet på ett håll och personalrummet på ett annat, två kronor i fikakassan och läxa till tisdag för ena gruppen och onsdag för andra. Cd-skivor här och kopieringsunderlag där. Nyckel hos vaktmästaren och glöm inte att kolla postfacket.
Dubbel-gulp!
Vilken tur att det (uppenbarligen) finns lärare som inser mitt strukturbehov. Kanske berodde på att jag hört av mig tre veckor före vikariatet och bett att få instruktioner. Hon hade i förväg skrivit en kladdlapp med vad som skulle göras på respektive lektion och fyllde i resten medan vi pratade. Hon dubbelkollade diskret att jag visste var i skolan vi befann oss i förhållande till var vi kom ifrån (inte självklart när det gäller mig) och visade ordentligt var alla salar, som jag skall vara i, ligger. Arbets- och personalrum var vi i två gånger, och hon följde mig till vaktmästarn för att få nyckel.
Det kallar jag pedagog. Eller också har hon dåliga erfarenheter av virriga vikarier som går fel och rör till allt material både för henne och eleverna.
Nu skall jag bara läsa in mig på franskan. Den är lite dammig, men inte möglig. Jag förstod utan vidare allt som stod i stycket om Napoleon... Och det där med "du måste böja verbet" sitter i sedan Västerhöjdsskolan, även om jag aldrig råkade ut för det. (Alla som haft samma franskalärare som jag förstår vad jag syftade på nu.)
Tonåringarna får jag väl ta som de kommer. De kan ju inte ha ihjäl mig.
Även om det inte är lärare jag skall "bli" så försöker jag bemöta de utmaningar jag får som nya erfarenheter. Om jag bara förbereder mig, övar "torrsim", tillräckligt mycket så skall det nog bära även om det känns som djupt vatten med kalla strömmar när jag tänker på det.
20070131
Ännu en onsdag
och nu har även januari 2007 lagts till handlingarna.
Ännu en gång har jag fått ett "tack, men nej tack" som svar på en ansökan till ett jobb jag verkligen, verkligen velat ha. När ska jag lära mig att inte dela in jobb i "möjliga", "vill ha" och "vill verkligen ha"?
Jag blir ju bara besviken.
Bättre att bara söka, söka och söka. Blind höna-principen. Det kanske finns något korn någonstans därute. Hoppas jag hittar det innan jag svälter ihjäl.
Ännu en gång har jag fått ett "tack, men nej tack" som svar på en ansökan till ett jobb jag verkligen, verkligen velat ha. När ska jag lära mig att inte dela in jobb i "möjliga", "vill ha" och "vill verkligen ha"?
Jag blir ju bara besviken.
Bättre att bara söka, söka och söka. Blind höna-principen. Det kanske finns något korn någonstans därute. Hoppas jag hittar det innan jag svälter ihjäl.
20070127
Att jobba eller inte jobba
det är en himla skillnad!
Inte för att jag önskar L eller någon annan som jag kan vikariera för att de skall bli liggande hemma i månader. Absolut inte! Men redan en veckas jobb gör att man känner sig som en människa igen.
Det är roligt att göra något meningsfullt som verkligen märks. Det är roligt att ha elever. Och det är roligt att ha vuxna, roliga arbetskamrater som med öppna armar tar emot mig med det jag kan tillföra, utan att rynka på näsan för att jag inte har precis den utbildningen som de har. Det kanske är något speciellt för Kulturskolan i Hjo? Men jag är ju i alla fall utbildad pedagog. Och jag KAN principerna för fingersättning på piano, det sitter i ryggmärgen märkte jag. Fast det har jag inga papper på. Men vi hade ju en del musikmetodik på förskollärarutbildningen, vilket man har nytta av även då det gäller elevens val i nian...
Undrar vad jag gör nästa vecka. Jag har i alla fall tagit fram och börjat fylla i papperen för att starta om mitt företag!
Inte för att jag önskar L eller någon annan som jag kan vikariera för att de skall bli liggande hemma i månader. Absolut inte! Men redan en veckas jobb gör att man känner sig som en människa igen.
Det är roligt att göra något meningsfullt som verkligen märks. Det är roligt att ha elever. Och det är roligt att ha vuxna, roliga arbetskamrater som med öppna armar tar emot mig med det jag kan tillföra, utan att rynka på näsan för att jag inte har precis den utbildningen som de har. Det kanske är något speciellt för Kulturskolan i Hjo? Men jag är ju i alla fall utbildad pedagog. Och jag KAN principerna för fingersättning på piano, det sitter i ryggmärgen märkte jag. Fast det har jag inga papper på. Men vi hade ju en del musikmetodik på förskollärarutbildningen, vilket man har nytta av även då det gäller elevens val i nian...
Undrar vad jag gör nästa vecka. Jag har i alla fall tagit fram och börjat fylla i papperen för att starta om mitt företag!
20070122
Jahaja!!
Nu har jag plötsligt blivit piano- och sångfröken på heltid för en vecka eller två! Snacka om ketchupeffekt.
Jag tycker verkligen synd om L, det gör jag verkligen, för det finns inget som känns så löjligt som att ramla och slå sig, vuxna människan. Och när vädret plötsligt slår om och trappan är hal när man går ut så är man ju inte riktigt förberedd på det. Och slår sig gul och blå och sönder och samman. Hur många gånger hinner man tänka "jag skulle bara ha ..." på vägen in till akuten? När man dessutom har varit hemma för sjukt barn och för egna dagissnuvor och sedan haft jullov och vilat upp sig lite och kanske kunde ha fått jobba "ostört" några veckor - nej, jag känner sannerligen för henne på alla sätt. Så onödigt.
Dessutom har unga fröken J, som är fiol- och pianofröken, gått och fått det som kallas "trötthetssyndrom" - en massa svårdefinierade fysiska symtom som man bara kan vila bort. Så hon är också borta på deltid. Tycker mycket synd om henne också. Men det blir totalt 100% vikariat. Till lilla mej! Vikarie- in- residence på kulturskolan i Hjo. Hoppar in på allt utom det tråkiga (=blåsinstrument, trummor, rockgrupp och annat så'nt som är alltför avancerat).
För mig blir det här trots min djupa medkänsla ett lyft för min mentala hälsa, känner jag. Någon vill ha, och behöver mig, och kan dessutom betala en riktigt normal timlön. Och jag får jobba heltid på riktigt med saker jag kan (det mesta av det i alla fall, det andra får jag väl plocka upp), även om det bara skulle bli ett par veckor. Men det är ju samtidigt medan jag väntar på svar från typ 17 andra jobb och troligen kommer att söka ungefär lika jobb många till under tiden. Jag får i alla fall träffa riktiga människor och ha riktiga arbetskamrater - som jag vet "bring out the best in me..."
Kanske lossnar det sedan så jag får komma på 17 intervjuer...!
Jag tycker verkligen synd om L, det gör jag verkligen, för det finns inget som känns så löjligt som att ramla och slå sig, vuxna människan. Och när vädret plötsligt slår om och trappan är hal när man går ut så är man ju inte riktigt förberedd på det. Och slår sig gul och blå och sönder och samman. Hur många gånger hinner man tänka "jag skulle bara ha ..." på vägen in till akuten? När man dessutom har varit hemma för sjukt barn och för egna dagissnuvor och sedan haft jullov och vilat upp sig lite och kanske kunde ha fått jobba "ostört" några veckor - nej, jag känner sannerligen för henne på alla sätt. Så onödigt.
Dessutom har unga fröken J, som är fiol- och pianofröken, gått och fått det som kallas "trötthetssyndrom" - en massa svårdefinierade fysiska symtom som man bara kan vila bort. Så hon är också borta på deltid. Tycker mycket synd om henne också. Men det blir totalt 100% vikariat. Till lilla mej! Vikarie- in- residence på kulturskolan i Hjo. Hoppar in på allt utom det tråkiga (=blåsinstrument, trummor, rockgrupp och annat så'nt som är alltför avancerat).
För mig blir det här trots min djupa medkänsla ett lyft för min mentala hälsa, känner jag. Någon vill ha, och behöver mig, och kan dessutom betala en riktigt normal timlön. Och jag får jobba heltid på riktigt med saker jag kan (det mesta av det i alla fall, det andra får jag väl plocka upp), även om det bara skulle bli ett par veckor. Men det är ju samtidigt medan jag väntar på svar från typ 17 andra jobb och troligen kommer att söka ungefär lika jobb många till under tiden. Jag får i alla fall träffa riktiga människor och ha riktiga arbetskamrater - som jag vet "bring out the best in me..."
Kanske lossnar det sedan så jag får komma på 17 intervjuer...!
20070120
Jämna plågor...
En av mina miljontals läsare därute, vännen R, klagade i förbigående över att jag bloggar för sällan. Jaha, kul att någon ser fram emot mina "nyheter och bullentiner" som det hette på Mosebacke Monarki.
Jag är ju fast i det här med bloggandet, det är jag, men ibland känns det som att det bli lite enahanda, det här med söka jobb - inte få jobb, söka jobb - inte få jobb... Det mesta kretsar kring det, trots att jag försöker med näbbar och klor att inte fastna och ge upp. Men det är svårt när man inte ens bevärdigas en intervju.
I går stod det i tidningen att fyra personer sållats fram efter en första intervjuomgång till ett av de jobb jag sökt, och för länge sedan fått besked om att jag var bortsorterad från. De fyra personerna var namngivna i artikeln. En av dem är en bekant till mig, med flera års yrkeserfarenhet. En annan är min brylling. (Också med yrkeserfarenhet, förstås, för det var det kriteriet de hade sorterat efter i det här fallet.) Jaha, tänkte jag, kul för dem, och la undan tidningen.
På eftermiddagen kom dottern R och ringde på med en fin tulpanbukett. Hon ville trösta mig för hon trodde att jag var jätteknäckt för att just de två bekanta fanns med bland de utvalda. Hon visste förstås att jag hade sökt jobbet. Så knäckt var jag ju alltså inte just för det, men allmänt nedslående är det ju att så ofta få svaret tack, men nej tack - och en liten uppmuntran piggar ju alltid upp. Dessutom kom kompisen I och vi fick en riktigt mysig tjej-eftermiddag sådär helt improviserat, vi tre. Inga märkvärdigheter eller stora åthävor. Sådant skulle man unna sig lite oftare!
Jag är ju fast i det här med bloggandet, det är jag, men ibland känns det som att det bli lite enahanda, det här med söka jobb - inte få jobb, söka jobb - inte få jobb... Det mesta kretsar kring det, trots att jag försöker med näbbar och klor att inte fastna och ge upp. Men det är svårt när man inte ens bevärdigas en intervju.
I går stod det i tidningen att fyra personer sållats fram efter en första intervjuomgång till ett av de jobb jag sökt, och för länge sedan fått besked om att jag var bortsorterad från. De fyra personerna var namngivna i artikeln. En av dem är en bekant till mig, med flera års yrkeserfarenhet. En annan är min brylling. (Också med yrkeserfarenhet, förstås, för det var det kriteriet de hade sorterat efter i det här fallet.) Jaha, tänkte jag, kul för dem, och la undan tidningen.
På eftermiddagen kom dottern R och ringde på med en fin tulpanbukett. Hon ville trösta mig för hon trodde att jag var jätteknäckt för att just de två bekanta fanns med bland de utvalda. Hon visste förstås att jag hade sökt jobbet. Så knäckt var jag ju alltså inte just för det, men allmänt nedslående är det ju att så ofta få svaret tack, men nej tack - och en liten uppmuntran piggar ju alltid upp. Dessutom kom kompisen I och vi fick en riktigt mysig tjej-eftermiddag sådär helt improviserat, vi tre. Inga märkvärdigheter eller stora åthävor. Sådant skulle man unna sig lite oftare!
20070118
Mona, Mona...
Jag hörde just på presskonferensen på radions P1 där socialdemokraternas valberedning presenterade sin kandidat till ordförandeposten i partiet. Föga förvånande heter hon Mona Sahlin. När nu Anna Lind föll ur räkningen så tragiskt för några år sedan, och Margot, Ulrica, Vanja och Carin tydligt deklarerat att det inte ens var någon idé att fråga dem. Då är det ju lätt för representanten för valberedningen att sanningsenligt säga att de inte har tillfrågat någon annan. Och att det inte är något andra-, tredje- eller sjundehandsval.
Jag kan inte annat än att beundra Mona och gratulera sossarna. Att hon fortfarande och gång på gång sticker huvudet i getingboet och nu ger sig in i det värsta kamikaze-uppdraget av alla - att bli den första KVINNAN på ordförandeposten. Hon kommer att ha allas ögon på sig i ännu högre grad än alla hennes föregångare, var så säkra. Men ändå säger hon självsäkert att hon älskar politik och ska inte bara ta sossarna tillbaka till makten utan även hindra oppositionen och skapa ett jämställt och jämlikt samhälle så mycket hon orkar, där de som inte klarat gymnasiet har samma rätt att läsa på högskola/universitet som den som gått ut med full behörighet och ingen som helst diskriminering alls skall finnas...Hm. Alla ska med, antingen man vill eller ej.
Sahlin sade själv att hon på de här senaste tolv åren fått större självinsikt och större självdistans, och lärt sig skillnaden mellan att vara omtyckt och att vara respekterad. Ja, ja, Moona, för din skull hoppas jag att du blir både och bland de dina. Jag är lika skeptisk mot S-politiken med eller utan kvinna vid rodret. Jag vore nöjd om det blev en engagerad människa som ville åta sig uppdraget över huvud taget, om jag satt i den valberedningen.
Men jag är INTE politiker. Och jag blir mer och mer övertygad om den saken.
Jag kan inte annat än att beundra Mona och gratulera sossarna. Att hon fortfarande och gång på gång sticker huvudet i getingboet och nu ger sig in i det värsta kamikaze-uppdraget av alla - att bli den första KVINNAN på ordförandeposten. Hon kommer att ha allas ögon på sig i ännu högre grad än alla hennes föregångare, var så säkra. Men ändå säger hon självsäkert att hon älskar politik och ska inte bara ta sossarna tillbaka till makten utan även hindra oppositionen och skapa ett jämställt och jämlikt samhälle så mycket hon orkar, där de som inte klarat gymnasiet har samma rätt att läsa på högskola/universitet som den som gått ut med full behörighet och ingen som helst diskriminering alls skall finnas...Hm. Alla ska med, antingen man vill eller ej.
Sahlin sade själv att hon på de här senaste tolv åren fått större självinsikt och större självdistans, och lärt sig skillnaden mellan att vara omtyckt och att vara respekterad. Ja, ja, Moona, för din skull hoppas jag att du blir både och bland de dina. Jag är lika skeptisk mot S-politiken med eller utan kvinna vid rodret. Jag vore nöjd om det blev en engagerad människa som ville åta sig uppdraget över huvud taget, om jag satt i den valberedningen.
Men jag är INTE politiker. Och jag blir mer och mer övertygad om den saken.
20070116
Gå fort...
...och le, så är det ingen som ser hur ful du är. En bra sentens som en av mina dramaelever lärde mig för några år sedan. Det kanske ligger något i det.
Om jag börjar gå riktigt fort, så kanske någon potentiell uppdragsgivare till och med ser mina förtjänster och ser till att ANSTÄLLA MIG! Ja, jag vet att jag är tjatig, men jag har ju inget annat att göra än att söka och söka och inte ens en intervju ägnas jag. Det mesta är jag väl- eller till och med överkvalificerad till. Nu har jag även anmält mig som vikarie på ett par ställen, men inte ens därifrån har jag hört något. Jag vill ju bara jobba litegrann så jag kan starta mitt företag igen!!! Och sluta få den förnedrande allmosan från a-kassan. Men får jag ett kanonjobb på 100% så tackar jag förstås inte nej heller...
Sitter här med mina listor. Nu har jag gått igenom ungefär 400 jobb och sökt en handfull möjliga - igen... Det vore åtminstone en artighetsåtgärd om de hörde av sig och beklagade när man inte får jobbet. Förvånansvärt många arbetsgivare gör inte ens det.
Det börjar till och med att bli lockande att tillbringa sommaren alldeles ensam i Turkiet:
9 trubadurer / underhållare sökes för utlandsjobb, 9 platser
Omfattning: Tills vidare
Varaktighet: April - november, 5 dagar/vecka.
