Man avslutar sitt uppdrag, dänger iväg en faktura och ser fram emot att slå sig ner en stund och titta på gårdagens missade avsnitt av superserien Badhotellet - det bästa som levereras just nu.
När man drar igång apple-Tv och letar upp rätt serie, så finns det inget avsnitt från igår.
DET VAR NÄMLIGEN FOTBOLL PÅ TV IGÅR.
Besvikelsen känner inga gränser...
Ikväll firade vi av en av bibliotekarierna som går i pension. Jag har varit med om en liknande avtackning förut på den här arbetsplatsen, det är ganska trevliga tillställningar. Var och en tar med det man vill äta, den som ska firas bjuds förstås, och så bidrar vi efter förmåga med underhållning. Någon frågelek, bingo, tal och diktläsning, till och med en liten enmansteaterföreställning blev det ikväll. Och jag bidrog tillsammans med bibliotekarie-M med lite sång och musik i form av ett par sommarschlagers i två stämmor till gitarr. Vi blev ombedda i egenskap av körsångare, men de som frågade visste väl inte riktigt vad de skulle få.
Jodå, vi övade nog i en hel kvart, och med varsin tropikhjälm på huvudet kan inget gå fel. Och det var uppskattat.
Sedan var det flera som kommenterade att ojdå, här har jag jobbat i 2 1/2 år och man hade ingen aaaning om att jag kunde spela gitarr såpass...
Jodå. Jag har några fler ess i rockärmen, saker som jag faktiskt behärskar väl enligt dokumentation, men sparar till lämpligt tillfälle. Allt ingår förstås inte i min nuvarande yrkesbefattning. Man vill ju inte bränna hela fyrverkeriet på en gång.
Annandag påsk är nog årets mesta utflyktsdag. Överallt där det finns något att se är det folk.
Vi gjorde en länge planerad tur till sonen T i Örebro, där vi bjöds på middag i hans och S's fina lägenhet mitt i stan. Sedan åkte vi en sväng till ett par utflyktsmål på lagom avstånd, där vi aldrig hade varit förut.
Först var vi vid fågelsjön Tysslingen där något tusental sångsvanar och några andra sjöfåglar håller till just nu. Vi hade med stora fågelkikaren, och det funkar faktiskt hyfsat att fotografera med mobilen genom den. Hade ju med systemkameran också förstås, och fick till några bra bilder.
Sedan åkte vi till Riseberga klosterruin, där vårblommorna sken ikapp med solen mot de gamla kalkstensmurarna. Det fanns gott om bra infotavlor om livet i klostret. Men man undrar hur den var funtad som kom på att man skulle upp kl 02 för att hinna med att be och arbeta riktigt duktigt. I synnerhet som det fanns gott om "lekbröder" och "leksystrar" som gjorde mycket av själva arbetet. Det är inte allt man får förklaringar till.
I förrgår när vi var vid stugan upptäckte jag att en gran från grannskogen lutade väldigt betänkligt in över vår stugtomt och rhododendronbuskarna var i akut knipa.
Vi har dålig koll på vilka som äger vad runt vår lilla skogsbit. Vad gör man då?
Jo, eftersom jag gått med i en facebook-grupp med socknens namn skickar jag ut ett upprop: vems vindfälle är detta?
Två dagar senare har markägaren hört av sig och lovade plocka bort trädet under dagen. Typ 36 timmar tog det, alltså!
Dessutom fick jag ju veta om några fler grannar där uppe. Det har bytts lite folk i gårdarna och det är flera som är ute och promenerar på skogsvägarna. Det är alltid bra att veta att någon "tittat till det" och rapporterar om det skulle hända något.
Gärna på Facebook!
Eftersom SVT har valt att producera och sända ett erbarmligt tråkigt program vid namn Roliga timmen (!) valde vi att kolla om Netflix hade något lämpligt att titta på denna långfredagskväll.
Hur gick det då? Ja, det tog en hel halvtimme att bläddra och välja något som kanske vi skulle vilja se båda två.
Till slut råkade vi hitta en bekant musikaltitel. The fiddler on the roof... Finns den som spelfilm? Ja, det gjorde den! Så den fick det bli idag.
Tack, netflix!
Tydligen är det väldigt jobbigt att rycka in och jobba på ett ställe där man inte brukar vara.
Tänk om man skulle göra fel?
Tänk om man inte kan svara på låntagarens frågor?
Eller nåt.
