Vi mötte enhetschef Andreas Leschinger på sjukhusets psykiatriavdelning. Han berättade om hur verksamheten fungerat i allmänhet, hur stort behovet av vård/behandling är och sina idéer om hur man skulle behöva jobba för att upptäcka och diagnosticera alla som behöver hjälp så fort som möjligt.
Han kom också in lite på hur man ser på psykisk sjukdom och vad diagnoser är. Det ges ut en samling av benämnda diagnoser i bokform där man kan slå upp och se vad det är patienten lider av. I den senaste upplagan kommer det att finnas över 500 olika "mental disorders", alltså psykiska störningar, som har fått ett namn. Långt ifrån alla behöver läkarhjälp i normala fall, bland annat finns det sådan "disorder" som uppstår då man får ett syskon eller någon äldre anhörig dör. Vi alla går faktiskt omkring med multipla diagnoser om man kulle börja bena ut det.
Leschinger berättade i det sammanhanget om en avhandling som heter "blyghet - en egenskap som blev en sjukdom". För 100-150 år sedan var det eftersträvansvärt att vara blyg och tillbakadragen, gärna fjärma sig från omvärlden och vara misantrop. Det tydde på eftertänksamhet och oberoende av vad världen ansåg om det man sysslade med. Idag skall man vara utåtriktad och "socialt kompetent", som vi vet, och blyghet har faktiskt blivit ett funktionshinder.
Det är ju så att när det man upplever som en svårighet, som de benämnda diagnoserna som jag berättar om ovan, blir så besvärligt att man inte fungerar i det sammanhang där man befinner sig, då blir det just ett funktionshinder. Medan det kanske inte ens märks i en annan kontext. I en del afrikanska kulturer är det till exempel inget problem att ha schizofreni.
Efter denna intressanta genomgång gick vi över till ett annat hus och fick se den ett år gamla byggnaden där rättspsyk numera inryms med 24 vårdplatser mot tidigare 16. Byggnaden är än så länge inte helt i bruk, så vi fick lov att komma in och titta på en avdelning där det inte finns några patienter än.
Det här är alltså till för patienter som dömts till sluten psykiatrisk vård och byggnaden har säkerhetsgrad 2 - rymningssäkert. Man hade ändå lyckats bygga ett hus som inte på något sätt påminner om en bunker med höga murar runt omkring. Alla fysiska säkerhetsåtgärder har byggts in så man inte ser eller tänker på dem, och huset liknar mera ett äldreboende eller ett ganska småskaligt gruppboende. Har man läst något om antroposofi och teorierna om hur färger påverkar människor så förstår man direkt varför anläggningen är inredd som den är. Milda, dova färger och här och där konstverk, många med abstrakta former. Det som man förstås inte kan undgå att lägga märke till vid en rundvandring är alla kodlås och dessutom låsta slussar där inte ens personalens nyckelkort fungerar utan den som sköter övervakningskameran ger ett OK och låser upp när man behöver gå igenom.
Man önskar ju att sådana här ställen inte skulle finnas. Särskilt inte besöksrummet för familjer, som vi också fick titta in i. Det är inrett som ett vardagsrum med soffa och bord, och i ett hörn står en barnmöbel med lite leksaker för småbarn. Vår guide, enhetschefen Greger Karlsson, berättade att det inte behöver användas särskilt ofta, men det var ändå svårt att hålla tårarna tillbaka vid tanken på den tragedi det innebär att ha en förälder som har gjort ett så grovt brott så att man döms till vård här. De flesta patienter har dock ingen familjekontakt alls, utan är mycket ensamma människor. Tragiskt på ett annat sätt.
När det nu ändå måste finnas sådana här vårdplatser, så är det ju bra att de utlokaliseras i regionen så att de skapar arbetstillfällen på olika ställen. Dels direkt i form av vårdpersonal, som det krävs ganska mycket, och dels leverantörer av annat som behövs, mat till exempel.
Vårt besök avslutades med en "pressträff" med Falköpings tidning, som kommit dit för att dokumentera besöket, och sedan åkte vi upp på Mösseberg för att äta dagens lunch. Den smakade mycket bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar