Dags för en ny omgång av Blogg 100! Del 1/100

Jahaja. Här har man laddat i flera veckor och tänkt att man skulle skriva något riktigt fyndigt och smart nu när man börjar på Blogg 100 igen. 

Så hänger man omkring på sjukhus som en påse kall kokt spagetti.

Gjorde en planerad bukoperation för nästan tre veckor sedan, allt var frid och fröjd, men efter en vecka hemma anade jag oråd, vi åkte in till akuten och det visade sig att jag hade en kraftig infektion. Turligt nog var det ingen okänd "Dr House"-bakterie och infektionshärden hade inte spridit sig utan gick att ta kål på med antibiotika (först intravenös, sedan med piller). Men nu ligger jag här med detta djupa sår mitt i magen som visserligen är infektionsfritt men som ju måste läka innan man är som folk igen.

Infektionen slog ut mig så till den grad så jag har bara precis flutit med här på mitt enkelrum, tagit alla piller när de sagt åt mig, ätit den mat de har kommit in med och bytt skjorta när de gett mig en ny. Har inte ens orkat längta hem eller vara sugen på godis (och DÅ är det illa!).

Nu, på den nionde dagen, känner jag ju att krafterna återkommer så sakta. Igår gick jag ut i matsalen och åt lunch och satt uppe och stickade en stund. Och jag börjar tycka det är tråkigt att inte vara hemma. Även om jag inte skulle klara mig ensam hemma än. Kluvet, det där.

Jag har fått en vacuum-pump in i såret, som de lovar ska hjälpa till att läka det snabbare. Det säger man ju inte nej till. Den ska kunna sitta i tre dagar innan man behöver in och pilla med den, till skillnad från det vanliga bandaget som jag fick först, där såret skulle rengöras och läggas om två gånger per dag och däremellan vätskade och läckte och ...uäck... Tyvärr har denna lilla apparat inte riktigt funkat än, så den slår larm redan efter 1 1/2 dygn (den säger alltså till när det behöver göras något med den). Och på det viset kan vi ju inte ha det, om jag ska kunna vara hemma. Nu sitter jag här och väntar på att få en ny omläggning och förhoppningsvis en förklaring till varför det inte riktigt vill sig. Meningen är att jag ska kunna få omläggningen hemma i Hjo när jag väl kommer hem, och där finns det ingen som kommer på två minuter om jag ringer på röda knappen.

I morgon får jag sista penicillindosen så nu är det egentligen bara den här makalösa manicken som måste uppföra sig. Att jag fortfarande är så himla trött i varenda hörn av kroppen får man väl jobba med i ett par veckor till på hemmaplan.