"Feedback"

Jag skickade i alla fall ett mail till och frågade hur det kom sig att jag inte blev kallad till intervju till det där jobbet som jag skrivit om tidigare.

Jag är ju obotligt nyfiken i alla fall. Trots att det inte skulle ge mig något jobb i det läget, men jag ville få svar, och behöver ju inte ha med henne att göra mer sedan, antar jag.

Morgonen därpå, i går morse, när jag just klivit ur duschen, ringer människan upp mig. "Ja, du ville ju ha feedback!" Jaja, det hade gått bra med ett kort mail.

Det "feedback" hon hade att ge var, att jag verkligen HADE alla goda meriter som kunde behövas till detta jobb, det underströk hon igen. Men hon tyckte vid vårt samtal, som inte var en intervju utan mer att likna vid en "speed-dating", att det var lite svårt att hålla ögonkontakt med mig. Det skulle jag tänka på vid kommande intervjuer, sa hon väldigt snabbt och avslutade samtalet. Va? Svårt att hålla ögonkontakt? Kardinalfelet? Hmm.

Efter att ha grunnat igenom detta samtal inser jag att förusättningarna inte var de bästa för varken mig eller henne. För det första: kalla in 45 pers som skall "rekryteringssamtala" mellan 16.30 och 19 med tre personer som har jobbat med annat hela dagen. Två av de tre personerna gick åt varsitt håll, in på mindre rum vad jag såg. Jag blev placerad vid ett litet, då menar jag litet, ståbord alldeles i "snôrkastet" ut till kapprummet i den stora hallen där folk kom och gick bakom ryggen på en hela tiden. När jag tittade på min samtalspartner var jag så nära att jag såg varje puderkorn, varje rynka runt ögonen och jag minns att jag funderade på om hon hade sådär mycket smink varje dag. (Hon är ungefär lika gammal som jag, konstaterade hon inledningsvis). Det var inte bekvämt att titta på henne hela tiden, men jag vet att jag ändå gjorde det så mycket jag kunde med. Det visar på hennes dåliga koll på vår kulturs "proxemics", alltså hur nära man känner att det är "lagom"att vara med en människa som man inte känner.

För det andra fick jag direkt en känsla av att hon inte visste vem jag var. När hon kom för att säga "varsågod nästa", och blev tilldelad mig av underhuggaren som satt med oss aspiranter i soffan, fick hon en mapp med mina papper i handen, och tittade knappt på dem. Första frågan var "Vem är Eva?" Genast blir man förstås misstänksam och undrar vad hon nu är ute efter och vill testa... Det står ju i papperen, höll jag på att svara, för där hade jag ju samlat det som var relevant för henne att veta i det här stadiet. Och jag visste ju att jag bara hade några minuter på mig för hela samtalet, så hur sammanfattar man ett helt liv när man vet att nu vill hon snart gå iväg?

Hur som helst så försökte jag ju att snabbt sammanfatta mitt liv och min karriär och inte gå in alltför mycket på de delar som varit besvikelser och sorger - jag vill ju inte hålla på och älta det utan gå vidare, gå framåt och utvecklas. Erfarenheterna har jag ju ändå alltid tillgång till och skulle haft nytta av i det här jobbet. När hon nystade och frågade ytterligare om det som varit den jobbigaste delen av mitt liv, då är det klart att man inte tittar upp och ler precis...

Och självklart blir man osäker på hela situationen när man kallas per mail till ett samtal, som inte är en intervju, till ett jobb man inte har sökt och inte har sett annonsen till förrän man sitter där. Samtalet ägde rum på intervjuarens hemmaplan med personer som är i underläge bara genom att de har blivit ditkallade.

Jag kan ta hennes åsikt att HON tyckte att hon fick för lite ögonkontakt med mig. HON trodde inte att det skulle fungera i jobbsituationen. Men i jobbet som var aktuellt skulle jag aldrig i livet ha placerat "klienten" i knät, i en sådan omgivning, på det sätt som jag blev placerad nu. Och "klienten" skulle i förväg ha vetat vad samtalen skulle gå ut på. Och jag skulle ha gjort ett himla bra jobb!

När hon nu tyckte att jag hade så ovanligt bra meriter, kunde hon väl ha väntat med att helt förkasta mig förrän jag varit på den "riktiga" intervjun, tillsammans med ytterligare någon rekryterare, och sett om hon fick samma intryck då. De skulle ju ändå intervjua 16-17 pers till de 9 tjänsterna så det fanns ju en möjlighet till att välja bort mig om intrycket hade kvarstått.

Men hon ville ju iväg och få en kopp kaffe, om det fanns något kvar, efter samtalet med mig. Jag vet inte om hon gjorde några anteckningar över huvud taget, vilket hon gjorde efter de andra.

Och jag tror fortfarande att min teori om statistiken i a-kassan vägde in. För SÅ dålig ögonkontakt vet jag att vi inte hade!