Fick en stund över mellan tåget och nästa möte idag.
Eftersom det är ruggigt och slaskigt, och snöar blask som smälter innan det landat är det inte så skönt att gå en lång nyttig promenad. Jag går kortast möjliga promenad och sätter mig på ett café. Behöver något varmt att dricka, det känns som om förkylningen - som jag trodde var borta - tar ny fart igen.
Jag beställer en Café de Paris. Ett högt glas med en dubbel espresso och resten varm choklad, och så vispgrädde på toppen. Innan tjejen bakom disken ens börjar hälla upp kaffet, frågar hon om jag ska ha grädde. Klart jag ska ha grädde, annars hade jag väl sagt "utan grädde" redan när jag beställde? Förresten åt jag en jättenyttig sallad till lunch och tar ingen kaka till kaffet, jag valde den här i stället, och förresten behöver jag inte förklara varför jag vill ha just en Café de Paris just nu.
Jag tar kaffet, väljer ett ensamt bord längst bort i hörnet, snor upp håret i en trasslig knut och tar fram min iPad. Kan ju alltid sitta här och blogga litegrann. De som sitter vid borden längre bort kan väl få tro att jag skriver på min bok. Eller nåt. Fast jag ser nog inte tillräckligt avtärd ut för att sitta och skriva en roman på ett café.
Vid det närmaste bordet sitter en ung pappa med två pojkar, typ ett halvt och tre år gamla. Det kommer en bekant och jag hör vad de säger. Pappan har "skickat iväg" mamman på massage och sitter nu här med två småbarn och dricker latte medan hon har lite "egentid".
Håhå jaja. Det är en annan generation. Jag blev alldeles väldigt gammal plötsligt känner jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar