Dag nio - Om något annat

Jag hade börjat skriva på ett helt annat blogginlägg idag. Det handlade om vårt engagemang i kyrkan. Idag krockade det såpass så att jag hade hand om solosång och musik i gudstjänsten samtidigt som vi hade vaktmästar- och städgruppsansvar (som är ett vanligt frivilliguppdrag i frikyrkor) - just idag när vår församling hade administrationsmöte och M även hade lovat att sitta ordförande i detta. När man har "städvecka" har man också hand om ett enkelt kyrkkaffe... Så idag var vi igång från ca 9 till ca 14 - inte mycket till "vilodag" då!

Men den senaste timmen har mitt huvud uppfyllts av något helt annat. Sonen rinde hem från studieorten, där han går sista terminen på lärarutbildningen. Vi brukar höras av ungefär en gång i veckan, oftast under helgen. Med honom var det bra, han ska ut på praktik igen i veckan och det verkade bli ett bra ställe osv.

Förra veckan berättade han om hans kompis som bor i samma korridor. Han hade gått och känt sig småkrasslig ett längre tag och man missänkte lunginflammation men det ville inte ge sig. Då hade man just lagt in honom på sjukhus för att göra en grundligare undersökning och man misstänkte att det kanske kunde röra sig om tumörer. Idag berättade sonen att kompisen fått veta att det var elakartat och hade spridit sig på flera ställen i kroppen. I morgon ska han få veta mera om var det satt sig och sedan drar de säkerligen igång med behandling. En frisk kille i 25-årsåldern ska inte få sådana sjukdomar!!! Det är bara ren och skär ondska. Drabbar blint och orättvist.

Sonen har ju en aning om vad det innebär att genomgå en sådan behandling, även om han inte var så gammal när hans pappa opererades, cellgiftbehandlades och strålades i omgångar under en väldigt tuff tvåårsperiod för drygt femton år sedan. Det finns säkert spår av detta trauma hos honom, liksom hos hela vår familj, även om sjukdomen fick ge med sig till slut den gången. Ändå var hans främsta tanke just nu att det är bra att kompisen finns kvar på sjukhuset här i sta'n. "För det ligger på vägen till praktiken, då kan jag ju hälsa på honom ofta".

Det gör mig så ont om killen och hans familj, det kunde ju lika gärna handlat om vår son. Ändå känns det någonstans gott att min son så självklart är beredd att ställa upp och stötta honom när han är sjuk och nu kommer att gå igenom en fruktansvärt jobbig tid framöver. I vår familj fick vi tyvärr uppleva att en del av våra vänner inte riktigt pallade, medan andra oväntat steg fram och var ett ovärderligt stöd. 

Det gamla ordspråket "i nöden prövas vännen" är verkligen en sanning.