Varför frågar folk

om jag kan göra det eller det, och vad det skulle kosta - när de sedan i alla fall inte vill att jag skall göra det och betala vad det kostar?

Erbjudande om allt utom det jag vill ha...

När man studerar på Högskolan - även på distans och på halv- eller kvartsfart - måste man, för att få ut sina poäng efter tentorna, vara medlem i Studentkåren. Det kostar ett par hundra och är den enda kostnaden för att studera i Sverige, sägs det.

(Studentlitteratur, studiematerial från block&penna till dator, mat, kläder, hyra osv är nämligen inte kostnader för själva studierna, enligt någons sätt att räkna ut det hela. Egentligen kostar det ju enormt mycket mer om man skall räkna med inkomstbortfall för den tid man lägger ner etc. Och tar man studielån för att finansiera ovanstående kringkostnader tillkommer dessutom räntor innan man har betalat tillbaka dessa.)


Alltnog. När man är medlem i Studentkåren får man även det fysiska beviset Studentkortet, som utöver kårmedlemsskap ger "en stor mängd förmåner och rabatter". Det kan vara t ex halva priset på flyttanmälan - fast då måste man vara under 26 år - studentpris på resor med SJ och SAS - fast då måste man studera på heltid - 10% på kompletta glasögon - hos en av de dyrare optikerkedjorna - och en djungel av "rabatter på allt från lokala pizzerior och frisörer till teaterbesök, psykologer och tandläkare" enligt utskicket. Och lite annat i samma stil.


Till Studentkortet hör (förstås) även ett nyhetsbrev som skickas ut per e-mail. Jodå, det är bra, så att man säkert inte missar något. Man går ju inte in och tittar på hemsidan varje dag precis, för att se om det har kommit något nytt.


Idag kom ett sådant nyhetsbrev. Och jag undrar hur många studenter som nappar på det som erbjöds idag. Huvudnumret var nämligen en resa till Kapstaden - ja, Sydafrika! - på en vecka för närmare 10 000:- per person. Jag menar inte att det inte låter spännande att åka dit, eller att det är ett bra och prisvärt erbjudande om man hade tänkt åka dit, eller att man inte skall passa på att resa och möta andra kulturer medan man är ung och obekymrad, eller att man inte skall flyga för att man skall tänka på klimatförändringarna.


För mig som söker jobb för fullt och hoppar in för nålpengar på det ena projektet och vikariatet efter det andra, en timme här och en där, och studerar på kvartsfart för att möjligen kunna skrapa ihop ytterligare poäng och konkurrensfördelar till mitt CV, är det sista jag skulle göra för mina slantar att fara på långresa. Frågan är om jag skulle resa om någon annan betalade - ja, om någon betalade för att jag skulle resa och göra ett fotoreportage eller liknande arbete skulle jag förstås åka med glädje, men en ren nöjesresa i detta läget...? Det känns som en boxning i solar plexus.


Förmodligen är den smarta tanken bakom detta erbjudande att man skall tänka med förlängda märgen "- ÅÅÅh, vad härligt att komma bort till en främmande, exotisk miljö... Men 10 000:- har jag inte råd att hosta upp." Så faller blicken strax till vänster, och vips! Där finns en meny med resmål som Barcelona, London, Warzawa, Berlin och Manchester - kanske har jag råd med detta? Och plötsligt finner man att man sitter och surfar i företagets "fyndlåda" och hittar en resa till Prag, två nätter FRÅN 1777:-, som verkar helt överkomligt. Och vill det sig, så har man lika plötsligt beställt en resa, fast man egentligen behövde nya vinterskor och tågbiljett hem till jul...

Studentkortet borde faktiskt ta och sålla lite i vad det är de skickar ut till sina kårmedlemmar. Det är trots allt obligatoriskt att vara kårmedlem och de fysiska utskicken måste man ta del av - man måste kunna visa upp kortet när man salstentar. Det går alltså inte att säga nej till all reklam, och avsäger man sig nyhetsbrevet kan man som sagt missa något erbjudande som faktiskt är vettigt just för min situation. De som har råd att åka ut på resor under sin studietid kan lätt hitta förmånliga erbjudanden på andra håll. Varför inte flera tips om bra nätverk, rekryteringsmässor, extraknäck eller praktikplatsförmedling?

Jag är jättetacksam för vår restresa till Menorca på en vecka i somras. Och på fredag åker vi till Simrishamn, bor på bed&breakfast och hälsar på en god vän. Det skall också bli kul, att träffa henne, se lite andra vyer och stressa ner. Äta gott behöver inte betyda äta dyrt. I vissa lägen får man helt enkelt rätta mun efter matsäcken och inte hålla på och sukta efter det ouppnåeliga, som folk i en annan situation har råd med.

Det måste ändå vara skillnad på situationen "arbete" och "inte arbete". Så kanske man bättre uppskattar det man får råd till senare, när det betalda jobbet dyker upp.

Kommunikation

Här i huset kommuniceras det inte i onödan. Bara om man vill vara i fred. Denna lapp mötte mig i går kväll.

PS Vi har en väldigt stor telefon, om någon undrar.

Nej tack, men trevligt!

Vilken skillnad det kan vara på Nej tack och Nej tack!

På en av alla mina ansökningar har jag nu fått ett så trevligt bemötande så det gör inget att jag inte fick tjänsten.

För det första svarade mottagaren personligt så fort jag hade skickat in ansökan. Vi hade t o m en liten konversation per mail i den vevan. Han tyckte jag lät intressant.

Sedan gick det några veckor och det är ju inget ovanligt. Då kom det ett mail där han beklagade att det hade dröjt så länge, men det var xx sökande på den ena tjänsten och totalt xxx sökande på de tre tjänster de hade annonserat ut så det hade dragit ut på tiden.

Häromdagen fick jag så det sista meddelandet (för den här gången) där han skrev att en annan sökande hade fått jobbet, men slutade sitt mail med "Jag tackar å NN:s vägnar för ert visade intresse. Jag önskar er alla stort lycka till med era fortsatta framgångar. Om ni inte har något att invända så behåller jag era ansökningar. Några av er har kvalifikationer som vi är intresserade av för andra tjänster."

Man kan i alla fall låtsas och inbilla sig att det finns ett litet, litet hopp då. Fram för fler personalrekryterare med den formuleringsförmågan!

Facebook - en gång till...

Är man med i Facebook har man inget liv, säger sonen T... fast det är roligare att ha både facebook och ett "IRL"-liv. Folk blir ganska platta på webben, men är ändå lättare att ha kontakt med där än inte alls.

Jag som fortfarande är nybörjare på det här får hela tiden förslag om att jag skall gå med i den ena funktionen efter den andra. En del saker är lite småkul, som att skicka presenter till folk, eller jämföra filmsmak. Andra känns lite överkurs, som att kasta får på varann...fast det kanske betyder något annat på amerikanska?

Jag försöker hålla mig till det som verkar relevant. Fast jag har testat ett par knasiga grejor, t ex att rangordna vilka prinsessor jag tycker bäst om och jämföra det med några av mina "vänner", och måla graffiti på en "super-wall". Ibland måste man tillåta sig att "vara lite tokig". Fullkomligt onödigt tidsfördriv!

Men det är rätt kul att hitta den ena bekantingen efter den andra, genom att spana i "vännernas" "vän"-kartotek eller gå med i mysko "grupper" som man hittar lite varstans. Det gäller att hålla sig till viss relevans här också, tycker jag - fast det kanske inte alla tycker. Flest vänner när man dör, vinner - har jag också hört. Så när jag får "vän"-förfrågningar tackar jag alltid ja, om jag har någon som helst aning om vilken person det är som frågar förstås!

Lite dålig ordning tycker jag dock att det är på en del medlemmar. Att lägga ut en bild där det inte syns vem man är tycker jag skulle vara förbjudet. Särskilt om man inte genom hemort, skolgång, arbete eller något annat kan räkna ut om det är den Emma Svensson eller Sara Karlsson eller Pelle Persson som jag känner till. I så'na fall kan man inte vara säker på att jag väljer att "adda"! Det är ju så pinsamt om man skulle "fråga chans" på en helt okänd person!

Eller är det det? Kanske det är meningen att Facebook skall göra alla människor till bästisar över hela världen, fast inte jag har begripit det?

Peace on earth!

Röda tröjor för Burmas munkar

Jag fick också ett SMS med uppmaning att ha på mig en röd tröja idag. Så det har jag.

Jag har varit ute på sta'n och uträttat några ärenden. Eftersom det är rätt kallt nu, så måste jag ju ha på mig min jacka - den är röd, liksom den har varit sedan jag köpte den. Har kanske träffat ett dussin människor. Undrar om någon tänkte på att jag har på mig en röd tröja under min röda jacka idag?

Och hur i fridens da'r skall de styrande i Burma få reda på att jag cyklar omkring i Hjo med en röd tröja för att stödja protesterna?

Men jag har i alla fall fredat samvete. Jag har på mig en röd tröja.

I rena ilskan

Idag blev det känt att Göran Persson tar ut full ersättning sedan han slutade som statsminister samtidigt som han ju, vilket är allmänt känt, får ersättning för konsultuppdrag till den privata sektorn. Jo, för de pengarna är ju inte "lön" utan betalas till hans enskilda firma...

Jag blir så galen! Här får han 121000/månad plus vem vet hur mycket mer, medan andra bara har det där som betalas ut till den "enskilda firman", dvs kanske ett par tusen när alla skatter osv är betalda. Och därmed får man ingen a-kassa!!! Ännu mindre något "avgångsvederlag" från ett jobb man har slutat på.

Därtill har han mage att kalla sig socialdemokrat! Hur hade det låtit om han varit moderat, då hade väl medierna exploderat!

I ilskan över detta har jag skrivit ett argt brev till arbetsförmedlingen - fast inte om det, utan om huruvida de har tänkt göra något mer för mig över huvud taget. Svar: De kan inte göra något utöver det jag själv får lov att leta rätt på på deras hemsida + annonser och kontor. Men jag får förstås gärna söka mig till andra alternativ, "det finns bemanningsföretag som matchar arbetsgivare med sökande..." TACK, men jag har anmält mig till alla sådana jag kan hitta! För flera månader sedan!

Sedan googlade jag efter ett mediaföretag som var med på "Skaraborg on stage" i fredags. Jag hittade inte dem, men de var i sin tur samarbetspartner till några andra som jag hittade, och i rasande fart skrev en spontanansökan till. Omgående fick jag svaret att jag lät mycket intressant, de sparade min adress och lovade att höra av sig när de behövde mig. De var alltid ute efter fler samarbetspartners. Det var ju bra.

Sedan lugnade jag ner mig lite och satte mig och pillade lite med Photoshop-övningar. Magister Johan tipsade ju om några sätt att visa bilder på nätet på senaste lektionen, så jag var ju bara tvungen att lägga upp en ny hemsida åt mig. Den ligger här. Sedan tog det resten av eftermiddagen att göra iordning bilder för webben och lägga där. Jag hann inte lägga bilder på alla sidor, men några i alla fall. Mycket snyggt!

I morgon skall jag ta mig till Skövde på Arbetsförmedlingens "rekryteringsmässa". Om jag fortfarande är lika arg.

ps Är det inte det Arbetsförmedlingen skall ha varje dag...?

"prostitution på nätet"

kan vara så mycket.

Ibland kan det vara så att man ikläder sig sina roligaste strumpbyxor, en matchande representativ outfit från Rabalder och en hel drös med visitkort och uppsöker en nätverksträff som man blivit tipsad om av ett annat nätverk man är med i...

Väl där söker man upp stackars oskyldiga människor som man tror att man kan ha nytta av/vara till nytta för och förklarar hur himla bra man är på just det de behöver akut hjälp med just nu, och prackar sedan på dem ett visitkort. Förvånansvärt ofta verkar dessa offer faktiskt tacksamma och tycks mena det när de säger att de hör av sig när det blir något.

Och någon gång, som i förrgår, visar det sig att ett av dessa offer kände igen mig. Inte som en kompetent MKV-are med projektledarutbildning + ytterligare en högskoleutbildning - utan för att vi delade "mammas gata" i Skultorp som barn. Små barn, innan vi började skolan, för då flyttade ju min familj till andra ändan av Skultorp och det räckte för att man skulle tappa kontakten med de som var av en annan årgång. Men jag tycks ha gjort avtryck redan då. Hade kanske tillräckligt roliga strumpbyxor för att bli ihågkommen.

Kanske, kanske är det så här man skall bära sig åt för att över huvud taget få in en fot... men det är jobbigt att "gå på gatan", även om det är i Arnia!

Oj vad det finns många därute!

Tittar in på Facebook mest varje dag, och det var värst! Nu har jag 10 vänner och har gått med i flera grupper. En del kanske visar sig riktigt användbara.

Det finns faktiskt precis hur mycket som helst att surfa runt på där, kolla in alla fotoalbum, vilka vänner som vännerna har fått sedan sist, vad folk gör precis idag...

Man fattar att det går att fastna där!

Men jag har inte lagt in några bilder än. Har haft fullt upp med att skaffa mig några vänner.

Nätverk

För några veckor sedan hörde jag för första gången talas om det nödvändiga nätverket facebook.com. Ville man över huvud taget existera i någon annan människas sinnevärld så måste man vara med där, typ. Eller utveckla sitt nätverk över huvud taget.

Nu har jag alltså "addat" mig. Så ni, alla mina miljoner läsare som redan finns på facebook, får gärna "adda" mig på era "friends"-listor också.

Mitt stora problem med facebook är att jag inte har någon aning om vilka som finns därute. Man kan ju bara söka efter folk på deras namn... Jag skulle gärna söka efter "groups" och se om jag känner någon som är med någonstans. Men när man börjar bläddra i "groups" så finns det ju precis hur många som helst, som heter allt möjligt konstigt! Kan man gå någon genväg och söka på "groups / Sweden" till exempel? Och gärna på något intresse. Jag har inte hittat den... Svårtillgängligt!

Jag har gått med i ett "network": Sweden

Jag har gått med i en "group": Kristdemokraterna (för det var den enda "group" jag visste fanns där)

Jag har gått in och sökt på några personers namn, som jag redan förut visste var med, och bett dem "adda" mig som "friend. Resultat hittills: "You've got 1 friend in Sweden"

Tack, Facebook, för att du talade om det för mig!

"Kompetensen finns i företaget..."

Jag köpte ett nytt slags schampo. Eftersom jag kommit upp i lovlig ålder beslöt jag att testa Dove pro-age, den vinröda flaskan, eftersom jag ville ha tjockt och fylligt hår.

Ja ja, dream on, kan man väl säga. Men håret blev väl rent, precis som med andra schampon.

Så läste jag det finstilta på baksidan av flaskan: "Eftersom vackert hår har ingen ålder". "EFTERSOM VACKERT HÅR HAR INGEN ÅLDER!"

Vem släppte igenom det?

Kanske det var chefens nya fru, som fått jobbet som copywriter på Dove, som formulerade tag-linen. Alla kan ju skriva.

Är det sådana människor som får alla jobb jag söker? Jag blir så trött...

Teknik i det 21:a århundradet

Köpte en tröja på rea. Ärmarna var för långa.

Jag passade på att lägga upp dem medan jag installerade uppgraderingen av virusskyddet på datorn. Det krävde minst 6 omstarter innan datorn var nöjd och allt fungerade.

Upplägget krävde försiktig upprepning av stickning samt fyra trädningar av nål med "X-söm" däremellan.

Det gäller att behärska tekniken.

Litterära förebilder

Theodor Kallifatides har skrivit en bok som heter "Mödrar och söner" som kommit ut alldeles nyss. Kajsa Öberg Lindsten skriver i recensionen i GP att modern var mer intresserad av att baka kakor och pyssla om sin efterlängtade son än att ge honom svar på hans frågor och gräva i det förflutna. Hon gifte sig vid 14 års ålder och ägnade resten av sitt liv åt att oroa sig för sina barn, skriver Öberg Lindsten. Modern är vid bokens tillkomst 92.

Samtidigt läser jag den sanslöst roliga och knäppa boken "9½ månad" av Annika Lantz. Ibland är den mer än lovligt utlämnande, men där finns också emellanåt isande korn av sanningar. Till exempel på sidan 179, i stycket där hon tänker tillbaka på första natten med sin nyfödde son.

"Det är en fantastisk sensation. Som ett lyckligt lugn. Fast man är /-/ inte helt lycklig eftersom oron är den andra tillökningen efter att man blivit förälder. Den smiter ut med moderkakan. /-/ Jag läste att en bebis skall tredubbla sin vikt på ett år. Oron däremot ökar hundrafalt på samma tid. "

Det är sannerligen tur att oron inte känns lika starkt hela tiden. För den finns verkligen där hela tiden, med eller utan anledning. Även när barnen blir över 18 och formellt sett är "vuxna".

Tomhet

Så var sommaren obönhörligen slut. Höstmarknaden satte punkt för helgöppet på byrån och nu behövs inte mina tjänster där mer för i år. Det kan bli någon enstaka stadsvandring till, möjligen. Det var så lite gäster inne under lördag och söndag, så jag hann gott och väl med att noggrannt uppdatera evenemangen både på hemsidan och pappersbladet fram till december, fylla upp broschyrstället och skylta om i de utvändiga skyltskåpen. Men öppet hade vi i alla fall, det var väl huvudsaken. Även om det var tomt.

På jobbfronten intet nytt. I morgon skall jag träffa M som sammanställer ett nytt evenemang under arbetsnamnet "Bondens marknad" för att göra ännu ett marknadsföringsjobb utan kontant betalning. Får ta det som marknadsföring av evalution tankar och ting, alltså. Jaa, vad skall jag göra? Mitt "nästan-jobb" från i våras rann fullständigt ut i sanden som väl alla har förstått - och det var sannerligen inte mitt fel. Nu har jag tagit ytterligare ett steg i evolutionen av evalution genom att annonsera i Lokaldelen - alltid kan det väl ge något. Fast än så länge ligger det bara med i papperskatalogen.

Tomt är det också här i huset, med bara ett barn kvar, som är mer borta än hemma. I eftermiddags åkte dottern F iväg med tåget, medförande inte mindre än fem kollin- fattar inte hur hon skall lyckas byta i Stockholm men hon har ju ca tre kvart på sig att ta sig mellan spåren, så det ska nog gå. I Sundsvall blir hon mött av en kompis, så därvid är jag lugnare.

Så - en person mindre att diskutera med; att handla, laga mat, diska, tvätta, dela bil och samordna måltider med - men också en person mindre som handlar, lagar mat, diskar, tvättar, tankar bilen och lagar mat utan anmodan. (Det där med att samordna måltider är klart överskattat. Det känns som om det är någon privat noja jag har, att alla som finns hemma när maten är färdig gärna skall äta tillsammans. )

(F till höger)

Som en sista tjänst efter det sista långa sommarlovet hemma i familjen skjutsade jag henne till tåget i Skövde med sina fem väskor av olika typ, storlek och tyngd. Ett par stadiga matsäcksmackor hade hon med sig, och löftet att ringa så fort hon kommit fram. Klumpen som steg i halsen när hon vände sig om och vinkade från sin plats när tåget rullade iväg norrut svaldes hastigt ner innan det hann komma någon tår. Fånigt, hon är ju 22 i rappet. Men ändå min lilla långbenta fölunge. På väg ut genom stationshuset ignorerade jag Pressbyråns braskande löpsedlar om "Mord i studentlägenhet", morsade på kompisen G i biljettluckan och begrundade alla som inget hellre ville än att deras ungdomar skulle flyga ur boet på egna vingar. Och var någonstans ganska tacksam ändå. För att mina lever och klarar sig själva.

Fast det är väldigt tomt.

Vad skall det bli av mig?

Sakta men säkert håller jag på att bli tokig. Några dagar extra har jag fått på feriejobbet, på nåder känns det som. "Jobbar med datan". Tröstlöst eftersom det ju inte KAN bli någon fortsättning där. Men man vill ju inte tacka nej så länge man inte har något annat att gå till.

Jag söker jobb dagligen på Internet och i olika annonsorgan. För en stund sedan var jag fullt beredd att kolla upp frågan "vill du jobba hos oss?" - från Taxi... Jag som inte ens är särskilt förtjust i att köra bil! Till detta sökande går det åt så mycket energi att jag har svårt att hitta på nya kreativa idéer för att komma vidare med mitt företag evalution - tankar och ting -. Det har blivit en ond spiral som tar ifrån mig nattsömnen och därmed all inspiration som jag hade behövt för att skriva nya, personliga och intelligenta ansökningsbrev.

Snart orkar jag väl inte ens ta mig ner till Ica för att köpa mjölk.

På en marknad med hundratals sökande på varje tjänst, där man inte ens får en chans att visa vad man kan, börjar det nu bli frestande att "prostituera sig". Att helt desperat erbjuda något företag att jobba gratis i ett par månader bara för att få in en fot... men hur uppfattas man då? Helknäpp redan från början eller ovanligt modig?

Ena foten håller på att sugas ner i lera. Andra foten håller jag krampaktigt i luften för att kunna sätta ner den och dra upp den andra så fort jag anar fast mark i någon riktning.

Tre per dag är max!

Stadsvandringar verkar väl vara lite lagom ansträngande? Man klär ut sig i någon slags sekelskiftsromantisk dräkt (alltså förra sekelskiftet pratar vi om), samlar ihop ett litet gäng intresserade människor och går en promenad på en timme i sakta mak medan man delar med sig av sin enorma kunskap likt pärlor på en tråd. Bara man har gjort ett manus så kan man ju det utantill sedan.

Hej och hå, säger jag! Inte en vandring eller en grupp är den andra lik. Lärare och poliser är de värsta, särskilt när det är lite större grupper (över 20 pers). Lärare för att de pratar, såsar, sms-ar och över huvud taget beter sig på alla sätt man inte vill att elever skall bete sig i klassrummet. Poliser därför att de när som helst befinner sig stående eller gående mitt i gatan. Det är faktiskt sant. Många ställer dessutom frågor av typen "sätta-på-pottan" vilket de inte har mycket för när det gäller mig. Jag har svar på tal om det mesta.

Idag hade jag en grupp med en rätt stor andel äldre äldre, alltså sådana som bedömde att de inte orkade traska runt en hel timme. Detta ringde reseledaren och upplyste mig om dagen innan. Ja, snällt att han meddelade det i förväg över huvud taget... för jag fick ju kasta om allting inne i huvudet och släppa mina fina manuskort, för de ville sitta kvar i bussen och få en "föreläsning" och sedan ville ca en tredjedel följa med och vandra fysiskt.

Jodå, jag har rätt bra ordning på mina historiska fakta, så prat-delen gick bra, och sedan hade jag tänkt ut en kortare rutt för den kvarvarande halvtimmen, som ändå skulle visa det viktigaste som jag berättat om. Vi tågade alltså iväg, ca 12-13 personer upp emot torget.

Döm om min förvåning när det visar sig att flera ur denna lilla skara helt enkelt bara avviker ur gruppen lite pö om pö under pågående tur, så till slut var det bara 7-8 stycken kvar! (De kunde ju åtminstone sagt till sina kamrater att de vände om! Mig behövde de ju inte vara artig mot!) Som ex-förskollärare blir man lätt nervös när sådant händer.

Det visade sig förstås att folk hittade tillbaka till bussen på egen hand - de kom från Askersunds-trakten, så många hade varit i Hjo flera gånger förut. Och jag hann ju inte bli orolig på riktigt på den korta vandring vi företog oss idag.

Men man känner av anspänningen efteråt! För någon vecka sedan hade jag tre helt olika typer av grupper och önskemål om vandringar inbokade på samma dag. Alltså tre timmars effektiv arbetstid. Men den kvällen var jag HELT slut. Jag börjar förstå hur skådespelare känner sig... fast rampfeber har jag inte inför mina "performances".

80%

Idag när jag kom hem efter jobbet och vi hade ätit så skulle jag 1) handla 2) baka muffins (för i morgon är sista dagen som jag jobbar ihop med "chefen" innan jag slutar för i år) 3) vika tvätt 4)plocka ur diskmaskinen 5) plantera om typ 20 krukväxter modell större, som jag har släpat ut på nedre balkongen för att utföra denna smutsiga syssla.

Nu har jag gjort punkt 1-4 och orkar inte börja med växterna. Det börjar dessutom bli mörkt! Men fyra av fem är väl inte så dåligt...? Och i morgon skall jag besikta bilen.

(Arbetsrummets prylbelamring är dock kvar. Jag har tagit hem några tomkartonger att sortera ner grejor i, men där har det tagit stopp. Får ta det i nästa vecka. På fredag när jag är ledig skall jag ta ett varv runt huset igen och dra iväg ytterligare en del saker till stugan, där jag inte heller har plockat iordning det jag tagit dit... Ska man kalla det dominoeffekt eller rockad?)

Med risk för att bli tjatig - en lägesrapport

Jag tror aldrig att jag har varit så här trött vid den här årstiden någon gång förut. Och okoncentrerad.

Nu har jag jobbat i drygt en vecka efter ledigheten och M har rest iväg till Stockholm igen. Och huset som skall röjas ur är nästan klart, fast inte riktigt. Kände mig effektiv i fredags när jag pratat med både mäklaren och second-hand-affären som kommer och hämtar en del av grejorna, men här hemma står halva mitt arbetsrum belamrat med grejor som jag inte ids bära upp på vinden, eller vart de nu ska. En del rena "bra-att-ha-grejor" skall ju sorteras in i skåpen här nere och då behöver jag ju inte bära iväg dem... men att ta tag i dem...

Jag har sökt en del jobb under och efter ledigheten också, visst. Men det är otroligt svårt att motivera sig. Tipset att ringa och "sälja in sig" hos den som står angiven som kontaktperson har jag provat ett par gånger, men då blir man ännu mer besviken när man får grått papper - eller inget papper alls. Men söker gör jag, hela, hela tiden. Och går in för att visa upp vad jag kan hela, hela tiden ifall någon skulle söka mig.

Och det jobbet jag gör nu som turistvärdinna - tja, jag vet ju att det inte blir någon fortsättning, så det blir svårare och svårare att motivera sig för det också. Just nu, emellan de spridda gäster som ringer eller besöker oss, håller jag på med ett otroligt tråkigt men nödvändigt jobb som går ut på att ändra alla "produkter" på turistbyråns website, så att det står rätt avsändare på dem. Det har nämligen blivit något fel när någon av "webmastrarna" nere på "vastsverige" ändrade någon detalj, så nu har det länge stått att Turistbyrån står bakom det mesta som rör sig i kommunen, företag, evenemang, allt. Och det är ju inte så kul för dem som arrangerar saker. När alltså Turistbyrån felaktigt tar åt sig all cred för det. Så nu är det ändrat. Plus en del andra saker som gör att sidan blivit en liten aning mer lättnavigerad - men fortfarande är den inte vad jag skulle kalla användarvänlig. Jag känner t ex en tjej som har ett företag som jag lade in på inte mindre än tre olika ställen på siten - hon letade och letade och hittade inte någonstans alls att jag hade lagt in det... Principen Don't make me think! behöver implementeras ända ut i gräsrötterna hos systemteknikerna också! Inte bara hos oss som kan designprinciperna.

Ner faller regnet, upp stiger solen, luftfuktigheten är typ 95% och gångarna längs hjo-ån är bitvis översvämmade igen...

Semestertider...

Alla mina miljoner läsare runt om i världen kanske undrar varför det inte kommer in några nya inlägg på bloggen?

Svaret är att jag är "ledig" och därför inte hinner blogga så mycket. Förra veckan var vi på Menorca, och därifrån finns det bilder här. Det var "SEMESTER". Annars far jag som en skottspole mellan husröjning, födelsedagar, spontanbesök av vänner och bekanta och egna besök hos släkt, vänner och bekanta... Samtidigt håller jag järnkoll på alla platsannonser - inte för att de är jättemånga så här i sommartider, men dock. Och nästa vecka är det Turistbyrån igen, för några veckor framåt.

Min omgjorda hemsida är i alla fall klar nu. Se den här! Tack dottern F för hjälp med det tekniska! Jag är otroligt frustrerad över att jag är så dålig på det, men jag är samtidigt väldigt tacksam för att det finns de som är duktiga och kan få till det ungefär som jag sa, med de byggstenar jag har tillhandahållit. När jag får ett jobb där webdesign ingår skall jag verkligen ta tag i det, men eftersom det finns så många olika publiceringsverktyg att jobba i är det bortkastad möda att försöka lära sig något, för att sedan konstatera att arbetsgivaren använder något helt annat. Som dessutom kan vara uppdaterat till oigenkännlighet! Som det är nu kan jag principer för hur designen skall vara för att websiten skall vara användbar, och har en lätt överblick av hur några av de vanligaste verktygen fungerar. Därmed får jag vara nöjd.

Nu ligger tre jobb överst i "att söka"-högen. Samtliga till vilka jag känner mig "kallad" och utvald. Snälla, snälla någon, ge mig ett jobb innan jag försmäktar!!!

Harald Blåtand och hans fränder...

Mmm, jag känner mig lite befryndad med ovan nämnde man just nu. Fast i mitt fall är det mera fingertopparna som antagit en blå nyans. Och jag äger inte någon Bluetooth heller. Men jag har varit ute i skogen och plockat blåbär i ett par timmar tillsammans med familjen P och maken M, som lyckades göra en tidig eftermiddag sista dagen före semestern.

Nu är alla rensade och skall snart förpassas in i frysen. Vilken bra syn vi alla kommer att få, intalar jag mig.

På väg från skogen tog vi vägen runt fölen, som heter Yradis ( det röda som är I's) och Miramis ( den gråvita som tillhör Å) och klappade lite på deras lurviga "päls". Mammorna Freya och Minning är så blanka och fina just nu, men snart börjar de sätta vinterpäls igen och då kommer luddet tillbaka på dem också. Islandshästar gör ju på detta viset, klimatförändring eller ej.

Det är rogivande att vara i skogen efter en sådan arbetsdag som denna. Vi har kort med personal eftersom både en heltidare och en annan sommarvikarie blivit allvarligt sjuka och det är svårt att sätta in folk som vet hur det funkar med allting på så kort varsel. Idag har jag varit ensam hela förmiddagen med en feriearbetande tonåring från kommunens tilldelning, och ibland vet man inte om det är en tillgång eller belastning... Visst är det bra att någon kan sticka iväg och sätta upp posters eller portionera ut broschyrer runt om på sta'n, men i kundkontakten och med rena fakta om staden osv måste de ju handledas och läras upp. Det är inte lätt när telefonen ringer PRECIS hela tiden och man inte kommer ikapp på hela dagen.

Dessutom har jag just idag haft inte mindre än 3 (tre) duster med missnöjda människor - en var superarg för att en affär lagt ner, som funnits i "alla" tider - "Vi har åkt hit i 30 år och det hör ju till med ett besök där, nu åker vi ju inte till Hjo något mer, ska ni veta!" Nähä, skit i det då - tänker man, men det säger man inte, utan en hel massa annat för att gästen skall vara på gott humör när han går härifrån åtminstone. Och inte tala om för alla sina vänner där hemma att i Hjo, där är de otrevliga minsann! Det är svårare när de, som en annan person, slänger på luren i örat med ett fräsigt "Det tyckte jag var DÅLIGT!!!" när jag inte visste vilken tid det är "line-dance" i Hjo på söndagar. Alla som hittar på aktiviteter talar faktiskt inte om det för Turistbyrån, och trots att vi försöker läsa lokaltidningen noga varje dag är det i vissa fall omöjligt att ha den omvärldsorienteringen. Jag skulle just ge henne numret till ordföranden för Hjo Dansklubb när hon bara slängde på. Dålig dag?

Det tredje var mer en diskussion än en dust. Två äldre damer, Hjo-bor, stod precis utanför vår öppna dörr och diskuterade högljutt hur dåligt det var att Biblioteket (som ligger i samma hus som vi) har kortare öppettider på sommaren och helt stängt på helgen. De som behöver låna en dator, hur ska de göra? De som måste lämna tillbaka en bok före semestern, hur skall de göra? Och när det är lite dåligt väder kanske man vill gå in och läsa en tidning... Till slut var jag bara tvungen att gå ut och lägga mig i (eftersom det just då inte ringde riktigt non-stop) och klarlägga för damerna att kommunen inte prioriterar att sätta in vikarier under bibliotekets semestertider eftersom pengarna behövs på annat håll, att Turistbyrån har datorer som gästerna får låna gratis, att tidningsrummet liksom Turistbyrån har öppet betydligt mer på sommaren än vintern då man nu går in genom samma dörr, och att återlämningslådan står i tidningsrummet... Förhoppningsvis blir det nu en insändare mindre i Hjo Tidning.

Skall det bli skönt med ledighet??? Jag räknar ner! 4½ timme kvar i morgon!