Jag är nog för dum. Jag tycker det är lite kul att vara någon annanstans ibland. Enda gången det är jobbigt är om jag är ensam och inte kan hjälpa låntagaren, så hen får gå med oförrättat ärende och komma tillbaka när ordinarie person är tillbaka. Men alla är snälla och förstår.
Så idag har jag varit i den spännande stadsdelen S Ryd. Och träffade en bekant från språkcaféet!
Svärmors tunga (växten alltså) kan inte blomma och tanter kan inget om datorer.
Quod erat demonstrandum, som romarna sa till varandra.
Sa jag att jag har klippt mig?
Om man tror att man inga vänner har eller att ingen bryr sig om en, då ska man lägga ut en nyklippt-selfie på Facebook och Instagram.
Då kommer "likes-en"!!
Under våren har vi haft en bokcirkel på biblioteket. Eftersom filmen Taikon kom i höstas valde vi att läsa Katitzi-böckerna i en blandad grupp med både barn och vuxna. Tyvärr anslöt bara en handfull, men en engagerad handfull.
Idag visade vi sedan filmen Taikon i samarbete med kulturhusets biograf Odeon. Filmen ingick också i filmklubbens dokumentärserie, så det var några till på visningen! Och trots att det var en strålande vårsöndag så var nästan alla bokläsarna där. Jag var inte säker, trots att vårt studieförbund lovat stå för våra biljetter.
Och vilken bra film. Välgjord och genomarbetad skildrade den Katarina Taikons liv och kamp för romernas - eller zigenarnas, som de säger i filmen - jämlikhet med övriga svenskar. Och berättarrösterna på klar och tydlig, inte för snabb svenska, gjorde den lämplig både för de yngre tittarna och för eventuella nya svenskar att se. Jag kan varmt rekommendera den!
Nu har vi en samling kvar. Det blir en Mångsidig Måndag den 11/5, då vi knyter ihop säcken och får besök av några finska romer. Det känns angeläget.
Vi var borta en sväng och kom hem mitt i Earth Hour. Det var inte roligt.
I vår lilla stad var nämligen all kommunal belysning nersläckt - inklusive gatubelysningen. Det var riktigt otäckt att åka de välbekanta gatorna och knappt se om någon gick på trottoarerna eller ej.
Och därför riktigt skönt att se att en del privatpersoner och företagare hade låtit lamporna lysa. Det är ju faktiskt inte mörkläggning utan bara en demonstration.
Vissa människor tycks tro att man ska släcka ljuset den där timmen för att man just då ska spara så mycket el som möjligt. Sedan tänder man och allt är som vanligt. Eller också, som en låntagare på biblioteket sa härom dagen: nå, jag struntar i det - det är så tråkigt att sitta i mörkret och titta på TV...
Nå, antingen är man med och släcker allting som drar el, som inte är nödvändigt att ha tänt. (Där kan jag tycka att gatubelysning är en samhällsnytta som man inte ska göra avkall på.) Eller också kan man skriva insändare, engagera sig i naturskyddsföreningen eller tapetsera utsidan av huset med solfångare.
Huvudsaken är att man får upp ögonen för att vi måste bry oss om miljön. Nu. Alla resten av årets timmar också.
Gick förbi Swedbanks mäklarfönster och såg att vårt gamla hus har sålts igen.
Det är nästan precis tio år sedan vi sålde det för att flytta till vår fina unika lägenhet "downtown". Dels var det för att vi hade chansen att få den, dels för att barnen blivit så stora så det där med "närhet till stor lekplats" hade underordnad betydelse och dels för att vi varken hade tid, lust eller ork att sköta ett eget hus längre. Det låg ständigt efter med någonting i hus eller trädgård, dessutom hade vi stugan och två föräldraträdgårdar att klippa gräs i. Nu har vi bara stugan, och har inte ångrat en sekund att vi sålde huset. Lägenhet mitt i stan är toppen, trots att det är lite dyrare. Händer det något så ringer man, så kommer en "liten gubbe" (av någotdera könet) och fixar. Man behöver inte hålla på och grunna en massa själv.
Enda grejen man kan gräma sig lite för är att husaffären när vi sålde inte blev någon bra affär för oss. Så här mycket fick inte vi... Och när vi köpte för en massa år sedan låg huspriserna på topp. Ja ja, det blev sålt i alla fall och alla värden mäts ju inte i pengar!
Under en period drömde jag väldigt ofta om hus. Ibland om huset vi bodde i, ibland andra hus. Återkommande i drömmarna var att rätt som det var hittade jag en dörr, som jag öppnade och där fanns ett helt oväntat rum. Om det var vårt hus jag drömde om var det en dörr som jag aldrig hade sett. Reaktionen och känslan i drömmen var att det bara var så konstigt, varför använde vi inte det där utrymmet till något? Eller den som ägde huset, varför fanns det rummet där och till vad? Drömmen slutade komma när vi flyttade till huset där vi bor nu. Här finns väl tillräckligt med rum att gå bort sig i.
Idag fick jag en déja vu-känsla av den där drömmen. Vi har pratat ett tag om att folk ofta ringer och frågar om de kan få visa upp något som de har gjort. En skolklass som haft temaarbete eller en slöjdkurs, eller någon amatörkonstnär kanske. Någon kom på idén om "övre teaterfoajén" och någon annan började fixa lite...och nu börjar vi planera för hur vi ska få det att fungera praktiskt. Fortfarande hade jag inte varit uppe och kollat hur det såg ut. Så, idag när jag var kallad till ett möte om lokalen, i lokalen, var det första gången jag var där.
För att komma dit går man genom den vanliga teater foajén, längst in finns en svängd trappa som bara går uppåt. Där uppe finns en handfull dörrar för "endast personal" i olika funktioner. Dem går man förbi. Och sedan öppnar sig denna yta, som visade sig vara ett hundratal kvadratmeter stor, ljus och försedd med tre nya, rejäla skärmväggar att sätta nålar i.
Det här kan bli riktigt bra!
Ibland måste jag belägga mig själv med beting för att saker ska bli gjorda. Eller färdiggjorda.
Visserligen hör detta till kategorin ideellt arbete men jag har massor av saker som jag vill sy och sticka. Inte minst vill jag använda vår nya overlock-symaskin, som vi köpte i höstas.
Dagens beting var att bli klar med dottern R-s blusar. Hur enkla som helst kan man tycka, men desto viktigare att detaljerna, t ex kanterna, blir snygga.
Nu är det gjort i alla fall. En levererad, två på väg. Hela sex dagar innan familjen åker till värmen på påsksemester...
För ett försvarligt antal år sedan hade jag rätt mycket problem med bihålor och öroninflammationer. Jag vet ju att nässpray inte ska användas mer än 10 dagar i sträck, men jag gick och var täppt längre än så.
En läkare skrev ut en tablett åt mig. Den kunde man ta två gånger om dagen, hela tiden, påstod han. Inga risker, inga biverkningar. Andra läkare har fyllt på mina recept och inte ifrågasatt hur mycket som gått åt.
I dagarna har dottern R med familj varit sjuka och bad läkaren om nytt recept på denna tablett. Denne var lite tveksam men skrev ut ändå och sa att de skulle ta max en om dagen tills det blev bättre och sluta sedan.
Nya rön har nämligen gjort många läkare ytterst restriktiva till att förskriva just den verksamma beståndsdelen Fenylpropanolamin, och i en del länder är den förbjuden. Den kan ge hypertoni och kardiovaskulär sjukdom och i kombination med vanligt kaffe kan den vara rent livsfarlig om man läser FASS. Vi talar om hjärnblödning här.
Intressant. Särskilt med tanke på att jag även håller på och kämpar med att komma överens med blodtrycksmedicin nummer två. Nu lägger jag av med den avsvällande tabletten på studs och ringer min vårdcentral i morgon och kollar vad de säger om jag även skrotar den halva blodtrycksmedicintabletten som jag inte alls mår bra av. Nu har jag ju kommit igång och tränar två gånger/veckan dessutom, vilket i sig ska vara blodtryckssänkande. Inget som någon läkare har föreslagit utan jag gör det på eget bevåg.
Att man ska behöva komma fram till allting själv. Jag ville ju inte jobba i sjukvården, därför ska jag inte behöva kunna sånt här. Jag vill att de som ger mig piller ska kunna. Är det för mycket begärt?
Den här kvällen är verkligen egenartad. Varje år återkommer mönstret.
När melodifestivalens final sänds i SVT 1 så är det INGET av vikt som sänds i någon annan kanal. Gamla repriser och trams.
Vi har ägnat kvällen åt Netflix och tvättmaskinen. Det var mer givande. Tack och lov för att det finns alternativ numera.
Ju mer man planerar, och långt i förväg, desto mer ändringar blir det när man kommit en bit in i programmet.
Bara under den senaste veckan har vi fått två avhopp från Mångsidiga Måndagar.
Som tur är har vi ett samarbete omkring den ena grejen, så de har redan fixat en ersättare. Men det andra får vi ställa in. Synd. Hoppas det inte blir fler.
Det är lite udda att se på Antikrundan och folket pratar som man gör här.
Det är inspelat på Läckö slott nämligen. Skaraborgs pärla i Vänern.
Sitter framför TV med telefonen till hands. Spelar lite wordfeud och kom på att jag skulle ladda ner några avsnitt av en podd som jag inte lyssnat på förut.
Medan jag kollar in gårdagens avsnitt av faviritserien Badhotellet väljer jag ut och laddar ner 5-6 avsnitt direkt i mobilen. Och de hamnar där jag har tänkt, så jag kan spela upp dem när jag sitter på bussen nån dag.
Hade någon sagt till mig för 25 år sedan att jag skulle bli en sådan här medianörd så hade jag gapskrattat. Trodde aldrig att jag skulle bli en rutinerad användare av dator, mobiltelefon, apple-tv, kreditkort, iPad och mobilt bank-id. Jag var snarare motståndare då. Hade ett "minuten"-kort men det var också allt...!
En annan tid, ett annat liv.
Många av mina måndagskvällar innebär jobb och vuxenprogram under rubriken Mångsidiga måndagar. Det kan handla om precis vad som helst, bara det har passerat Annas och mina kritiska blickar. En viss kvalitet har man rätt att kräva när man kommer till oss.
Ännu en termin har vi lyckats få ihop ett varierat och intressant program med författarbesök, föreningar och enskilda eldsjälar som berättar om något som ligger dem extra varmt om hjärtat. Det är faktiskt ofta så att man kan bli riktigt intresserad av nästan vad som helst, bara det är någon tillräckligt engagerad person som talar. Det är kul.
Idag har jag varit hemma ensam. Ibland är det skönt. Gå utan klocka. Äta frukost så länge man vill. Bli sittande och läsa ut en bok om man känner för det. Äta lunch ett par timmar senare än man tänkt för att man började plantera om ett par krukväxter.
Ja, jag har ju kört tre tvättmaskiner, vattnat blommorna, bakat och gjort en bildbehandling till ett ideellt uppdrag också. Och tränat på crosstrainern. Så helt overksam har jag inte varit fast jag inte varit ute på hela dagen.
I början av april sjösätts Skövdes nya grafiska profil. Det innebär att alla olika loggor som har funnits för olika verksamheter i kommunens hägn ska ha en och samma symbol, en stiliserad bild av helgonet Elin.
Vi blir alltså av med vårt tegelorange "kommatecken" som vi på kulturhuset gillar jättemycket. Känns rätt onödigt eftersom det dessutom bara var några år gammalt. Men, men. Om Info säger det så är det bara att foga sig.
Det innebär bl a att alla skyltar på hyllor och knubbar ska bytas. Och nu har jag fått det uppdraget.
Jag började lite lätt med att ladda ner det nya typsnittet. Trodde jag. Nej då, så enkelt skulle det inte vara. Jag var tvungen att ringa och be IT att "fjärra" min dator. Jag var inte behörig nämligen. Så det tog ett par dagar extra, innan jag hann sätta mig och fixa med det.
Nu är det i alla fall igång. Fortsättning lär följa.
Idag har vi haft en fortbildningsdag. Vi har diskuterat hur vi ska jobba med jämställdhet och mångfald på biblioteket.
Ännu mer med jämställdhet och mångfald. För just på biblioteket finns ju alla förutsättningar för att jobba med det, och vi gör redan en del. Men inte tillräckligt förstås. När blir det det?
Så vi har lyssnat på föreläsning, sett filmklipp, gjort övningar och stått i hela dagen. Klockan 16 var jag helt slut.
Det är konstigt att man blir så trött av att sitta still en hel dag när man rör sig ganska mycket annars.
Idag var det en riktigt grå vårvinterdag. Kanske extra grå för att det har varit lite fint i några dagar innan.
Den gode Kalle Sändare uttryckte i ett av sina många busringningar att han hade en grå rock en gång. Den försvann i vädret.
Som tur var började det snöa frampå förmiddagen. Annars hade det varit icke-väder hela dagen. Burr.
Så har vi åter blivit utmanade till ett Blogg100-race. Och jag vore inte Eva om jag inte hakade på.
Ännu en gång kommer jag att under 100 dagar framöver publicera 100 inlägg på denna adress. Enligt mina egna regler kommer jag även att skriva 100 inlägg på bloggen "Hurhamnadejaghär?". Dock inte säkert att det blir ett varje dag, det kan bli två som kompensation om det kommer något emellan. Jag är ingen slav. Det ska vara roligt också.
Välkommen med på resan!