Lön: Fast lön. 13 000 kr/månaden. Boende och 2 måltider/dag ingår.
Placeringsort: Ospecificerad arbetsort
Tillträde: Enligt överenskommelse
Sista ansökningsdag: 2007-01-27
Arbetsbeskrivning Stereolive i samarbete med 2Entertain söker nu nio trubadurer/underhållare till Fritidsresors Blue Villages hotell. Vi ser det som självklart att du är duktig på ditt instrument och att du är duktig på att sjunga. Som person är du utåtriktad, spontan och har hög social kompetens. Erfarenhet från liknande jobb är önskvärt men inget krav, då vi utbildar er. Du ska vara beredd på att ta den destinationen som tilldelas dig. För närvarande finns Blue Village på följande ställen: Bulgarien, Cypern, Gran Canaria, Kreta, Mallorca, Portugal och Turkiet. Vi ser med fördel kvinnliga sökande.
Fast - nej... Jag bor ju här!
Om jag börjar gå riktigt fort, så kanske någon potentiell uppdragsgivare till och med ser mina förtjänster och ser till att ANSTÄLLA MIG! Ja, jag vet att jag är tjatig, men jag har ju inget annat att göra än att söka och söka och inte ens en intervju ägnas jag. Det mesta är jag väl- eller till och med överkvalificerad till. Nu har jag även anmält mig som vikarie på ett par ställen, men inte ens därifrån har jag hört något. Jag vill ju bara jobba litegrann så jag kan starta mitt företag igen!!! Och sluta få den förnedrande allmosan från a-kassan. Men får jag ett kanonjobb på 100% så tackar jag förstås inte nej heller...
Sitter här med mina listor. Nu har jag gått igenom ungefär 400 jobb och sökt en handfull möjliga - igen... Det vore åtminstone en artighetsåtgärd om de hörde av sig och beklagade när man inte får jobbet. Förvånansvärt många arbetsgivare gör inte ens det.
Det börjar till och med att bli lockande att tillbringa sommaren alldeles ensam i Turkiet:
9 trubadurer / underhållare sökes för utlandsjobb, 9 platser
Omfattning: Tills vidare
Varaktighet: April - november, 5 dagar/vecka.
Lön: Fast lön. 13 000 kr/månaden. Boende och 2 måltider/dag ingår.
Placeringsort: Ospecificerad arbetsort
Tillträde: Enligt överenskommelse
Sista ansökningsdag: 2007-01-27
Arbetsbeskrivning Stereolive i samarbete med 2Entertain söker nu nio trubadurer/underhållare till Fritidsresors Blue Villages hotell. Vi ser det som självklart att du är duktig på ditt instrument och att du är duktig på att sjunga. Som person är du utåtriktad, spontan och har hög social kompetens. Erfarenhet från liknande jobb är önskvärt men inget krav, då vi utbildar er. Du ska vara beredd på att ta den destinationen som tilldelas dig. För närvarande finns Blue Village på följande ställen: Bulgarien, Cypern, Gran Canaria, Kreta, Mallorca, Portugal och Turkiet. Vi ser med fördel kvinnliga sökande.
Fast - nej... Jag bor ju här!
20070112
e=mc2
Inspirerad av en annan stor utklurare kommer här ett personlighetsporträtt av sonen T speglat genom Photoshop. Ja, jag lånade faktiskt mustaschen och formen på näsan rakt av. Håret fick behålla sin änglalika lockighet, men fick bli lite grånat efter förlagan.
På es-programmet har de fått i uppgift att utforma en förpackning. "-Dom andra gör typ bara som en vanlig ask..."
T planerar en "kalsongkartong". Inte en vanlig fyrkantig till ihopvikta kalsonger, alltså, utan till utplattade boxerkallingar med ben och allt. Det skall bli spännande att se. När han var liten gjorde han ensam av med en rulle tejp och en förpackning "studstråd" (resårband) i veckan hos dagmamman. Alltid var det någon idé som skulle utformas in real life.
Undrar vad som månde bliva.
20070110
Because I'm worth it...
Det är svårt att sluta när man håller på. Så nu har jag suttit och gjort en bild av dottern F också, för att det skall vara rättvist.
Här har vi den enkla, "naturliga" looken i sminkreklamen, kombinerad med en häftig effekt i bakgrunden. Ganska mycket mer mixter i den här bilden. Tack Magister Mattias för idéer och inspiration! Snart är jag lika såld på PS som du...!
Vänta er en bild av sonen T inom kort...
Här har vi den enkla, "naturliga" looken i sminkreklamen, kombinerad med en häftig effekt i bakgrunden. Ganska mycket mer mixter i den här bilden. Tack Magister Mattias för idéer och inspiration! Snart är jag lika såld på PS som du...!
Vänta er en bild av sonen T inom kort...
And the winner is...
I brist på annat att hitta på, när man inte känner för något egentligen, kan man ju leka lite med Photoshop. Alltid lär man sig något, så helt bortkastad tid är det ju inte. Någon gång kanske jag får betalt för att göra det här och då är det ju kul om man kommer ihåg hur man gjorde, ungefär.
Jag tog några "gala-bilder" på dottern R & co när de skulle iväg på nyårsbal och var så uppklädda och fina. Kunde inte låta bli att göra en "oscars-vinnare" av henne. Visst ser hon ut som en sådan på bilden? Hon passar i strålkastarljus. Kompisen/hårfrisörskan A hade gjort ett gott grundarbete, så det behövdes inte så mycket retusch.
"-Jag vill framför allt tacka min underbara mamma...." Hm :)
Nu skall jag ta tag i jobbsökandet igen. Jag återkommer nog med fler kreativa resultat av mitt lekande när jag får tråkigt nästa gång.
Jag tog några "gala-bilder" på dottern R & co när de skulle iväg på nyårsbal och var så uppklädda och fina. Kunde inte låta bli att göra en "oscars-vinnare" av henne. Visst ser hon ut som en sådan på bilden? Hon passar i strålkastarljus. Kompisen/hårfrisörskan A hade gjort ett gott grundarbete, så det behövdes inte så mycket retusch.
"-Jag vill framför allt tacka min underbara mamma...." Hm :)
Nu skall jag ta tag i jobbsökandet igen. Jag återkommer nog med fler kreativa resultat av mitt lekande när jag får tråkigt nästa gång.
20070109
Why not me?
Jag läser Svenska Dagbladets söndagsintervju den 7/1 med Katti Hoflin. Ni vet, hon som jobbat på bl a radio och TV i en massa år och nu tillträtt tjänsten som chef för Kulturhusets Rum för barn.
Katti är bara fyra år yngre än jag och började utbilda sig till bonde (naturbruksgymnasium), har gått på teaterstudion och jazzimprovisationslinje på folkhögskola samt studerat litteraturvetenskap, idéhistoria och musikvetenskap på universitetet. Hon har två barn och gillar bl a att läsa, rida, gå på teater och lösa korsord.
När hon såg platsannonsen om chefsjobbet i höstas kände hon, enligt SvD, att "där är ju mitt jobb!" Det sammanfattade allt hon tidigare gjort, tyckte hon. Det tyckte tydligen de som skulle tillsätta tjänsten också, eftersom hon fick den. Samtidigt som hon skall fortsätta skriva barnböcker och krönikor och jobba med musik i Den Svenska Lyxduon.
Undrar hur många jobb jag har sökt för att jag just precis har känt att "där är ju mitt jobb!" Tyvärr har ingen annan tyckt det, trots att jag har en lika bred och gedigen utbildning som Katti. Felet är kanske att jag inte synts lika mycket i TV som hon. Och jag har inte publicerat det jag har skrivit för barn. Och inte stått på lika stora scener med min musik. Och kommer inte från Stockholm.
Jag har kommit till en punkt där jag har slutat känna efter vad jag vill jobba med, jag blir bara besviken. Jag bara söker. Den dag jag får kallelse till intervju kommer jag inte att ha minsta svårighet att framkalla "känslan" av att jobbet kommer att passa mig.
Lycka till, Katti! Du kommer säkerligen att göra ett utmärkt jobb på din nya post. Också.
Katti är bara fyra år yngre än jag och började utbilda sig till bonde (naturbruksgymnasium), har gått på teaterstudion och jazzimprovisationslinje på folkhögskola samt studerat litteraturvetenskap, idéhistoria och musikvetenskap på universitetet. Hon har två barn och gillar bl a att läsa, rida, gå på teater och lösa korsord.
När hon såg platsannonsen om chefsjobbet i höstas kände hon, enligt SvD, att "där är ju mitt jobb!" Det sammanfattade allt hon tidigare gjort, tyckte hon. Det tyckte tydligen de som skulle tillsätta tjänsten också, eftersom hon fick den. Samtidigt som hon skall fortsätta skriva barnböcker och krönikor och jobba med musik i Den Svenska Lyxduon.
Undrar hur många jobb jag har sökt för att jag just precis har känt att "där är ju mitt jobb!" Tyvärr har ingen annan tyckt det, trots att jag har en lika bred och gedigen utbildning som Katti. Felet är kanske att jag inte synts lika mycket i TV som hon. Och jag har inte publicerat det jag har skrivit för barn. Och inte stått på lika stora scener med min musik. Och kommer inte från Stockholm.
Jag har kommit till en punkt där jag har slutat känna efter vad jag vill jobba med, jag blir bara besviken. Jag bara söker. Den dag jag får kallelse till intervju kommer jag inte att ha minsta svårighet att framkalla "känslan" av att jobbet kommer att passa mig.
Lycka till, Katti! Du kommer säkerligen att göra ett utmärkt jobb på din nya post. Också.
20070105
Vad skall en stackars flicka tro?
Det nya året har börjat lika arbetslöst som det förra. Jag fortsätter oförtrutet att kolla annonser och söka allt jag hittar inom media, kultur, information, kommunikation mm.
Häromdagen hittade jag den här annonsen:
Telefonvärdinnor och novellförfattare/inläsare sökes!
NeoMedia
Vi är ett av Sveriges äldsta företag inom underhållning via telefon. Vi har flertalet olika linjer med både live-chat och förinspelade stories.
Vi söker nu:
Värdinnor till våra olika chat-linjer
Manusförfattare och inläsare av stories (korta noveller) Våra linjer är öppna dygnet runt, året runt och du kan arbeta antingen hemifrån eller från vårt mysiga kontor i Stockholm. Arbetstider bestäms efter när du kan jobba och hur ofta.
NeoMedia är ett väletablerat, innovativt och framgångsrikt företag med verksamhet inom telekombranschen. Vi är specialister på inbound telebusiness, dvs. på uppdrag ta hand om inkommande samtalstrafik både inom Sverige och internationellt.NeoMedia, 1 januari
Jag skickade en förfrågan till den "Sussie" som fanns angiven som referensperson per mail. Jag kan ju både skriva manus och läsa innantill, samt agera "värdinna" i olika sammanhang. Jag frågade lite allmänt om vilken typ av stories och teman det gällde, och undertecknade med mitt namn och "fil kand i media- och kommunikationsvetenskap".
Undrar varför jag inte har fått något svar? ;0
Häromdagen hittade jag den här annonsen:
Telefonvärdinnor och novellförfattare/inläsare sökes!
NeoMedia
Vi är ett av Sveriges äldsta företag inom underhållning via telefon. Vi har flertalet olika linjer med både live-chat och förinspelade stories.
Vi söker nu:
Värdinnor till våra olika chat-linjer
Manusförfattare och inläsare av stories (korta noveller) Våra linjer är öppna dygnet runt, året runt och du kan arbeta antingen hemifrån eller från vårt mysiga kontor i Stockholm. Arbetstider bestäms efter när du kan jobba och hur ofta.
NeoMedia är ett väletablerat, innovativt och framgångsrikt företag med verksamhet inom telekombranschen. Vi är specialister på inbound telebusiness, dvs. på uppdrag ta hand om inkommande samtalstrafik både inom Sverige och internationellt.NeoMedia, 1 januari
Jag skickade en förfrågan till den "Sussie" som fanns angiven som referensperson per mail. Jag kan ju både skriva manus och läsa innantill, samt agera "värdinna" i olika sammanhang. Jag frågade lite allmänt om vilken typ av stories och teman det gällde, och undertecknade med mitt namn och "fil kand i media- och kommunikationsvetenskap".
Undrar varför jag inte har fått något svar? ;0
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)