I går kväll tittade jag på delar av "Jul med Sanna, Shirley och Sonja" på TV4. (Du som missade det kan se ett smakprov här.)
Delar av, därför att andra delar av familjen inte ville se utan kom och slog över till annan kanal, tills jag gick iväg och satte mig i ett annat hörn av lägenheten där jag hade en TV för mig själv. Hur gjorde man innan man hade mer än en TV i hushållet?
I alla fall, den här nya julcd-n och konstellationen "tre redan kända artister" samt den hype som framför allt TV4 byggt upp hade gjort även mig något tveksam till upplägget. Därför ville jag se själv innan jag helt dömde ut dessa ambitiösa tjejer och deras lika ambitiösa marknadsförare. Dessutom håller jag ju sedan decennier på med musik och sång på fritiden, och just nu även som avlönad sysselsättning, så det kan vara kul att följa vad som händer i branschen och få lite ny input.
Förväntningarna på vacker, klassisk och framför allt musikaliskt ofelbar julmusik infriades, måste jag erkänna. Inspelningen med publik var ett plus - de flesta artister kommer bättre till sin rätt när de interagerar med fler än de som är involverade i framförandet, även om de har hur kul som helst tillsammans på scen eller i studion. Stämsången och arrangemangen var vackra, säkra och fräscha, och de nyskrivna sångerna passade artisterna bra. Däremot har jag lite svårt för "whaleing" (hur stavas det?) när det kommer in och skall krydda varenda låt, från de moderna där det passar ( t ex All I want for Christmas) till de riktiga klassikerna (t ex Oh, night divine). Olika sånger kräver olika uttryck, och i vissa sånger är det de helt "raka" tonerna som vinner i längden. Och jag tror faktiskt att Sanna kan sjunga på fler sätt än det som passar så bra till "Empty rooms"...
Tyvärr blir det lätt lite för mycket när man klipper in samtal med artisterna mellan julsångerna, där de dels berättar om hur fantastiskt idylliska jular de firar hemma tillsammans med hela den stora familjen och släkten och hur skojigt det är (?) när Sannas pappa sjunger O helga natt, eller hur viktigt det är att Shirley får tid för dem hon älskar mest och hur viktig högtiden är för Sonjas troende släkt. Dessutom står det en upp i halsen att höra hur kul de här tre har tillsammans när de jobbar och vilken "härligt galen" humor de har, och när de börjar prata om varandra som "den roligaste människa jag har träffat", då börjar man undra lite om vem de försöker övertyga... Det är möjligt att vartenda ord är sant, men det känns ganka internt, som en förening för inbördes beundran.
Jag hade tyckt bättre om att höra samtal som handlade mer om sångernas tillkomst, mer om hur låtarna valts och satts ihop till cd och show, korta glimtar från inspelningen (vem hade gjort alla de vackra kläderna? hur jobbar teknikerna/ljussättarna? koreografi?) och mer allmänt och kort om jultraditioner, klassiska favoriter och förhoppningar inför julen. Det är en svår balansgång, men ett något mer professionellt anslag även i dessa delar av programmet hade passat bättre ihop med det professionella framförandet av sång och musik.
Om jag skulle köpa ytterligare en julskiva till samlingen så skulle den här ligga bra till, just på grund av den höga musikaliska kvaliteten. Men ändå - hur många julskivor kan man hinna spela under en jul? Jag hör inte till dem som börjar spela julmusik hemma nu och håller på till tjugondedag Knut!
(Mitt senaste tillskott på hyllan för julmusik var Manhattan Transfer's, som kom härom året, andra favoriter är "En Riktig Jul" med The Real Group, Tommy Körbergs "Julen är här" och Dolly Parton/Kenny Rogers "Once upon a Christmas")
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar