Idag har jag inte tid.

Tänkte bara tala om det för alla er tusentals läsare jag har som väntar därute.

Nä, nu ljög jag. Men några tiotal läsare har jag tydligen, enligt statistiken. Dagligen. Någon gång har det hoppat upp till ett par hundra, det är ju kul!

Nä, hade ju inte tid att sitta här och svamla. Måste äta upp maten och sedan bär det upp på vinden och hämta en resväska som skall packas med det nödvändiga för helgens begivenhet, nämligen WEBCOAST!

Har du missat vad detta är så kolla webcoast.se. Vännen H och jag ska åka dit och träffa en hoper (typ 248 st) andra nördar som tycker att det här med att träffa folk på nätet är helt normalt. Och att blogga. Och lite sånt.

Snart är det sju år sedan jag slutade på medie-och kommunikationsvetenskapliga programmet på högskolan i Jönköping. Det har hänt så vansinnigt mycket på kommunikationsområdet sedan dess, mest på nätet skulle jag tro. Det är omöjligt att hänga med på egen hand.

Så det här är ren fortbildning. Och jag ska få träffa en hög människor som jag känt i flera år men inte träffat utanför nätet. Jättekul ska det bli!

Firar idag

Det är dag 50 och alltså halvtid för Blogg100-projektet. Hittills har det gått bra att få ihop två inlägg om dagen - ja, jag bloggar ju på min andra blogg också, evalution-tot.blogspot.com

Man kan ju också passa på att fira att världen har fått en ny påve idag. Habemus papam, som romarna sa till varandra. Jag hävdar envist att det är våt respektive torr halm de eldar där i Sixtinska kapellet. Michael påstår att de hällt nån kemikalie på röstsedlarna och bränner dem för att få rätt nyans på röken. Ja ja, så kul diskussioner har vi.

Man kan också fira av en medarbetare som slutar.

Vi har i alla fall ätit gott på 28+ i Göteborg ikväll. Nu sitter vi på tåget. Snart är vi hemma igen.

Något som är bra

med platsannonser som kräver att man fyller i ansökningsformulär, är att när man en gång med möda och besvär har fyllt i sitt formulär med hela sitt CV så behöver man inte göra om det sedan. I alla fall inte mer än uppdatera om man har någon ny merit att lägga till.

Det är nämligen väldigt tråkigt om man har en väldigt lång och slingrande bana bakom sig, att gång på gång upprepa sina erfarenheter, meriter och förtjänster. Jag försöker att göra det så allmängiltigt som möjligt men ändå personligt. Och så ett personligt brev till varje ansökan.

Jag saknar möjligheten att flytta med uppgifterna från mitt ifyllda formulär till ett annat företags formulär. Det skulle förenkla saker väldigt mycket.

Det är ju nämligen så, om ni har glömt eller missat det, att det finns en prydlig och skötsam kommunikatör här, som fortfarande söker jobb...

Några tips har jag fått sedan jag skrev detta, men fler är välkommet!!

På väg hemåt med eftermiddagståget

sitter jag och stickar. När man åker från Vänersborg mot Herrljunga lyser den starka vårsolen under ungefär en kvart rakt in genom fönstret alldeles i ögonhöjd på mig.

Jag jobbar hårt på att inte tycka att det är jobbigt, och jag lyckas nästan. För det är väldigt skönt när vi kommer in i skuggan av några höga granar.

Räknar ner

Nu är det snart dags för webcoast! Bara fem dagar nu. Spännande!

Jag räknar ner som ett barn på julafton.

Goda, goda vänner

fick vi på resan till Kambodja för ett drygt år sedan. Jag bloggade från den resan med början här ( http://evaihjo.blogspot.com/2012/01/gott-nytt-ar.html )
om någon har missat det. (Jag bloggar från min iPhone så länken blev inte så snygg, men ni fattar.)

Idag hade vi en "återträff" - vi hade faktiskt lyckats hitta ett datum när alla kunde komma, plus några närmast anhöriga som inte var med på resan. Det var verkligen kul att träffa alla igen.

En extrabonus var det förstås att träffa Marianne och Bror, som jobbar med Erikshjälpen i Kambodja, Laos och Thailand och var våra värdar på resan. De befinner sig för närvarande i Sverige och jobbar härifrån - pendlar mellan Göteborg och Holsby Brunn. Därför fick vi lite uppdateringar om några av de projekt som vi fick se på plats och höra hur de gått vidare med en del idéer de hade.

Jag imponerades ännu en gång av hur mycket nytta den här organisationen gör trots att man tycker att det bara är droppar i havet. Det är ett nätverk av massor av goda människor och organisationer där ute som ser till att varenda krona kommer till största möjliga nytta. De har kontakter och försänkningar ända upp på regeringsnivå! Kika in på erikshjalpen.se och läs mer.

Skriver du aldrig något om mej?

frågade min man plötsligt när jag satt här och knattrade. Nää, jag skriver om alla möjliga andra grejor som jag tänker på och bryr mig om. Han kan ju skriva om det han funderar på om han vill. Jag trodde inte att han ville att jag skulle skriva om honom.

Men ok. Det här är ett inlägg om min man sedan snart 31 år. Michael heter han. Och det finns inga ord för att säga vad han är för mig.

En bild säger mer än tusen ord heter det ju. Så vi tar den vägen. Fotograf Helena Taubner, heltunik.se

"Svara hövligt!!"

Ett av mina VÄLDIGT tydliga barndomsminnen härrör sig från den tid då det var kapplöpning till telefonen varje gång det ringde (kan man ha varit 7-8 år?). Alltså på den tiden under förra seklet, då varje familj hade EN fast telefon som satt fast med sladd och stod på ett skåp i hallen. Innan varje familjemedlem hade egna lurar som kvittrade och pep.

Mamma inpräntade tidigt telefonvettet i oss. Man svarar med nummer eller namn, och när hon ringde upp någon sa hon alltid med sin speciella, eftertryckliga telefonröst: "Det här är Förnamn, Efternamn, Ort, goddag!!" Jag tyckte det lät lite tjusigt.

Varje gång det ringde och elefanthjorden brakade iväg mot telefonen för att svsra, och mamma var hemma, hördes det alltid ett "svara hövligt"-rop som en påminnelse från något hörn av huset.

Själv har jag alltid svarat med för- och efternamn, och präntat i mina barn att göra detsamma. Det kan vara lätt att höra fel på numret, och rösten på vem i familjen som svarar, och det är en artighetsfråga att låta den uppringande slippa dra sitt ärende för fel person.

Det här är en detalj som man ibland förbiser i kommunikationsplanen på många håll. Det är viktigt att "svara hövligt" även då man svarar hos en organisation eller ett företag.

Själv jobbar jag ju f n åt flera olika uppdragsgivare och blir ibland uppringd när jag är på ett av de andra ställena. Idag ringde en person och presenterade sig bara med förnamn, och skulle lämna ett besked. Till saken hör att jag nyss haft kontakt med en person med samma förnamn om en helt annan sak, så jag trodde först att det var h*n som ringde och skulle komplettera något. (Har ingen nummerpresentatör på den telefonen.) Det tog någon minut innan jag var säker på vem som var "på tråden".

Ett obetydligt problem kanske, men det där svajiga ögonblicket hade man kunnat bespara mig, tycker jag. Det kostar ju inget att säga hela namnet.

Skulle vilja...

Idag skulle jag vilja blogga lite om mitt fantastiska jobb och vilka framgångar jag har uppnått idag.

Jag skulle lägga upp en bild på min tjusiga outfit och min flotta portfölj.

Jag skulle berätta om flygplatser och restauranger där jag varit idag och avsluta det hela med något visdomsord eller aforism om att man får det så som man vill ha det eller nåt.

Nu är jag ju inte riktigt där. Ganska långt ifrån som det känns just nu, faktiskt. Och egentligen är det inte så intressant att blogga på det temat heller. Så det får vara.

Jag har i alla fall ägnat några timmar åt ett av mina vikariat idag, vilket jag är väldigt glad över att ha. Har också haft hand om liten sjuk Stella en stund, och avslutade dagen med körövning. I morgon blir det en annan arbetsplats, på torsdag eventuellt en tredje.

Och så går jag och väntar på några besked...

Men det finns det som är värre. Jag har det helt OK.

Lunchpromenad

Idag tog vi en liten extra promenad efter lunchen, i vårsolens glans. För att inventera Vänersborgs snödroppar och så. Vi tog också en liten sväng i Skräcklan, men den fick bli liten eftersom det blåste hemskt från sjön.

Tittade också till Frida på Birger Sjöberg-monumentet.

Nu går tåget vidare till Göteborg, där jag ska övervara ett möte inför vårens budgetarbete. En del bara roar sig.

Välgjort

Avslutar söndagskvällen med ett avsnitt av gamla Morden i Midsomer.

Britterna kan verkligen göra tv-drama och den här makabra mysdeckaren är ett bra exempel på hantverket.

Själva handlingen är ju så absurd när man tänker efter - massor av folk mördas hela tiden i detta grevskap, det borde snart vara slut på innevånare där. Ingen känner någon utan hela tiden presenteras nya människor och sammanhang. Och varje gång det meddelas reagerar folk med "det här var ju tråkigt"-min. Någon enstaka gång har det varit chock och bestörtning.

Samtidigt spelar John Nettles (Barnaby) väldigt bra, och stämningsmusiken är värd att höra. Förresten hörde jag en dokumentär på radio för ett tag sen, just om hur den musiken arbetas fram och hur lång tid det tar inför varje avsnitt.

Tål att ses flera gånger!

Tid som aldrig kommer tillbaka

Satte mig vid symaskinen och tog i tu med några av de "att fixa"-grejor som hopat sig. Lappa och laga. Eller "slappa och klaga" som en vän till mig skämtade till det.

Ibland blir man nostalgisk. Vi har ju en del av mammas bohag här hemma nu, sedan hon flyttade till äldreboendet och inte behöver det längre. Har förstås skänkt bort en hel del, men något vill man ju spara.

När jag syr fast spetsen på det här örngottet, som släppt, och ser symaskinsnålen idogt arbeta sig fram genom tyget tänker jag plötsligt på mammas händer. När hon var i stånd att sy och handarbeta. Hon har troligen både virkat spetsen, sytt fast den för hand, broderat initialerna BS (eftersom det var innan hon gifte sig) och sytt ihop hela örngottet på maskin. Vid det här laget är det nog 60 år sedan.

Förspilld kvinnokraft, kanske. Men vackert. Och använt i generationer. Om man bara lagar det lite.

Man lär sig så länge man lever!

Idag har jag lärt mig att göra qr-koder. Ååå, vad svårt DET var, då...:)

Dagens aha-upplevelse. Tog väl tre sekunder att lära sig. Jag trodde det var mycket svårare! Testa den här!

Dessutom har jag klippt mig idag. Så nu var det bara det där med fast jobb kvar. Hörde på nyheterna att man kunde köpa sig en plats var det nu var, någon som har telefonnummer dit? Eller qr-kod?

Tankar om tid

Det är märkligt, men de här dagarna när jag har haft möjlighet att jobba närmast heltid, åker 7.15 och kommer hem vid 17.45, så hinner jag mer hemma än när jag inte har något att åka till.

Idag har jag tvättat och hängt två maskiner, plockat ur och i diskmaskinen och t o m satt på datorn och jobbat lite åt mig själv. Vid åtta satte jag på en dvd och har sedan suttit och stickat ett par timmar. Är nästan klar med koftan nu.

Och i morgon är en ny dag.

Psykologi

Idag tvingades jag ut ur min "comfort zone" och befann mig i min "performance zone" i 1 1/2 timme. Fast jag inte någon gång hamnade i min "danger zone" så måste jag ha spänt mig till det yttersta, eftersom jag blev sååå trött.

När jag kom hem åt jag lite och satte sedan på en dvd med Herrskap och tjänstefolk - välbekant serie från sjuttiotalet - och sjönk ner med stickningen. Tillbaka i min comfort zone... Så får vi se om den där utflykten leder till något.

Blogg-tjuv...

Något som är bra med den här "#Blogg100"-historien är att man kan gå och kolla vad andra skriver om, ifall man har svårt att hitta på något själv. När man nu förbundit sig att blogga varje dag i hundra dagar.

Jag hittade ett bra inlägg på "Morsan babblar" idag. Den idén hade ju hon snott, så då snor jag vidare!

Här kommer min intervju med mig själv och snodda frågor.

1. Hur gammal är du?
För gammal enligt vissa. Född -60.
2. Hur gammal känner du dig?
Typ 27, kanske. Fast ibland 72.
3. Vad har du gjort i dag?
Jobbat i Vänersborg
4. Vilken film såg du senast?
Inkasso. Dansk DVD-film lånad av dotter och måg

5. Vem ringde du senast?
Ringde tillbaka till en som sökt mig om ett jobb
6. Är du besatt av någonting?
Nja, just nu har jag kommit in i en stickvåg. Men jag kan sluta när jag vill. Precis som med Wordfeud.
7. Är du rädd för blod?
Nä, blöder näsblod titt och tätt för närvarande så det är väl ingen idé att vara rädd.
 8. Beskriv platsen du befinner dig på just nu?
Mitt hemmakontor, som är ganska rörigt.
9. Kan du nämna fem statsministrar under 1900-talet i Sverige?
Per Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme, Carl Bildt, Göran Persson
10. Googlade du för att få fram svaret på föregående fråga?
Nä. Men det kanske jag skulle göra för att kolla årtalen.
11. Vilken färg är dominerande i din garderob?
Blått
12. När vaknade du i dag?
05.10
13. Vilken är din favorithögtid?
Alla. Att man firar på olika sätt
14. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
På något varmt ställe. Men alla som jag tycker om skulle vara med.
15. Nämn en plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till?
Längtar inte tillbaka till Thailand, faktiskt.
16. Hur vill du tillbringa din pension?
Med barn och barnbarn
17. Vad lyssnar du på just nu?
Ingenting. Det är tyst, bara tangentbordet som knattrar.

18. Har du någon gång brutit ett ben?
Nej. Men jag har haft en total knäledsluxation. Googla på det.
19. Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kyl?
Mjöl, mjölk, ägg, pasta, frukt
20. Vem är din favoritkändis?
Vet inte, vill inte träffa någon enbart för att den är känd.
21. Vad är du på för humör just nu?
Rätt bra.
22. Vilka världsdelar har du varit i?
Europa, Afrika, Asien
23. Snarkar du?
Inte vad jag vet
24. Vilka yrken har du provat på?
Detta liknar mitt CV och jag är så trött på att räkna upp allt... .
25. Hur går du helst klädd?
Bekvämt men snyggt. hel och ren.
26. Vilket stjärntecken är du född i?
Skorpion.
27. Vilket är ditt favoritgodis?
Polly
28. Vad sa du senast?
Var är dom nu då? (Letade efter papper som jag ska ha med i morgon)
29. Vilket var ditt bästa ämne i skolan?
Jag var bra på allt såklart! :)
30. Vad har du på dig just nu?
Jobbkläder, kjol och linnekavaj
31. Vilken är din favoritaffär?
Beror på vad jag ska handla. Försöker att inte bara "shoppa" utan att jag behöver något speciellt.
32. Vad har du för storlek i kläder?
det varierar mellan 38 och 46, beroende på varifrån plagget kommer. Eller S-XL
33. Vad har du i dina fickor?
iPhone och pappersnäsdukar

34. Vad köpte du senast?
Garn
35. Hur många gånger har du flyttat?
Nio
36. Om du var fast ensam på en öde ö, vilka tre saker skulle du ta med?
Obegränsat med böcker. Obegränsat med garn & stickor. Och obegränsat med mat & vatten
37. Är du morgon- eller kvällsmänniska?
Mitt emellan
38. Senaste filmen du såg på bio?
Kommer inte ihåg. Går nån gång per år högst. Kan ha varit något i Hjo Filmstudio
39. Har du blivit sydd någon gång?
Ja
40. Har du någon gång badat naken utomhus?
Nej
41. Vad åt du till frukost?
Äter alltid mycket frukorst. Kaffe, mackor, frukt, yoghurt...
42. Hur såg ditt liv ut för tio år sedan?
Sjukskriven. Hade gått i väggen efter en hopplös situation på det jobb jag hade då. Ledde till att jag läste en högskoleutbildning till.
43. Har du någon gång åkt dit för fortkörning?
Nej
44. Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?
Min dotter och dotterdotter kom med lyxpresent på Alla hjärtans Dag. Det var oväntat!
45. Vart lägger du din mobiltelefon när du sover?
Har en klockradio där jag laddar den
46. Vad var det sista du åt?
Senast åt jag en macka på fikapausen i körövningen
47. Vem är världens vackraste kvinna?
Det finnas många som är vackra på olika sätt.
48. Är du blyg?
Inte så farligt.
49. Vilken var den sista konserten du var på?
Julkonsert med The Real Group i Göteborgs Konserthus
50. Vad heter du i andranamn?
Kristina
51. Har du varit med om en bilolycka?
Ja, kört i diket och krockat med älg och rådjur, blivit påkörd i en korsning... men aldrig blivit allvarligt skadad.
52. Har du något bevarat inom dig som ingen annan vet?
Säkert
53. Vilken är den roligaste träningsformen?
Den finns inte. I så fall körsång, det är det mest fysiska jag ägnar mig åt för tillfället. När isen försvinner måste jag ta tag i stavgången igen. Och simning när badet öppnar för säsongen.
54. Har du några husdjur?
Nej
55. Vill du gifta dig?
Har varit gift i snart 31 år, så det vore väl onödigt att fundera på.
56. Var växte dina föräldrar upp?
Mamma i Skultorp, pappa i Havstena (båda i olika kanter av Skövde)
57. Har du någon gång ringt polisen?
Ja, senast för att anmäla ett bluff-faktura-företag
58. Har du svenskt ursprung?
Ja såvitt jag vet. Har däremot många släktingar som utvandrat till Amerika - en del kom tillbaka
59. Har du, eller har haft, något smeknamn?
Nja, snarare öknamn. Var ganska retad i skolan periodvis. Ville alltid ha ett smeknamn men vad bildar man på "Eva"?
60. Vilka är dina största svagheter?
Kan inte  bli politiker för att jag tycker att demokratins kvarnar mal för långsamt, och är dessutom dålig på att agitera, för jag vill förstå hur motståndaren tänker och känner empati med denne...

Det var allt. Varsågod och sno vidare!

Kärringvarning, eller?

Just nu är det två reklamsnuttar som går på TV som jag bara inte tål. De får mig att blunda när jag ser dem.

Den ena är den där "OOOO, I like your style..." som Kapp-Ahl kör med. Kapp-Ahl har alltid stått för bra, vardagssnygga, vanliga och användbara kläder för mig, men nu överväger jag att gå ur kundklubben.

De där spetorna som gungar omkring i reklamfilmen i sina åltajta byxor. Nej, I don't like their style. Sorry. Jag har hittat favoritjeans hos Kapp-Ahl förut, men de dagarna är tydligen över.

Den andra reklamfilmen är Åhlens väskfilm, med "superstylisten" Jonas Hallberg som talar om vilka väskor som är alla "tjejers måsten" i vår. En stor, en mellan och en liten i pastellfärger. I syntet som har spruckit lagom till hösten, så vi måste köpa minst tre nya väskor till hösten igen.

Nej du, Jonas, den lätte går jag inte på. Har aldrig gjort faktiskt. Visst har jag köpt billiga handväskor ibland bara för att jag har tyckt att de var roliga, men de senaste åren har jag gått in för att köpa lite bättre grejor och använda dem länge i stället. Och jag tänker lite längre innan jag handlar, så jag vet vad jag vill ha. Och vad jag kommer att trivas med.

Jag har kanske kommit till den ålder när jag vet hur mina ben och rumpa ser ut. Och jag vet hur mycket grejor jag behöver ha med mig i min handväska utan hjälp.

Det är nog så att mina barn har rätt. När jag pustar över omöjlig reklam som bara får mig att känna mig hopplös, så säger de tröstande: du tillhör nog inte rätt målgrupp, mamma...

Allting går att sälja...

...sjöng någon för väldigt länge sedan i en raljerande låt om reklam för konserverad gröt.

Det var långt före risgrynsgröt-i-korv på ICA och COOP. En storsäljare.

Idag såg jag ett tips om en ny kombi-produkt i Göteborgsposten. Priset stod inte ens utsatt... men jag undrar hur många sådana här man kan sälja!!

Tempo!

Ibland går de lediga dagarna i ett rasande tempo, mer än när man har fulltecknat med jobb faktiskt!

En sådan dag har det varit idag, när två syskon kom hem för att fira det tredje syskonets barns tvåårsdag. (Själva dagen var igår, hon delar inte datum med prinsessan Estelle!)

Det går alltid i ett när alla är hemma på en gång. Jag faller in i en roll av någon slags sambandscentral och fixar med mat och logistik... Det går jättefort för barn som flyttar hemifrån att skaffa sig nya egna vanor, och nästan lika fort för deras föräldrar när familjen krymper! Och att sedan bara för en helg eller någon dag försöka jämka ihop alla igen är ett hästjobb.

Det är i alla fall väldigt roligt att de kommer hem lite då och då. Att de är sams fast de diskuterar högt och lågt. Mellan besöken här hälsar de på varandra på resp ny bostadsort ibland. Och vi besöker dem när vi kan förstås.

Det blir en annan slags "familj" när barnen är vuxna. Och fler kommer in i gemenskapen.

Vardagsrasism

Apropå killen som blev utsatt för vardagsrasism från högskolans sida.

När jag gick på gymnasiet i Skövde i slutet av 1970-talet fanns det inte så många elever med rötter långt bort. Ja, några från Finland och Jugoslavien förstås. Men det kom resande elever från de mindre orterna runt omkring: Tibro, Hjo och ända från Karlsborg.

Eftersom det inte fanns jättemånga elever från varje ort spreds dessa ut i klasserna på de olika linjerna, som det hette då. Dessutom hade ju vi humanister t ex språk i grupper blandade med samhällsvetare och ekonomer. Och vi hade samhällskunskap tillsammans med naturare, jättelyckat verkligen...:/ (för er som inte var med kan jag berätta att dessa båda linjer var avsvurna fiender sedan tidernas begynnelse - trodde man i alla fall).

Nåja, det som rann mig i hågen var en företeelse som förekom då och då, som jag minns under första årets franskatitmmar (B-språk). Vår lärare, en äldre man (han var säkert närmare 50 på den tiden) hade som vana att så fort någon svarade fel eller inte alls, så sa han: Men - är du från Tibro eller?

Just då var man rätt glad över att vara från Skövde. Eller i alla fall Skultorp.

Jag tror inte att han menade något illa med det, precis som den där mannen som mailade om "Muhammed från Mecka". Han skulle nog bara vara lite "käck". Men gissa hur många Tibro-elever som valde bort franskan fortast möjligt? Och gissa hur många studenter med utlandsklingande namn och "annorlunda" utseende som hoppar av högskolan...!

Dagens id - tema psykiatri

Nu har jag varit i farten igen. Hjälpt till att planera och genomföra ett studiebesök i Falköping.

Vi mötte enhetschef Andreas Leschinger på sjukhusets psykiatriavdelning. Han berättade om hur verksamheten fungerat i allmänhet, hur stort behovet av vård/behandling är och sina idéer om hur man skulle behöva jobba för att upptäcka och diagnosticera  alla som behöver hjälp så fort som möjligt.

Han kom också in lite på hur man ser på psykisk sjukdom och vad diagnoser är. Det ges ut en samling av benämnda diagnoser i bokform där man kan slå upp och se vad det är patienten lider av. I den senaste upplagan kommer det att finnas över 500 olika "mental disorders", alltså psykiska störningar, som har fått ett namn. Långt ifrån alla behöver läkarhjälp i normala fall, bland annat finns det sådan "disorder" som uppstår då man får ett syskon eller någon äldre anhörig dör. Vi alla går faktiskt omkring med multipla diagnoser om man kulle börja bena ut det.

Leschinger berättade i det sammanhanget om en avhandling som heter "blyghet - en egenskap som blev en sjukdom". För 100-150 år sedan var det eftersträvansvärt att vara blyg och tillbakadragen, gärna fjärma sig från omvärlden och vara misantrop. Det tydde på eftertänksamhet och oberoende av vad världen ansåg om det man sysslade med. Idag skall man vara utåtriktad och "socialt kompetent", som vi vet, och blyghet har faktiskt blivit ett funktionshinder.

Det är ju så att när det man upplever som en svårighet, som de benämnda diagnoserna som jag berättar om ovan, blir så besvärligt att man inte fungerar i det sammanhang där man befinner sig, då blir det just ett funktionshinder. Medan det kanske inte ens märks i en annan kontext. I en del afrikanska kulturer är det till exempel inget problem att ha schizofreni.

Efter denna intressanta genomgång gick vi över till ett annat hus och fick se den ett år gamla byggnaden där rättspsyk numera inryms med 24 vårdplatser mot tidigare 16. Byggnaden är än så länge inte helt i bruk, så vi fick lov att komma in och titta på en avdelning där det inte finns några patienter än.

Det här är alltså till för patienter som dömts till sluten psykiatrisk vård och byggnaden har säkerhetsgrad 2 - rymningssäkert. Man hade ändå lyckats bygga ett hus som inte på något sätt påminner om en bunker med höga murar runt omkring. Alla fysiska säkerhetsåtgärder har byggts in så man inte ser eller tänker på dem, och huset liknar mera ett äldreboende eller ett ganska småskaligt gruppboende. Har man läst något om antroposofi och teorierna om hur färger påverkar människor så förstår man direkt varför anläggningen är inredd som den är. Milda, dova färger och här och där konstverk, många med abstrakta former. Det som man förstås inte kan undgå att lägga märke till vid en rundvandring är alla kodlås och dessutom låsta slussar där inte ens personalens nyckelkort fungerar utan den som sköter övervakningskameran ger ett OK och låser upp när man behöver gå igenom.

Man önskar ju att sådana här ställen inte skulle finnas. Särskilt inte besöksrummet för familjer, som vi också fick titta in i. Det är inrett som ett vardagsrum med soffa och bord, och i ett hörn står en barnmöbel med lite leksaker för småbarn. Vår guide, enhetschefen Greger Karlsson, berättade att det inte behöver användas särskilt ofta, men det var ändå svårt att hålla tårarna tillbaka vid tanken på den tragedi det innebär att ha en förälder som har gjort ett så grovt brott så att man döms till vård här. De flesta patienter har dock ingen familjekontakt alls, utan är mycket ensamma människor. Tragiskt på ett annat sätt.

När det nu ändå måste finnas sådana här vårdplatser, så är det ju bra att de utlokaliseras i regionen så att de skapar arbetstillfällen på olika ställen. Dels direkt i form av vårdpersonal, som det krävs ganska mycket, och dels leverantörer av annat som behövs, mat till exempel.

Vårt besök avslutades med en "pressträff" med Falköpings tidning, som kommit dit för att dokumentera besöket, och sedan åkte vi upp på Mösseberg för att äta dagens lunch. Den smakade mycket bra!

Firar lite

Jag har gjort en heroisk insats. I alla fall tycker jag det. Något som liknar ett delmål har uppnåtts.

Jag känner stort behov av att fira lite i min ensamhet medan jag tittar på Molanders i svt play.

Ja... Vad ska man ta... Lite gamla överblivna mozartkulor från julgodiset blev det.

Festligt.

En bra dag

har jag haft idag.

Tack vare min vän och bisyssleföretagarkollega Helena fick jag ett deltidsvikariat på den informationsavdelning där hon har sitt fasta jobb. Det är visserligen ett sjukvikariat som ingen av oss vet hur länge det blir, men jag tänker njuta av att få jobba med saker jag tycker är roligt, och som jag vet och känner att jag kan.

Det är klart att jag inte vill att någon ska ha ont och lida för att jag ska få jobba, men när jobbet nu finns och ska göras så är jag jätteglad för att det blev jag som blev tillfrågad och får komma och göra det.

Jag lånar visserligen kontor. skrivbord och dator, men har fått egen log-in och ytterligare en mailadress...!

På café

Fick en stund över mellan tåget och nästa möte idag.

Eftersom det är ruggigt och slaskigt, och snöar blask som smälter innan det landat är det inte så skönt att gå en lång nyttig promenad. Jag går kortast möjliga promenad och sätter mig på ett café. Behöver något varmt att dricka, det känns som om förkylningen - som jag trodde var borta - tar ny fart igen.

Jag beställer en Café de Paris. Ett högt glas med en dubbel espresso och resten varm choklad, och så vispgrädde på toppen. Innan tjejen bakom disken ens börjar hälla upp kaffet, frågar hon om jag ska ha grädde. Klart jag ska ha grädde, annars hade jag väl sagt "utan grädde" redan när jag beställde? Förresten åt jag en jättenyttig sallad till lunch och tar ingen kaka till kaffet, jag valde den här i stället, och förresten behöver jag inte förklara varför jag vill ha just en Café de Paris just nu.

Jag tar kaffet, väljer ett ensamt bord längst bort i hörnet, snor upp håret i en trasslig knut och tar fram min iPad. Kan ju alltid sitta här och blogga litegrann. De som sitter vid borden längre bort kan väl få tro att jag skriver på min bok. Eller nåt. Fast jag ser nog inte tillräckligt avtärd ut för att sitta och skriva en roman på ett café.

Vid det närmaste bordet sitter en ung pappa med två pojkar, typ ett halvt och tre år gamla. Det kommer en bekant och jag hör vad de säger. Pappan har "skickat iväg" mamman på massage och sitter nu här med två småbarn och dricker latte medan hon har lite "egentid".

Håhå jaja. Det är en annan generation. Jag blev alldeles väldigt gammal plötsligt känner jag.

"Utkast"?

Upptäckte nu att det inlägg som jag publicerade i #Blogg100 i går helt felaktigt fick datumet 130128 och alltså hamnade i helt fel ordning i min blogg...

Mitt bloggverktyg Blogger daterar alltså utkasten när man börjar skriva på dem, och när man slutligen publicerar dem så hänger utkastdatumet kvar, i stället för att bloggen sätter ut det datum när man först publicerar inlägget (vilket jag tycker borde vara mera logiskt).

Måste vara mer uppmärksam på detta. Alltså antingen inte börja skriva utkast förrän samma dag som jag ska publicera. Eller skriva utkast, klippa ut och klistra in som "nytt blogginlägg" när jag är klar att publicera. Eller skriva utkast i ett ordbehandlingsprogram, Word, anteckningar eller nåt, och klippa ut och klistra in när jag är färdig. Note to self, note to self...

Jaha, dagens blogginlägg blev ett i-landsproblem. Men dock ett inlägg.

Och ett par minuter senare, när jag publicerar länken på Facebook för att dela och kollar så att länken fungerar, vad ser jag om inte rätt datum... Ja ja, tekniken är bra när man väl förstår logiken!

Det bästa på länge

En av mina goda nätvänner Anna-Carin skrev detta inlägg i sin blogg idag, apropå kreativitet. Att vissa av oss har ett behov, ett nästan fysiskt behov för att överleva, av att då och då testa och spränga våra kreativa gränser. Hon formulerar det så bra!

Själv var jag inne lite på det temat i mitt blogginlägg från 31/1. Fast det handlade om inlärning och kreativitet över huvud taget, inte bara "pyssel", som Anna-Carin kallar det. "Det går lättare att spela trumpet om man har en trumpet." (Annars vet man inte om man kan.)

Jag har aldrig träffat Anna-Carin IRL, men hoppas få göra det inom kort. Vi har "pratat" på nätet i flera år vid det här laget och har rätt mycket gemensamt, fast vi lever helt olika liv i storstad och småstad.

Apropå hennes citat ur intervjun med ingenjören - "Klart att jag undrar vad fasiken jag håller på med mitt i ett projekt, men bara man nöter på och inte är rädd att misslyckas så lyckas man ju." Här är ett projekt som jag undrar varför jag började med.

När jag frågade sonen T, 22, vad han önskade sig i julklapp (i början av december) skickade han mig den här bilden. Virkade tofflor i form av tyska stridsvagnar från andra världskriget, alltså.Utan mönster.

Så sannerligen att han ska få det då. Fast jag blev ju inte klar till jul. Så här ser de ut just nu. Någon gång blir de väl färdiga, men det var rätt knepigt att fundera ut hur och var man skulle börja. Och aldrig att jag gör ett par till! Så kul är det inte.  Men nu vet jag ju att jag kan...:)

Uppdatering: se de färdiga tofflorna här!
http://evalution-tot.blogspot.se/2013/02/tofflor-tanks.html?m=1

Nätverkande

Idag har jag jobbat en del med en folder åt en kund. Den är i princip färdig nu. Jag har skickat den till kunden för godkännande och sedan ska den till tryck. Sedan, när jag har fått den på papper, kanske jag lägger upp en bild på bloggen, om ni är nyfikna på hur den ser ut. Själv är jag i alla fall nöjd med den.

Jag har också gjort en del ideellt arbete. Dels har jag skrivit lite på ett kommande inlägg i PocketBlogg, som jag ju skrev om för några veckor sedan.

Och så har jag gjort en dagordning och lite annat till nästa styrelsemöte i Kvinna Skaraborg, där jag är medlem. Och styrelseledamot. Och nästa styrelsemöte även ordförande. Vi har nämligen den posten roterande, så den får man vara beredd på att hoppa in på emellanåt.

Snart är det dags för årsmöte och då är det lite extra att tänka på förstås.

Någon kanske invänder att sådant där kvinnosaksarbete, var det inte på 70-talet man höll på med det? Jo, det var det väl, men jämställdhetsarbetet, på alla nivåer, är inte på något sätt färdigt. Det är ett av de "ben" föreningen står på. Ett annat är just nätverkande för kvinnliga företagare eller egentligen yrkesarbetande över huvud taget. Och ett tredje är att träffas och göra trevliga saker tillsammans - höra på någon som berättar om något intressant eller ha en workshop om någonting.

Förra året var det tjugoårsjubileum, då genomförde vi ett projekt som kallades Budkavle för jämställdhet och turnerade runt i alla Skaraborgs 15 kommuner. I år kommer vi att återgå till den verksamhet som har kännetecknat föreningen de senaste åren, ett antal tematräffar per år, som utgår från ovanstående tre "ben". Vi gjorde en enkät i slutet av 2012 som bl a visade att det var medlemmarnas önskemål.

Nätverka, nätverka - överallt där man går fram! Syns man inte, så finns man inte, så är det.

Om näthat - igen

I dagens GP finns ännu en gång stort uppslagna artiklar apropå "näthatet", ni vet debatten som drogs igång ordentligt i Uppdrag Granskning härom veckan. Inte en dag för tidigt.

De här artiklarna handlar om ett specifikt fall. Det är en anonym brevskrivare som även varit aktiv i sociala media och inte längre är särskilt anonym. Han har avslöjats och erkänt att han hållit på med detta under drygt ett års tid, men det har inte hänt något mer sedan. Utredningen är "inte prioriterad". Trots att mannens brott kan rubriceras både olaga hot, förtal och ofredande. Utredaren menar att det inte finns någon risk för att den här mannen fortsätter att skicka brev på det här sättet, han har "kontinuerlig kontakt med den misstänkte" enligt GP. Och visst finns det sådant som kan bedömas som allvarligare brott som måste prioriteras, men en lekman kan tycka att det här fallet borde vara relativt enkelt att bedöma och bestraffa. För att sätta stopp för andra.

På resten av tidningsuppslaget finns en artikel om hur polisen hanterat  anmälningarna från några av offren. I ett fall till och med "slarvat bort" den. Offret kontaktade polisen flera gånger för att kolla hur det gick med utredningen, om hon fortfarande behövde känna rädsla för att få fler brev, men då gick anmälningen inte att hitta.

Det är inga milda formuleringar det är fråga om i breven, utan rent hat och hot om våldtäkt, mord och styckning. Det är INTE OK att polisen låter det gå ett par år i "handläggningstid" och det fortfarande inte händer något. När det nu är klart vem som hållit på och trakasserat just de här personerna, och i vissa fall utgett sig för att vara en annan person och skrivit under med ett namn, så borde det gå att avsluta fallet så att i alla fall de här offren kan känna att rättvisa har skipats.

Polisen och samhället måste markera att detta är brottsligt, om det så sker i brevform eller på nätet. Om det blir känt att en person får sådana här hot, oavsett vem det är, så påverkar det hela omgivningen, familjen, vännerna i samma grupp. Man känner sig osäker och förföljd, då man ju inte kan veta vilka hot som skulle kunna sättas i verket.

Jag kan ju bara föreställa mig hur det skulle varit om det hade varit någon av mina döttrar som hade reagerat på den där tröjan på H&M-sidan till exempel. I Sverige skall man inte behöva känna att man riskerar att bli utsatt bara för att man uttryckt en idé, har en viss livsstil, religion, partifärg eller vad det nu kan vara som har retat upp skribenterna. Det låter som i diktaturer långt, långt borta.

Lite framtidstro

I går blev det klart att mitt 45%-vikariat i Vänersborg förlängts med två månader. Fram till 1/5 alltså, en liten respit. Jag har också tackat ja till ett vik på en informationsavdelning i Skövde som börjar nästa vecka och fyller upp resten av min arbetstid. Det blir kanske bara ett par veckor, men det kan också bli lite till.

Det känns i alla fall lite positivt.

Idag hölls det månatliga mötet med Regionsstyrelsen i Västra Götalandsregionen. Då brukar vi sekreterare sitta med och lyssna, om vi inte har något annat brådskande för oss. Det är alltid bra att höra om det är någon särskild fråga som det blir diskussion om eller så.

Nästan alltid finns det ett par "informationsärenden" med i förrdragningslistan. Ibland kommer det någon eller några utifrån för att berätta hur det går med sånt som är på gång. Trängselskatter, Västtrafiks nya taxa och sånt.

Idag var det med ett par representanter för Nevs, företaget som köpte SAAB och nu ligger i startgroparna för att sätta igång en nygammal bilproduktion igen. Det blir tillverkning av "vanliga" bilar till att börja med, men inom kort är det meningen att hybrider och elbilar ska få större plats i produktionen i Stallbackafabriken. Kompletterande produktion av t ex batterier kommer att göras i Kina och även japansk teknik är inblandad. Hela produktionen kommer aldrig att kunna flytta utomlands, däremot siktar man bl a på den kinesiska marknaden med de färdiga produkterna, som kommer att säljas till ett mera överkomligt pris än motsvarande som finns på marknaden nu.

Idag finns det 58 bilar per 1000 invånare i
Kina. (I USA är det ungefär 850...) Det måste till alternativa drivmedel när kineserna väl sätter igång att köpa bilar. Annars kommer jordens fossila bränslen att ta slut med ett slurp.

Samarbetet med Kina är redan på gång och om allt går i lås kommer första etappen av bilproduktionen igång i Trollhättan i augusti i år. Redan nu anställs 5-10 personer i veckan. De kommer inte att behöva riktigt lika mycket folk som före SAABs konkurs, men ganska många i alla fall.

Sådant här behöver man höra mer av. Det finns fler företag i regionen som investerar och nysatsar, Volvo och Astra Zeneca till exempel. Visserligen är det fortfarande ett antal tio tusen Västra Götalänningar som är arbetslösa, men det händer i alla fall inte bara negativa saker på arbetsmarknaden.

Tävla och kämpa väl...

Sitter och väntar på ett försenat tåg i Herrljunga och passar på att Facebooka litegrann.

Det är inte klokt vad det dyker upp mycket saker man kan vinna om man bara "gillar och delar". Det ena konstigare än det andra ibland.

Faktum är att det som många företag sysslar med på Facebook faktiskt inte är tillåtet. Däremot får man gärna ha t ex en utlottning eller slogantävling på sin hemsida och länka den sidan till sin Facebook-sida.

Börjar du också tröttna på det här? Anmäl! Vi kanske kan få bort lite av skräpet.

Lotteriinspektionen

Nytt sätt att läsa

Jag har varit nöjd iPad-ägare i drygt ett år nu. Jag använder den till att spara bilder och filmer, samla mönster i pdf-format, skriva, spela spel, maila, facebooka, blogga, se på tv-s playkanaler mm.

Och jag använder den som läsplatta förstås. Men där känner jag att jag har ett visst motstånd att överbrygga.

Jag har både laddat ner låneböcker från biblioteket och ett par olika dagstidningar. Och faktum är att det kan aldrig bli "samma sak".

Det finns många fördelar med att läsa på det här sättet. Böcker och tidningar tar "ingen" plats. Man behöver ingen läslampa. Eventuell sänggranne störs varken av lampa eller tidningsprassel. Man kan dra upp texten till den storlek man tycker är lagom. För att nämna några fördelar.

Att det inte är "samma sak" är bara att inse och behöver inte vara någon nackdel. När man har vant sig, alltså. Mitt lilla motstånd består i att jag har haft svårt för att inte tänka att det ÄR en bok eller tidning jag läser. För bläddrandet är annorlunda. Ögats rörelse över tidningssidorna är annorlunda. Man kan ibland klicka på artikelrubriken och ser då enbart den artikeln på hela sidan, och den kan ha plats för kommentarer eller länka vidare till andra artiklar. Det känns annorlunda att hålla i plattan, man har ingen känsla av hur långt kapitlet är, hur tjock boken är eller hur många tidningssidor det är kvar av Kulturdelen.

Och lite sånt.

Men när man väl lyckas övertyga sig själv mentalt om att det här är ETT ANNAT medium att läsa i, då är det ett alldeles utmärkt komplement! En makalös manick, helt enkelt, min Padda.

På Clas Olsson

kan man hitta en massa prylar som man inte visste att man behövde. Och det man visste att man behövde också, oftast.

Idag tog vi vägen om eftersom jag hade fått tips om ett smart tangentbord/ställ till iPaden, och det fanns t o m två olika att välja på. Hoppas att jag valde rätt när jag valde det dyrare!

Vid kassan hade de en typisk "impulsköp-produkt" som vanligt. Små "päronlampor" i trepack. Det var tydligen någon lågenergityp, för det utlovades att de skulle hålla i 15 år!

Vi har en liten lampa i hallen med sådan päronlampa i, som nyss gick sönder och byttes. Så jag sa till M, som var med, att om vi köper sådana lampor så har vi dem resten av livet. 45 år, mer kan man ju knappast räkna med att få leva när man är över 50...

Den lilla tjejen bakom kassan kom riktigt av sig, hon hade nog inte tänkt så långt! Det syntes riktigt hur det arbetade bakom pannan men till skut släppte hon det och konstaterade att ingen lever för evigt..

Och så fick vi två års garanti på tangentbordet och en tillönskan om en bra dag. (Allt kan tydligen inte förberedas på charmkursen.)

Fem veckor kvar!

Nu är det bara lite mer än en månad kvar till WebCoast - en sorts konferens omkring vad som händer på och omkring nätet som anordnas för tredje gången i Göteborg.

Redan första gången den ordnades var jag jättesugen på att åka dit, men då jag hade  vikariat/timanställningar kunde jag inte vara ledig utan att det skulle bli ett ekonomiskt avbräck. Och några hundra spänn är i alla fall några hundra spänn. Plus att det givetvis kostar lite också, med deltagaravgift, att åka dit, bo på hotell och annat man kan behöva.

I år har jag inget annat än mitt eget företag att ta hänsyn till just dessa dagar och då ska jag dit. Jag känner att jag behöver det som fortbildning i jobbet. Trots att jag dagligen besöker och använder nätet och sociala medier så händer det så mycket nytt överallt, och det vore så kul att få se många av dem som finns bland mina "vänner", som jag fortfarande efter flera års bekantskap på nätet aldrig har träffat personligen.

Det här låter jättenördigt och rentav knasigt, men jag har lärt känna väldigt många fina, bra och vettiga människor under de år jag har "hängt" på Facebook, Bloggy, Twitter och allt vad det heter. Det går att använda nätet till enormt mycket positiva möten och utbyten. Online StickCafé, till exempel (som jag upptäckte när jag var på ett seminarium på Bokmässan, snacka om cross-over-media...:))

Jag misstänker att det aktuella ämnet "näthat" kommer att komma upp i mer än ett sammanhang på den här konferensen. Vi är många som vill och kan använda nätet till att sprida det goda i stället, och det finns många idéer om hur man ska göra.

Jag är också liiite imponerad av mig själv, då jag på egen hand, redan på tredje försöket, lyckades montera in en fungerande "widget" med WebCoast-loggan här till höger på bloggsidan...

Blir du sugen på att hänga med? Gå in på sidan och anmäl dig!

Om näthat och nätkärlek

Det går inte att säga något annat om de senaste dagarnas debatt/diskussion om "näthat" och dess yttringar än att det är något alldeles fruktansvärt! Eller, egentligen finns det inte ord för vad det är. Ren ondska.

Ända sedan Internet blev "var mans egendom" har det funnits folk av alla slag som har använt olika forum för att lufta diverse otäcka åsikter om andra, åsikter som skulle stoppats in i en tätt förseglad burk och sänkts i havet.

Har vi inte åsikts- och yttrandefrihet i det här landet, invänder någon? Jodå, men det finns också något som heter hövlighet, skick och fason, folkvett. Man häver inte ur sig vad som helst helt enkelt. Och rena hot och ärekränkning är faktiskt brottsligt. Hamnar kommentaren dessutom på någon annans "sida" (som i Uppdrag Gransknings fall H&M) så är det den som administrerar sidan som är "ansvarig utgivare" precis som en papperstidning har en ansvarig utgivare som står till svars för det som står i den.

Man kan bli alldeles uppgiven för mindre. Ska vi stänga av alla datorer eller censurera Internet? Nej, det luktar diktatur. Och det vet vi att det inte funkar.

Den goda Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter har skrivit några enkla tips att ta del av för den som känner att man orkar och vill göra något lite för att om inte stoppa men ändå dämpa de här tendenserna på nätet. Läs och beakta!

Till slut en bild som jag redan delat på Facebook. Jag tror inte att Svenska Kyrkan i Linköping, som jag delade den från, har något emot att den sprids vidare.

Prydlig och skötsam kommunikatör söker plats

Vad är en kommunikatör då? Kort sagt: en som jobbar med kommunikation. I ett företag, en organisation eller kanske en kommun. På en stor informationsavdelning eller en reklambyrå som jobbar åt flera kunder. Kanske är det DU som behöver en kommunikatör?

Ibland kallas yrket något annat (kärt barn har många namn), ibland ingår arbetsuppgifterna i någon annan yrkesfunktion och det finns inga behörighetskrav. Därför vill jag berätta lite mer om vad just jag har att tillföra ditt team.

MIN BAKGRUND: Efter några års erfarenhet av detaljhandeln utbildade jag mig till förskollärare och arbetade under ca 14 år på olika tjänster i förskola och skola under denna titel.

När jag upptäckte att förskolans verksamhet och jag hade utvecklats åt olika håll valde jag att satsa på en högskoleutbildning till, Medie- och Kommunikationsvetenskap inkl Projektledning, 140 p. Det är en bred och grundlig utbildning till kommunikatör (fil kand) och dessutom har jag ju sedan tidigare med mig teoretisk och praktisk kunskap om barns utveckling och inlärning, pedagogik, metodik mm.

Parallellt med deltidsjobb och vidareutbildning har jag haft timanställning på Kulturskolan som rytmiklärare, dramalärare, barnkörledare, ansvarig för Hjo Lucia samt vikarie på sång/piano/kör och klassundervisning i musik och bild. Jag har också varit säsongsanställd på Turistbyrån.

Jag skaffade FA-skattsedel och startade mitt företag evalution som en bisyssla när jag var mitt i MKV-utbildningen och har fortsatt att jobba på flera ställen samtidigt; jag har gjort frilansuppdrag och i olika grad haft vikariat och  timanställningar, till exempel som barnbibliotekarie på Skol- och Stadsbiblioteket och som politisk sekreterare i Västra Götalandsregionens styrelse.

VAD KAN JAG? Under MKV-utbildningen gick vi igenom en del kommunikationsvetenskapliga teorier förstås, men vi fick också praktisk träning, grupparbeten osv där vi kommunicerade i ord, bilder, färg, ljus, rörelse... Och hur man kommunicerar med olika målgrupper och media. (På sätt och vis har jag bara fortsatt att bygga på min FSK-utbildning och erfarenheter av kommunikationen med förskolebarn och deras föräldrar. Dessutom har jag gått en 20-p kurs i handikappvetenskap.) Jag gjorde praktik på Smålands Musik och Teaters informationsavdelning i Jönköping och skrev min C-uppsats om hur man vardagligen använde datorn i skolundervisningen. Sista terminen valde jag några praktiska kurser i medieproduktion, och jag har kompletterat med kurser i digital bildbehandling samt fotografi och visuell kommunikation efter examen.

Jag hanterar därför ganska obehindrat dataprogram som Photoshop, InDesign och Illustrator vid sidan av Office-program som Word och Power Point. Jag begriper mig också på flera olika publiceringsverktyg för hemsidor, jag kan uppdatera och göra mindre förändringar, men jag är inte programmerare eller systemvetare. Däremot har jag gått kursen i webdesign, så jag vet hur man med några enkla grepp gör en hemsida mera tillgänglig och lättare att navigera.

Jag använder datorn som verktyg dagligen vare sig jag arbetar eller är ledig, eftersom jag har en stor del av mina kontakter genom e-mail eller sociala media både för arbete och privat. Jag är en aktiv och engagerad person som många gånger även privat då och då fungerar som sekreterare eller projektledare i föreningsliv och andra sammanhang.

VAD VILL JAG? Jag har tröttnat på att försöka sälja mig själv genom att ständigt jaga korta frilansuppdrag och timanställningar, och söker ett "fast" jobb med arbetskamrater att utvecklas tillsammans med och lära av. Det går lika bra med deltid som heltid. Jag vill ha en fast arbetsplats där jag möter utmaningar och får ha många järn i elden: jobba med innehåll och layout på nyhetsbrev och trycksaker, göra kommunikationsplaner ("krispärm"?), sköta sociala media och presskontakter, kanske då och då fotografera och skriva någon längre text (reportage? protokoll? pressreleaser?) samt organisera möten och evenemang. Jag kan handleda enstaka personer, guida eller tala inför större och mindre publik, och tycker om att förmedla "avsändarens" budskap eller mina egna kunskaper på ett pedagogiskt sätt. Jag är ingen säljare men kan tänka mig att göra ett ryck för att ragga sponsorer eller sälja annonsplats inför något särskilt tillfälle - kanske en festival eller så. Handlar det om barn eller kultur i olika former ligger det mig extra varmt om hjärtat.

Jag är tillräckligt gammal för att ha format en egen bild av hur världen fungerar, men jag har stor respekt för vad andra tror och tänker och är genuint intresserad av andras åsikter och liv, såväl kunder/uppdragsgivare som arbetskamrater, utan att döma, bedöma och svika eventuella förtroenden. Jag försöker hålla sinnet öppet och ungt genom att ofta diskutera med mina tre vuxna barn med kompisar, ochförväntar mig att bli bemött med samma respekt som jag visar deras livsstil. Det brukar inte vara något problem även om diskussionens vågor ibland går höga. (Diskussionerna med min man brukar inte bli fullt så livliga efter drygt 30 årsäktenskap.)


På jobbsökmotorn "jobsafari" har jag registrerat följande sökord: Bibliotek, Detaljhandel, Förskollärare, Försäljning, Grafisk, Kommunikation och journalistik, Kontor, Kultur och kyrka, Livsmedel, Marknadsföring, Personal och rekrytering, Projektledning, Sekreterare och reception, Språk och översättning, Tele- och datakommunikationeller "Övriga: information, reklam,kommunikation, foto, text, språk eller detaljhandel."

Men det jobb som är mitt "drömjobb" kanske finns under någon helt annan rubrik!

Geografiskt är mitt utgångsläge Hjo, 3,5 mil från Skövde, men jag är i högsta grad flyttbar. Jag har också ett välutrustat hemmakontor och bra disciplin för arbete på distans. Mitt senaste vikariat tar slut om några veckor så jag ligger i startgroparna direkt!

Du hittar mera uppgifter om mig på LinkedIn. Vill du ha mitt kompletta CV som pdf, eller har du ett förslag på jobb åt mig, kontakta mig gärna via mitt kontaktformulär så kan vi diskutera saken.

(Alla seriösa förslag beaktas!)

Ny dag, nya möten

Då vaknar man på hotell i det glamorösa Vänersborg. Konstaterar att jag är beroende av tillgång till frukt hela dagarna, men särskilt till frukost. Suck. Här finns det några äppelklyftor i en pytteskål. Bredvid sillen!?!?

Så tar man alla tekniska attiraljer och är ytterligt tacksam för iPaden som tillåter oss att ha handlingar på 300-400 sidor till regionfullmäktige bekvämt till hands. Annars hade man fått ha med en resväska att bära alla papper i.

Vi sekreterare sitter i ett litet rum i anslutning till fullmäktigesalen. Vi följer förhandlingarna genom webkamera på storbild och kan vid behov gå in pch sekondera våra ledamöter. Nu ska vi bara få sändningen att fungera också...

Teknikens under.

Danska tv-serier

är något som jag gillat länge

Matador, Krönikan, Riket, Lykke och nu Dicte. Ja, till och med den dansk-svenska Bron var en höjdare.

När man behöver kliva ur verkligheten en liten stund. När det blir för mycket.

Nu börjar det!

Web-formulär

är ett väldigt varierat ämne som kunde sysselsätta mig i timmar. Jag kunde nog skriva en magisteruppsats om olika typer av formulär, vilka som är bra och dåliga och jämföra för- och nackdelar. Om jag nu hade tyckt att det var tillräckligt intressant.

I dagsläget tycker jag mest att det är ett nödvändigt ont.

Om jag söker en tjänst där det är meningen att man skall arbeta med textformulering, varför skall man inte formulera sig själv och skicka in ett cv/personligt brev då? Det är numera bara ett litet bihang till själva formuläret...

Ja, jag förstår att det är lättare att söka efter särskilda meriter i ett formulär än i en fri text. Men nu för tiden finns det förfinade verktyg som söker igenom även texter efter vissa förhandsangivna ord eller fraser. Så det kan inte vara något större problem egentligen. Och i sista änden är det i alla fall det mänskliga ögat som skall se och jämföra de olika aspiranterna.

Slutligen lite kuriosa. I det senaste ansökningsformuläret som jag fyllde i nyss skulle man (förstås) uppge födelseår, -månad och -dag. Varje ruta kom upp som en "rullgardinsmeny" att välja på. Lite skrattretande är det att förslagen på "år" börjar på 1913... hm...

Småföretagare

får sällan titta i almanackan utan gör de uppdrag man har när det inte är något annat att göra.

Lördag ca 18 sätter jag mig alltså och tar itu med en beställning av kort med Hjo-motiv. De kommer bl a att finnas till försäljning på Hjo Bokhandel så småningom.

Här är ett par av motiven efter årstid. Det finns några mer somriga också.

I kolsvarta natten

Strax efter halv sju satte jag mig på Skövdebussen för vidare färd mot Göteborg.

Jag skall vara med Regionutvecklingsnämnden i Västra Götalandsregionen hela dagen. Jag är med bara för att lyssna och rapportera, är alltså inte ledamot eller så.

I min jobb-iPad ligger handlingarna redo, ett försvarligt antal sidor i en prydlig bunt - i pdf-format, så de tar inte mycket plats. Men läsas igenom ska de, och det har jag bara börjat med. Har tänkt ägna de 1 1/2 timmarna på tåget till att göra färdigt.

Ute är det alldeles kolsvart. Den fina snön som täckte åkrar och gärden har tack vare de senaste dagarnas plusgrader och blåst alldeles försvunnit. Kvar är några grusiga snöhögar här och där i dikena. Det var några veckor för tidigt tycker jag. Det är fortfarande för mörkt.

Visserligen försöker småfåglarna övertyga mig om att ljuset kommer tillbaka, men hela februari är ju en vintermånad i alla fall. Och det gör inget om det är snö och sol en bit in i mars. Sedan kan drivorna få smälta och släppa fram snödroppar och krokus.

Idag, förste februari, är det drygt -6 grader igen, så det kommer nog mera vinter innan det här är över.

Input och output

Bara på några dagar har jag varit på olika ställen och fått lyssna till spännande föreläsare. Bl a Kjell A Nordström och Troed Troedson, båda väldigt framstående forskare och inspirerande talare.

Deras båda föreläsningar i olika sammanhang tangerade och överlappade delvis varandra, och bekräftade en del saker som jag länge har funderat på angående individens plats på marknaden i framtiden.

Bland annat är det alltså så här, att det spelar ingen roll hur lång eller vilken utbildning man har."Alla" måste ha en högskoleutbildning idag oavsett man har "läshuvud" och intresse eller inte. "Alla ska med", hette det ju. Men man är inte färdig när man har gått en utbildning heller, för om man ska klara sig i världen måste man kunna tillämpa det man har lärt sig och vara benägen att utvecklas därifrån. Hela tiden. Samma sak med företag, i överförd bemärkelse - vi fick som exempel höra om ett företag som tillverkade tvättbrädor, som med tiden hade ställt om till telecom-branschen...

Det är det som illustreras på den något suddiga bilden ovan. Det står information på pilen som pekar uppåt och innovationsgrad på pilen som pekar "framåt"=till höger. Markeringarna på kurvorna illustrerar tre olika personlighetstyper (eller företagstyper, jämför Apple och Ericson) och där de var när de tog studenten - en var "färdig" och stagnerade, en hade just börjat fatta och ville fortsätta studera och en var långsam i starten men sedan satte kurvan fart nästan lodrätt.

