Med risk för att vara tjatig. Så här års är det bara en cd som gäller. Eller Spotify-lista då, om man är lagd åt det hållet. OK, om man är kör-nörd också.
På random repeat eller något liknande i ett par månader framåt.
Den här. (oj, det var en lågupplöst bild jag hittade!)
Créme de la créme. En kombination av de allra bästa. Och de allra svenskaste.
Nu när den nordiska skymningen är så där blå igen. Då behövs de nordiska klangerna. Så vackert så det gör nästan ont.
Hoppas bara att inte Sverigedemokraterna får för sig att lägga vantarna på den här musiken. Det vore så tragiskt. Dessa klanger i kombination med, visserligen väldigt nationalromantiska men ändå, vackra poetiska texter svänger i alla fall i takt med min puls. Knappt man vågar säga det när man råkar vara blond och blåögd.
Men jag lyssnar till texterna på ett annat sätt än de man vanligen kallar nationalister. Jag är så otroligt tacksam för att vara född i ett land där det råder fred och de flesta har det någorlunda bra, där klimatet är uthärdligt och det finns gott om mat och rent vatten. Där barn får gå i skolan oavsett om de är pojkar eller flickor, oavsett klasstillhörighet. Jag har vuxit upp nära mina äldre släktingar och hört deras berättelser - jag fick ha kvar min mormors mor tills jag blev vuxen och min mormor tills mina barn blev vuxna. Jag är tacksam för att jag kan bo kvar i det landskap där mina förfäder bott i generationer, eller jag kan röra mig fritt inom EU eller skaffa visum och dra någon annanstans och sedan komma tillbaka igen när jag själv väljer att göra det. (Det är en annan sak att jag inte är stolt över allt som Sverige har stått och står för genom historien men det kan vi lämna därhän i det här sammanhanget. Det kan bara bli bättre.)
Det är inte alla i världen som har det som jag, minsann. Jag hörde på radion, tror att det var i filmprogrammet Kino, där de pratade om hur äldre personer skildras på film. En programledare som uppenbarligen kom från någon annan kultur sa i en bisats att "jag har ju inga äldre släktingar i Sverige" - underförstått att han fick se på film eller uppleva genom andra hur äldre människor "är" på riktigt.
Man behöver en tankeställare ibland. Och stanna upp och känna taksamhet över vårt "land, där våra barn en gång få bo, och våra fäder sova under kyrkohällen" - för att låna von Heidenstams ord.
Jag tror inte att någon egentligen vill lämna sitt fosterland - om man inte är ung och äventyrlig och vill uppleva något annat förstås, men den sortens utvandrare har ju alltid funnits. Jag tror att människan vill stanna där man har sina rötter, sin kultur och sin tillhörighet. Jag tror inte att någon rycker upp sin familj och säljer allt man har och köper biljetter på vinst och förlust för att hitta ett bättre ställe att leva på om man inte är hotad av krig, hungersnöd, förföljelse... Det bästa vore ju att det var fred och bra förhållanden hemma i deras egna länder. Men så länge det inte är det tror jag att vi kunde ta emot och ta hand om många fler här. De allra flesta har flytt för sina liv. Ett fåtal är lycksökare som inte har rätt att komma, men den sorten finns i alla grupper, troligen fler bland våra "infödda"...!
