Julkalender del 17 - julstädning

Enligt Kajsa Kavat i Astrid Lindgrens bok med samma namn är julstädning lika med att röra till allting så det blir så otrivsamt som möjligt, och därefter ställa allt i ordning igen. Hon hade svårt att förstå meningen med det, Kajsa.

Idag när vi städar lite då och då och hela tiden har nog inte julstädningen samma betydelse. Men vissa saker, som man inte gör så ofta, kan vara bra att göra just till jul, för att man skall veta att man har gjort det en gång om året. Putsa silver är t ex en sådan grej. Eller plocka ner och dammsuga/diska alla lampskärmar på en gång.

Jag skulle också gärna ha städat i frysen samt tvättat, lagat och strukit allt så att alla kläder etc är i ordning före helgen. Det är en gammal idé jag har, att en gång om året kunde det väl vara fint in i minsta vrårna...

I boken om Kajsa Kavat hade mormor brutit benet och ville därför ta det lite enklare. Nu är ju jag något rörligare, men min envisa rygg tvingar mig att begränsa mina tilltag. Och jag har ingen Kajsa att tillgå. Så jag gör en del av en uppgift, tar en paus med en halv annan uppgift, sedan är det dags för sjukgymnastik, fortsätter med uppgift 1 osv. Det får bli så. Det blir ju jul ändå, även om jag inte hinner färdigt. Det är ju bara jag själv som vet hur mycket jag har tänkt.

I går började jag ta tag i "laga"-högen. Hittade en kavaj tillhörande sonen T med en udda knapp och en borta. Alltså dags att dyka i knapp-burken för att spela "knapp-memory" - hitta två likadana knappar i lagom storlek och utförande och sy fast dem på plats.

Nu råkade jag få tag på en burk knappar som jag tog vara på då mamma flyttade från huset förra sommaren. DÄR fanns det grejor! Bland skosnören, reflexbrickor, bandstumpar mm hittade jag faktiskt två likadana knappar, som sedan syddes fast där de skulle. Men jag förlorade mig också en stund i det här fyndet ur samma burk:

De hundar som bar dessa märken på halsbanden bör ha varit Tilda och Mia, eller Botilda och Bella Mia, som de hette från kenneln där de föddes. Två Bostonterriers i en rad likadana som var min mammas ögonstenar under ganska många år, hela tiden två och två ... Dessa båda är sedan länge borta, liksom deras likar - den sista hunden avlivades under första hälften av 1980-talet - men bara åsynen av dessa skattemärken får mig att minnas personligheterna i varje hund. Uttrycket "själlösa djur" tror jag är påhittat av någon som inte har haft djur själv!

Detta är en lånad Bostonterrier från "nätet", alltså inte en av våra!