Jag är en sådan person som vägrar att stagnera, jag tycker att jag har en ganska hög innovationsgrad. Jag försöker förhålla sinnet öppet, vilket gör att jag lär mig något nytt nästan varje dag - när jag träffar folk på nätet eller irl, när jag jobbar på olika arbetsplatser där jag har haft vikariat och timanställningar eller i mitt eget företag. Även på fritiden är jag den sorten. Behöver en hylla monteras, behöver en gardin sättas upp eller behöver det tapetseras i stugan så gör jag det. Vet jag inte hur man ska göra så läser jag mig till det eller frågar någon som vet. Men så väl känner jag mig själv, så om jag inte har någon bra informationskälla ger jag mig inte på det som jag är tveksam till att jag skulle kunna klara av. I så fall får det vara något där man kan testa lite först och får lov att misslyckas.

(Fast vissa saker som jag genomför, för att de ska göras, tar ganska lång tid och är kanske inte så roliga så jag vill göra om dem igen. Klä om stoppmöbler är ett sådant exempel. Maken och jag har gjort ett antal sådana genom åren. Det blir bra men tar alltid längre tid än man tror och jag säger varje gång att det här var den sista...!)

Jag är inte så värst lik Pippi Långstrump, men just i nedanstående exempel känner jag att vi är lite besläktade. Man kan inte veta säkert att man inte kan förrän man har prövat. Och man växer lite varje gång man har vågat pröva och lärt sig något nytt.

Bloggkollektivet

Idag har jag äntligen lyckats kläcka ur mig ett nytt inlägg i kollektivbloggen PocketBlogg, där jag varit med sedan starten i maj 2009.

Vi var ett gäng bokläsande nördar som brukade hänga på den sociala sajten Bloggy på den tiden. Plötsligt kom en av oss - Cecilia - på den goda idén att börja blogga om pocketböcker tillsammans. Sagt och gjort. Bloggen finns där.

Vi säger inte att vi "recenserar" i ordets rätta bemärkelse, vi är inte litteraturvetare eller analytiker på den nivån, utan vi skriver subjektivt vad vi tycker.

I början var vi jätteflitiga allihopa, och det hände ibland att vi postade flera inlägg varje dag. I december 2009 fick vi stolt ta emot årets Kulturbloggpris; Bokklassen! Jag har det inramade diplomet hemma på väggen.

Sedan har livet farit lite fram och tillbaka med oss allihopa, omsorg om hälsa, barn och katter har kommit emellan men bloggen består! Några har hoppat av kollektivet men vi har anknutit ett par nya, så vi är ungefär samma antal ändå. Problemet är att bloggen bygger på att vi skriver om böcker som vi har läst - alltså behöver man läsa en bok innan man skriver ett inlägg... Hinner man inte läsa så hinner man alltså inte blogga heller. Moment 22!

Det kommer i alla fall något inlägg lite då och då. Har du Facebook så kan du gå in och "gilla" vår sida, så får du veta när det kommer något nytt!

Vi har bra tumme med bokförlagen också, så när vi går på Bokmässan i Göteborg i september så är det bara att fråga om vi får recensionsexemplar av pocketar, så får vi det! Men, som sagt, de ska läsas också!

Jobbsökeriet

I detta nu sitter en "expert" på Nyhetsmorgon i Tv4 och pratar om hur mycket jobb det finns och hur lätt det är att hitta sitt drömjobb om man anstränger sig lite och gör en SWAN-analys i stället för SWOT-analys. Dvs klargör sina ambitioner och behov i stället för möjligheter och hot.

Ja ja, ta den där om Rödluvan också. Same same but different.

Jag prövar och omprövar hela tiden alla sätt som finns att söka arbete men det är BARA kontakter och referenser som ger uppdrag och jobb. Och att råka vara på plats och presentera sig vid rätt tillfälle. Och vara tillgänglig förstås. Alltid. Alltid.

Och så förfasar sig folk över att man är uppkopplad på nätet och nåbar i stort sett hela sin vakna tid. Walk a mile in my shoes!

Telefonförsäljare

Med risk för att låta som Hasseåtages gamla "Lindeman":

Jag läste i gårdagens tidning om en kille som blivit uppringd och skulle få ett gratis prova-på-paket med några vitaminer eller vad det var. När paketet kom måste han betala frakten, och sedan visade det sig att han fastnat i ett abonnemang som han inte beställt. Så småningom lyckades han väl krångla sig ur det men lurigt var det.

Vilket påminner mig om min resa med "Företagslansering AB" härom året. Jag blev uppringd med påståendet att jag skulle ha beställt en tjänst för ca 25 000:- - att publicera mitt företags kontaktuppgifter på en sida som hette Hittaforetagen.se. Varför skulle jag? Vem letar efter mig där? Googla, så hittar ni både mig och evalution!

Jag tvärnekade förstås, men han var riktigt hotfull och försökte få mig att uppge sökord så att jag skulle trassla in mig i en beställning i alla fall. Till slut sa jag att han fick skicka en faktura om han kunde skicka bevis - skriftligt eller inspelning - på att jag beställt.

Inte mindre än fyra fakturor kom, men inget bevis. Jag skickade tillbaka dem med BESTRIDES skrivet tvärs över och ett följebrev där det stod att bevis skulle uppvisas. Efter sista tillbakaskicket ringde jag polisen, som lugnade mig och sa att kronofogden inte befattar sig med det företaget. Inte långt efteråt fick jag tillbaka brevet med "adressaten okänd" och de pratade på radio om en jurist som stämt företaget som representant för ett femtiotal småföretagare som blivit lurade och inte vågat annat än betala. Företaget fälldes.

Men jag har nästan fått telefonförsäljarfobi på köpet. Jag tycker det är fruktansvärt att inte få en syl i vädret när de kommer med sin svada och man fattar inte vad de föreslår och vad man säger ja till.. Jag brukar inte ha svårt att fatta annars, men sedan den där killen ringde och dumförklarade mig totalt och behandlade mig som en idiot, så har jag börjat tvivla.

Som tur är har jag bara mobilnumret registrerat på mitt företag. Då har jag ju automatiskt nummerpresentatör. Så fort något nummer som jag inte känner igen syns i rutan så svarar jag inte utan låter telefonsvararen ta det. Finns det inget meddelande går jag till den utmärkta sidan "vemringde.se" och kollar om någon har anmält numret och vart det går. (Den finns också som app, som lägger in ett register av blockerade nummer i telefonens kontaktlista) Man kan nämligen inte "nixa" som företagare. I mitt fall har 100% av alla som inte lämnar meddelande varit telefonförsäljare. Och till de som lämnar meddelande är det ju bara att ringa tillbaka.

OK, jag kanske missar några erbjudanden, men det kan jag leva med. Skicka ett mail i stället, så jag i lugn och ro kan ta del av vad erbjudandet går ut på. Så kanske det till och med kan bli affär någon gång!

Att höra till

Det är viktigt med tillhörighet. Att ha skrivbord med stol och telefon.

Att ha nyckelkort/legitimation och lösenord till min dator.

Och veckans fika.

Söndagskväll

De här 45% som jag jobbar för regionen är oftast schemalagda i Vänersborg på måndagar och tisdagar. Förra veckan var ett undantag, eftersom det var kommun-och landstingsdagar för hela riket då, på fredagen och lördagen.

Eftersom det är ca 14 mil till Vänersborg måste man åka tidigt för att hinna till "morgonsamlingen".

Måndagar betyder det 05.10 från busstationen i Hjo. Tisdagar 06.12. Vidare med tåg från Skövde, byte i Herrljunga.

Men det är det värt för att få jobba.

Fyra veckor kvar av vikariatet nu.

Det där med politiiiken

Det jobb jag har just nu i Västra Götalandsregionen är ett jobb som politisk sekreterare, javisst. Jag jobbar åt ett politiskt parti för att hjälpa till att föra fram detta partis åsikter och idéer. Jag skriver en del protokoll och artiklar, sköter hemsida och Facebook-sida, fixar lite med studiebesök i olika verksamheter, sitter på möten, är med och lyssnar i olika forum, diskuterar det aktuella läget och tillför mina tankar till arbetslaget. Självklart bör jag ju då dela huvudparten av detta partis åsikter, vilket jag för det mesta gör.

Men politiker är jag inte och kommer aldrig att bli. Det ständiga sammanträdandet, det ständiga brytandet av åsikter mot andra åsikter som man på förhand vet hur de kommer att låta, ett evigt köpslående, kamp om procent, "säljande" av argument för att en idé ska vinna gehör hos partiet, hos allianspartier och sedan övertyga även meningsmotståndarna. Dessutom händer det inte sällan att någon jobbar med ett förslag en lång tid, bara för att se att någon motståndare får höra om förslaget, snappar upp det, gör det till sitt och driver igenom det utan minsta cred till den som kom upp med det ursprungliga förslaget. Och det kan ta evigheter från att man lämnar in en motion om ett förslag tills den tas upp i fullmäktige. Sedan kan det gå ytterligare långa tider när det ställs interpellationer och diskuteras på längden och tvären. Kvarnarna maler långsamt i en demokrati och jag har full förståelse för att de måste det för att alla röster ska kunna göra sig hörda. Till och med de som blivit invalda på senaste tiden, som ingen av de andra partierna vill samarbeta med eller förknippas med på det mest långsökta sätt - de har rätt att säga sin mening om de andra partiernas motioner och lägga egna om precis vad de vill.

Nu när jag har jobbat ett tag i organisationen kan jag konstatera det jag redan visste - att jag aldrig kommer att bli "politiker" i det avseendet att jag sitter som ordinarie ledamot i fullmäktige, nämnder eller styrelser. Däremot kommer jag förmodligen att då och då fortsätta att hjälpa till med marknadsföring, kampanjmaterial, vissa events, val och annat. Och delta i arbetet på andra sätt när det behövs. Det har jag gjort redan tidigare, ideellt eller näst intill. Där känner jag att jag kan tillföra något och kanske indirekt göra skillnad i politiken.

Men det här halvårslånga vikariatet nära regionstyrelsen har gjort att jag känner ännu större beundran och tacksamhet till alla de som engagerar sig politiskt på alla nivåer för att demokratin skall fungera och samhället så småningom skall bli en bättre plats. Det finns så mycket orättvisor överallt och det behövs folk som orkar hålla ut i detta långsamma malande, som lyssnar på de svaga och tilltrampade och kommer med idéer och lösningar för att använda skattebetalarnas medel till så bra och många saker som möjligt, för det gemensamma bästa. Och ibland hängas ut och närmast mobbas i media när något blev fel. Många, många jobbar på år efter år utan att få eller sträva efter "folkets kärlek". Bara för att de sporras av motståndet och utmaningen, och för den egna tillfredsställelsen att man försöker göra något för att förbättra världen. Och då och då lyckas få igenom något.

Ibland hojtas det om att politikerna gör alldeles för få besök i verkligheten. Men hur många gör ett ordentligt besök i politikerns verklighet? I alla kommuner finns det möjlighet att vara med och lyssna på kommunfullmäktige och få ut protokoll därifrån. Man kan också ta upp egna frågor med "sitt" politiska parti genom dess representanter - hur många tar vara på den möjligheten?

Jag gör det då och då, men å andra sidan har jag inte så långt till "en politiker nära mig". I en del familjer betyder det att jag också skulle vara politiker ( i familjen Clinton och familjen Reinfeldt till exempel) men i vår familj räcker det så bra som det är, tack!

Viktiga möten - eller oviktiga?

Det här vikariatet som politisk sekreterare som jag har just nu medför att jag får möjlighet att resa runt en del, inte bara till Vänersborg, där Västra Götalandsregionen har sitt huvudsäte. I tisdags var vi i Göteborg på en konferens som heter Mötesindustriveckan med några hundra andra intressenter och idag är vi på väg till Helsingborg för att träffa ett tusental "partister". Det blir ett antal seminarier och föreläsningar om vad som rör sig i partiet och hur man ska ta avstamp inför valet 2014.

Jag kommer ju formellt sett bara att finnas kvar i organisationen i en månad till, sedan kommer ordinarie personal tillbaka, men jag tycker ändå att det är intressant att se hur den här stora organisationen fungerar och hur man satsar framöver. Och det är intressant att i praktiken kunna se hur det fysiska mötet kompletterar det som sker på nätet. På så sätt knyts det här mötet ihop med det vi hade i tisdags.

Vad ska man då ägna sig åt under de här dagarna? Jag har anmält mig till följande efter min inriktning och intressen (se bilden).

Hur som helst så tycker jag alltid att det är roligt att träffa andra människor, och nya människor, och lyssna på vad andra har att säga. Ju längre man lever, desto mer i ser man att man har kvar att lära och uppleva. Om man sedan har någon direkt "nytta" av det får framtiden utvisa!

Förbereder lite

Jag har fixat till lite nya visitkort med kontaktuppgifter till mig/mitt företag. I praktiken är det ju samma sak eftersom det är ett mycket litet företag med bara en (jag) som jobbar.

En del kanske tycker att det är "gammelmedia" med visitkort, men det tycker inte jag. Av sig själv dömer man andra, som bekant. Jag tycker det är jättebra när man är ute på olika mingelplatser och nätverkar. Träffar man någon som man tycker att man vill träffa igen, samarbeta med eller bollplanka med, så är det så smidigt att få ett litet kort att stoppa i lämplig ficka. (Jag försöker stoppa dem i samma ficka, om jag skulle få fler vid samma tillfälle...) Sedan har man alla på ett ställe när man kommer hem.

Det jag förbereder mig för i och med detta är i första hand en konferens, eller "unconference" som den kallas, i Göteborg i mitten av mars. Den heter Webcoast och är till för alla oss som lever en del av livet på webben - proffs och "amatörer" (var nu gränsen går!). Jag har sett anmälningslistan, den ligger på hemsidan, och det finns en massa spännande människor där som jag är nyfiken på! Hoppas att de vill lära känna mig också, så jag tar med en hög visitkort. Ifall.

Vårprojektet

Genom ett upprop på facebook länkat till bisonblog har jag fått inspiration att ta tag i det här med bloggandet igen. Jag har alltså hakat på utmaningen att blogga 100 dagar i följd under etiketten #Blogg100. Och jag skakar liv i inte mindre än två bloggar!

Min andra blogg hade jag ju inte uppdaterat på 1½ år, så den förde en ännu sorgligare tillvaro än den här, som jag uppdaterade för knappt ett år sedan...:)

Ni som har läst mina bloggar tidigare (eller om ni försöker läsa ikapp lite bakåt) kanske har märkt att den här handlar om funderingar kring kommunikationssamhället, informationsbranschen samt jobb, eget företag och sysselsättning i allmänhet. Undantaget resedagboken från Kambodja som jag lade här för ett år sedan, av praktiska skäl. (Vill du läsa om den mycket speciella resan så börjar det med det här inlägget 17/1 2012)

Den andra bloggen, som heter hurhamnadejaghär? skall vara en plats för spickelering och filosifering, för att låna ett uttryck ur Astrid Lindgrens vokabulär. Ditt om datt om livet helt enkelt.

På det vikariat där jag för närvarande tillbringar 45% av min arbetstid ingår det bl a att få organisationen att synas på webben. Jag administrerar en hemsida och en facebooksida och står till tjänst som "konsult" för arbetskamrater som har frågor om sina insatser på andra forum.

För ett par veckor sedan diskuterade vi i arbetslaget just detta att synas på webben kontra i andra media och vi hade väldigt olika åsikter om hur väl man syns på olika platser. Alla har inte Facebook, nej, men de som har det vill bli uppdaterade. Alla läser inte heller medlemstidningens ledarsida eller debattartiklar. Det finns många idag som väljer bort lokaltidningen och därför inte ser insändarna, men de som läser papperstidningen vill att det ska finnas material från meningsfränderna där. Ett antal människor, kanske mest yngre, väljer helt bort SVT och SR och får sina nyheter och underhållning i andra kanaler som styrs av kommersiella krafter, vad får de för information?

Som vi alla mycket väl vet har medievärlden helt ändrat skepnad på bara några år, och den fortsätter att ändras hela tiden. Men man får aldrig förledas att tro att alla andra har samma medievanor som jag själv, för då är man illa ute.

Mitt sätt att bemöta tidens utveckling är att försöka hålla mig à jour med det som kommer, och "låta tusen blommor blomma" helt enkelt. Sprida gracerna mellan papper, web och vad man för övrigt kan hitta på. Jag tror det är nödvändigt om man vill synas för största möjliga antal mottagare.

Måste bara dela med mig

En del tjänster ser ut som om de vore type-castade för mig. Se till exempel den här... Tyvärr inte särskilt fast, så vi får väl se om jag anmäler mitt intresse!

2013-01-23 Här se man vådan av att länka till andra sidor på nätet...länken finns inte kvar utan visar till något helt annat! 

Nu funkar filmen!

Här kommer filmen till blogginlägget tidigare idag. Bättre sent än aldrig!

Beklagar att den hamnade på tvären men det skyller jag på M's iPhone. Du får helt enkelt luta på huvudet för att titta...



Skickat från min iPhone

Lite mer om livet på landet

Nu har vi varit hemma i ett par dagar och jag ville bara skriva lite till om de sista besöken vi gjorde tillsammans med mikrokreditbanken "Kredit" ute på den kambodjanska landsbygden ca 2,5 mil från den vietnamesiska gränsen. Vi fick lov att parkera bilen, beväpna oss med vattenflaskor och gå de sista kilometerna på smala cykel/moped/buffelvägar för att komma fram. Byn visade sig vara ganska utspridd, så vi förstod att de som samlats till kursen också hade fått gå eller cykla en bit, de närmaste husen var väl något hundratal meter bort.

Följande lilla film är alltså från den fattiga by där de vid vårt besök fick en kurs, teoretisk och praktisk, om hönsskötsel. Det var en grundlig kurs som förklarade varför det är bättre att hålla hönsen inne i en bur och ge dem väl avpassad mat beroende på deras ålder och vad man ska ha dem till (värphöns eller kött) och man fick också lära sig hur man bygger en stadig och bra bur med det virke man har till hands.

Ett fåtal av befolkningen kan läsa, därför är kurserna mycket praktiskt upplagda, och teoridelarna förklaras så mycket det går i bilder. Det var roligt att se hur alla var med och följde undervisningen med stort intresse.

I den här byn hade man inte ordnat några speciella barnaktiviteter, vilket var fallet på ett annat ställe som vi besökte. Barn i alla storlekar hängde mest omkring. Vi såg inte till några leksaker, inte ens "kottar och pinnar" - men de hade kanske några som de inte ville visa för oss. Vi förstod senare att barnen hade klätts upp för att det skulle komma besök till byn, annars brukade de mestadels gå klädda i minsta möjliga - kanske bara ett par trosor/kalsonger/shorts och möjligen någon t-shirt. Ni ser på filmen vad de lyckats skrapa ihop i klädväg.

Nåväl, pedagogen i mig försökte ta reda på om de hade någon boll av något slag, så man kunde aktivera dem lite. Den lilla söta bank-tjejen som var med frågade flera gånger men de bara skakade på huvudet. Däremot låg det, som så ofta, rikligt med skräp på marken. Så det blev att göra en av en plastpåse. Och visa de lite större barnen hur jag gjorde, så de skulle kunna göra en själva om de ville.

När vi samlade ihop oss för att gå, kom en av killarna med en trasig fotboll som han varit och hämtat. Kanske trodde han att den inte dög till det fina främmandet.

(Ska lägga in lite flera bilder också i nästa inlägg.)

Nu får jag inte filmen att funka heller... testar igen senare!