snubblade jag alldeles nyss över ett mycket speciellt blogginlägg från den numera riksbekanta Mymlan. Ja, hon som bloggar i Aftonbladet också.
Hon skriver ofta och mycket i flera olika bloggar och svarar oftast de som kommenterar också. Dessutom jobbar hon som journalist - en av allt att döma mycket duktig journalist.
I detta blogginlägg påminner hon mig om en annan tid, ett annat liv - när jag jobbade som personlig assistent i grundskolan. "Mina" barn hade inte det hon beskriver, utan en annan diagnos, i den mån de hade en diagnos. Men jag känner så väl igen hur de måste ha haft det.
När man jobbar nära ett barn som tänker annorlunda och dag efter dag resonerar och försöker få barnet att förstå hur de flesta andra tänker i en viss situation - då börjar man tänka att visst, det är ju helt logiskt att tänka så OCKSÅ. Som när ett av "mina" barn satt i en snökoja när rasten var slut och inte kom fram fast jag letade och ropade. När jag hittade henne sade jag till henne "Men du får inte försvinna så där!" Då fick jag svaret "Jag har inte försvunnit. Jag är ju här!"
Den här bloggen handlar om utbildning, arbetsliv och liv och hur man får det att gå ihop. Ibland går det ihop alldeles väldigt. Hela karriären och arbetslivet. För även en informatör kan behöva påminnas om att det finns uppvuxna barn som tänker annorlunda mot den stora mängden. Och de finns där man minst anar det.
Tack, Mymlan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar