Eftersom vi har obegränsad tillgång till granris gjorde jag något liknande första julen vi bodde här. Jag åkte upp till skogen och packade in så mycket ris som bara gick att trycka in i en Renault Laguna, körde hem detta, lastade det i en pressenning och hissade upp det utevägen till balkongen - för jag ville ju inte ha hela hemmet fullt med "skogsbôs" (bôs= skräp, för eventuella läsare som inte är från Skaraborg). Jag lyckades arrangera och binda fast det hela, krönt av en ljusslinga och fick till en liknande effekt som den jag mindes från Ronnum. Men det var ganska mycket jobb med det.
Året därpå gjorde jag därför ett något mindre arrangemang, men fortfarande med känslan av att det "vällde" ut granris. Då fick jag till det ganska lagom ändå.
I år, däremot, när inget är som vanligt på grund av min knasiga rygg som bara strular med mig, hämtade vi ris samtidigt som vi hämtade julgranarna i lördags. Alltså, M fick samla ihop riset också, medan jag eldade i stugan och plockade fram fika. Jag såg inte hur mycket ris det var förrän vi kom hem. Eller, hur lite ris det var. För det är ungefär en tredjedel så mycket som det skulle ha varit.
Samtidigt var det kanske bra, för när jag hade arrangerat och bundit fast detta ris, var jag precis slut, trots försiktiga och mjuka rörelser som i allt jag gör nu för tiden. Men i mina självkritska ögon ser det bra tanigt ut. Åtminstone i dagsljus.
Så nu återstår att ta fram kreativiteten och få till något vettigt av även denna situation. Kom på att man kan vira upp riset i stället och linda röda band omkring, så det blir en gigantisk girlang i stället för "vällande ris". Och låtsas att det är en variation. Så nu har jag skaffat band.
Sista steget - att se till att få upp dem också... det blir dagens projekt. Nobeldag och allt.
I mörker är det helt OK...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar