Jag hade gärna fortsatt att tuta och köra

även om de sista fyra dagarna var rätt tuffa och innebar nästan dubbla arbetstider! (Och svullna fötter!)

Omgiven av goda funktionärer och en hel massa högkvalitativ musik hela dagarna flöt allt på ungefär som planerat. Och solen bara sken och sken. Enda nackdelen med det var väl att det var svårt att motivera publiken att gå in på kvällarna och se/lyssna på konserterna inomhus - vilket ju också kostade pengar, till skillnad från allt som hände utomhus.

Jaha, så nu är det tyst och tomt igen. Och tillbaka på ruta ett vad gäller jobbsökandet. Folk som inte hör av sig ungefär vid den tid de lovat höra av sig blir jag nästan lika galen på som de som inte hör av sig alls. Jag lever i en ständig "katten på råttan"-situation. Jag vill inte ringa den förrän den har ringt...

Tills vidare får jag jobba på med några "evalution"-produkter - kalendern, tändsticksaskar, kort - och glädja mig åt det fina halsbandet som jag fick som tack av A när jag slutade. Och de vänliga orden från musikchefen J också. Det värmde. Några har sett och uppskattat det jag gjort. Även om det "inte finns utrymme" just nu. Kanske kan det bli referenser till något annat?

Högtidsstund

Att få ett lönebesked med en månadslön som, trots att den ligger i nedre kanten av vad man har avtalsenlig rätt att förvänta sig med min utbildning, är den högsta jag någonsin under mitt hela arbetsliv har fått ut efter skatt känns som ett mirakel.

Särskilt när det är många månader sedan jag fick ut ett lönebesked över huvud taget.

Men jag har jobbat många timmar för det, och det är tröttsamt att åka 2½ timme per dag plus ibland även lite jobb hemma på kvällen. Plus de uppdrag jag har haft med mitt företag. Plus att jag inte får mattas av i sökandet av s k "fasta" tjänster, eftersom jag vet att det inte blir någon förlängning på den här.

Samtidigt är inte det ekonomiska i sig det största lyftet. Det är känslan av att jag har ett värde, att min utbildning har ett värde och det jag utför på en arbetsplats har ett värde för andra som någon är beredd att betala för. Det höjer mitt värde även i mina egna ögon och får mig att må hundra gånger bättre än vad som syns i lönekuvertet.

När jag gör liknande uppgifter som behöver utföras på en annan tillfällig arbetsplats med betydligt sämre villkor både vad gäller arbetstid och lön känns det som om jag är mindre värd och också gör ett sämre jobb i längden, eftersom arbetsglädjen inte riktigt vill infinna sig.

Därför är det mycket bättre att göra något helt annat för en lägre lön. Det har jag faktiskt ingenting emot. Det är bara så att de som skall anställa i fastare former inte vill ha mig på en okvalificerad tjänst eftersom jag har utbildning till något annat.

Och eftersom jag trots min kompetens har begränsad formell arbetslivserfarenhet inom den här sektorn ligger jag sällan högt i rang när det gäller de fasta tjänsterna. Moment 22. Nu har jag åtminstone samlat på mig ca 8 veckor. Och jag har känt efter varje timme. Det är det här jag skall göra. Om inte på heltid så i alla fall regelbundet, med egna arbetsuppgifter, kaffeautomat och dator.

Och under veckan får jag troligen ännu ett besked ... Vågar man hoppas på en intervju den här gången?

Nähä, nej.

Idag fick jag äntligen tag i några av de personer som kunde svara på en del frågor om mina chanser på en eventuell arbetsmarknad, som lär finnas därute.

Jag menar, man hör ju hela tiden om folk som får nya jobb.

Varför gäller det inte mig?

Jag fick alltså inte deltidsjobbet här i sta'n, som hade varit så himla bra att kombinera med evalutionerandet. Så jag ringde och försökte snacka in mig hos de i grannstaden som ville ha någon som är "väl etablerad på arbetsmarknaden och har en bred arbetslivserfarenhet och som nu söker nya utmaningar". Det lät faktiskt som om de menade det. Men eftersom handläggandet hade blivit fördröjt (p g a att en person blivit sjuk) så får jag tåla mig tills i slutet av nästa vecka, innan man ens kan vara påtänkt för en intervju.

Om 10 dagar är mitt vikariat slut. Men jag jobbar varje dag som om det vore permanent. Orkar inte fundera för mycket.

För varje dag jag jobbar blir jag mer och mer övertygad om att det är den här sortens jobb jag skall hålla på med, i någon form, i alla fall. Och det är väl alltid något!

Jag upphör aldrig att förvånas

Idag läser jag ännu en gång om en person, i det här fallet Sofia Wistam i dagens DN (tyvärr ligger inte artikeln ute på nätupplagan, så du får tro mig på mitt ord), som har en högst brokig bakgrund och går från den ena framgången till den andra.

Några nedslag i hennes karriär: avvikande, lätt mobbad under skoltiden. Lärde känna Gigi Hamilton och sydde scenkläder åt bandet Freestyle. Fotointresserad: blev fotoassistent och började plåta skivomslag. Jobb på TV4, eget program, Z-TV, grammisgala mm mm. Samtidigt som hon varit gift ett antal gånger och fostrar ett antal barn. Och nu "arbetar hon i smyg på ett manus". Och "ser inte sitt yrkesval som definitivt".

Vad är det för skillnad mot att ha sytt och fotograferat sedan 10-årsåldern och senare skaffat diverse utbildningar i och erfarenheter av det ena och det andra, som förskollärare, handikappvetare, media-och kommunikationsvetare, projektledare, bildhanterare plus diverse mindre kurser i drama, sång, akvarellmålning mm.

Jag ser inte heller mitt "yrkesval som definitivt". Men varför vågar ingen anställa mig? Jag vet att jag skulle gjort ett bra jobb på vilket som helst av de ca 250 jobb som jag sökt vid det här laget. Jag söker bara tjänster där jag skulle göra ett bra jobb. Något annat är uteslutet.

Är det bara i den högsta kändis-toppen bland TV's programledare som det är tillåtet att ha en brokig bakgrund? "Man använder alla sina erfarenheter i varje jobb man gör" säger Sofia i intervjun. Det är väl självklart? Varför gäller inte det i mera "vanliga" jobb?

Nu skall jag ringa till några av de arbetsgivare jag har sökt jobb hos under de senaste veckorna. Jag vill veta om jag är avpolletterad eller fortfarande med i leken. Framför allt hoppas jag på den arbetsgivare som skrev att de vill ha någon som är "väl etablerad på arbetsmarknaden och har en bred arbetslivserfarenhet och som nu söker nya utmaningar". Så är det YTTERST få som vågar formulera sig. Jag skall ta reda på om de menar det.

Ur led är världen ...

Sitter och skriver press-releaser som går iväg till de stora, rikstäckande tidningarna. Får beröm för att de är bra, ja, riktigt fyndiga.

Men får inte ens svar, ännu mindre en intervju, som resultat av min ansökan till ett deltidsjobb på en liten lokaltidning.

Fullt upp!

Stilstudie av L, 1

Jag agerar ljussättare

Stilstudie av L, 2

A i bara mässingen - eller nå't!


Vi har så kul på min arbetsplats, fast det är stressigt på sitt sätt och fullt ös från den minut man kommer in tills man springer till bussen.



Idag har vi varit ute och fotograferat för marknadsföringsmaterial till tidningar och annat. Det började med att fotografera förra årets vinnare av tävlingen 60 m blås. Han är jättetaggad och skall ställa upp och försvara sin titel i år igen. Det slutade med att vi ställde A iförd generalsmössa och tuba i högsta hugg i fontänen i Rådhusparken ... Ja, det var över 20 grader varmt i luften.


Jag kunde inte låta bli att hala upp mobilkameran. Håll tillgodo!


Utsikten från vårt fönster under takåsarna i Smålands Paris ... eller hur det var. En låååång lunchrast tog de, pojkarna!

Tala om för mig varför

jag tappar förtroendet för, tvekar att söka jobb hos eller vägrar anlita ett företag som presenterar sig som "ett modernt media företag som driver ett väleteblerat arrärsmagasin som distrubieras i hela landet. Tidningen är attraktiv både för små och stora företag och funnit med på marknaden nu i över 9 år!" Nu skall de satsa på Väst Sverige.

Dessutom är både referenspersonens mailadress och den man skall skicka ansökan till "hotmail"-adresser.

Detta "moderna media företag" tycks behöva en informatör med sinne för varumärke och korrekturläsning ... Kanske jag skulle söka i alla fall!

Jobb och JOBB ...

Å vad jag jobbar och jobbar! Idag har vi pusslat program tills vi blev fyrkantiga i ögonen och vi var absolut tvungna att gå ut i solen och äta lunch på en uteservering på "rätt" sida av gatan - ja, för kommer man i skuggan är det bra kallt. "Än är det vinter kvar, säger Mor."

Faktum är att det var Å från informationsavdelningen som mer eller mindre kom upp och hämtade ut oss, annars hade vi nog inte kommit ut än.

Fortfarande är det en del kvar att göra med programkatalogen, men vi börjar se slutet. Snart är den färdig. I början av nästa vecka skall den gå i tryck. Då skall vi ta tag i nästa stora utmaning. Sortering och klassificering av funktionärer och deras funktioner. Det blir också roligt.

Jag nästan glömmer att jag måste kolla annonser också. Så idag när jag kom hem tidigt (= kvart i fem) gick jag igenom ett par veckors samlade mail. Men ibland undrar man om de verkligen vill att man skall söka. En beskrivning av en projektledartjänst, som egentligen lät ganska lockande, såg ut så här:

Befattningen samordnar och kommunicerar med samarbetspartner och konsulter i arbetet med kvantitativa och kvalitativa undersökningar av intolerans (antisemitism, islamofobi, antiziganism, homofobi samt övrig främlingsfientlighet) bland framför allt ungdomar.

Jag menar, måste man använda segregerande språk när man annonserar efter en anti-segregerande människa?

Nä, nu sätter jag mig med mitt Photoshop i stället. Måste ju få till några verk till min utställning i pingst.

Konsten att kommunicera

A är suverän på att uttrycka sig. Man skall försöka vända saker så att det låter positivt, det vet ju jag också, men ibland kommer man inte på de där uttrycken i en hast.

Idag var det någon som frågade henne hur det kom sig att jag kunde hoppa in så här snabbt efter att jag blev tillfrågad. Skulle jag svarat, kanske det skulle blivit "jag har inget fast jobb" eller "jag söker jobb" i stället för det mest negativa "jag är arbetslös".

I stället hör jag A säga "Hon behövde ett jobb nu". Varken mer eller mindre. Och det säger ju allt.

Jag har fortfarande saker kvar att lära ...

En hel vecka

har jag jobbat och inte tröttnat än.

Det är så här det är meningen att man skall ha det. Gå upp i tid på morgonen, åka iväg på bussen och knalla uppför tre branta trappor i en gammal bandstation, tränga in sig i ett litet trångt kontor med plats för två och utföra de arbetsuppgifter som skall göras. Gå iväg på möten. Lägga in saker på datorn. Gå på lunch och fika.

Prioritera uppgifterna i den ordning jag bedömer vara viktigast. Utföra dem på ett sätt som jag bedömer vara lämpligast. Diskutera och bolla idéer och möjligheter när det behövs. Jag vet varför jag gör det jag gör, och ser resultat av mitt arbete. Jag är insatt i vad de andra gör och varför. Jag är betrodd, jag kan ju det här.

Jag växer varje dag.

En sådan skillnad mot att sitta hemma framför datorn och få det ena mailet efter det andra med "tack, men nej tack" utan förklaring ...

Vilken skillnad det är

att jobba och inte jobba!

Jag har bestämt mig för att gå omkring och känna att det är så här det kommer att vara nu, fram till pensionen ungefär ... fast jag ju vet att det bara är några veckor.

Jag behöver få andas lite.

Men idag fick jag i alla fall besked från ett annat jobb jag sökt, att deras rekrytering har dragit ut på tiden, ursäkta oss så väldigt mycket, men jag är fortfarande kvar i urvalet om jag inte meddelar annat.

Mer så'nt! Guldstjärna till den personalansvariga!

Yippie - ett vikariat!

Nu har jag jobbat första dagen som anställd informatör.

Det är en väldig skillnad mot att jobba ideellt.

Dessutom har jag fått mitt första uppdrag i företaget som betalar mig ett pris som inte är ovanligt på marknaden, men ovanligt för mig. Jag föreslog det som ett "normalpris" men att jag var villig att förhandla, men den som köpte in tjänsten tyckte inte alls att det behövde prutas.

Det är också en väldig skillnad mot att göra saker till en tiondel av priset.

Ganska konstigt är det, men det känns som om både min kompetens inom kommunikationsområdet och mitt människovärde har ökat med ett par hundra procent sedan förra veckan.

Fast jag vet att det inte är så. Så känns det så.

Mest ledsen blir man

när man får veta att tjänsten är tillsatt för flera veckor sedan, och man inte ens har fått veta att det har varit intervjuer. Det hände mig för en halvtimme sedan, bara av den händelsen att jag råkade prata med en person som jag misstänkte hade en aning om hur det jobbet var tänkt.

Det är bra med företagsfrukostar ibland.

Fast man undrar hur de tänker som vill anställa folk, när de fick 45 sökande (per mail) och kallar in 4 till intervju, varav då en anställdes. Varför kan man inte bara slänga iväg ett mail om att jag inte tillhör den grupp man vill gå vidare med i första steget? Så slipper man gå och vänta i flera månader på ett besked man aldrig får.

Ändå ringde jag till den som stod som ansvarig för tillsättningen, kollade att de hade tagit emot ansökan (för det hade jag inte heller fått besked om) och "gav en intervju" genom att först fråga om några saker, som inte stod i annonsen, men som visade att jag var insatt i vad arbetet handlade om. Därefter diskuterade vi lite allmänt om saker som visade lite fint att jag hade full formell kompetens för att få jobbet. Efter det fick jag ett mail där han tackade för ett trevligt samtal och bekräftade att ansökan fanns hos honom. Då borde han väl ha förstått att jag ville ha besked ...

Hemkommen från företagsfrukosten öppnar jag mailen och kollar upp om mina agenter har gjort sitt jobb. Tja, en av dem erbjuder t ex ett jobb i Gdansk; Information Officer för Crossborder Co-operation South Baltic Programme. Mmm. Jag gillar norra Polen, har ju varit där två gånger, men det är lite väl långt att pendla.

Och väldigt synd om alla potentiella arbetsgivare i halva Sverige att de inte fattar vilken unik kompetens de går miste om! Det är mest synd om dem! Det är det verkligen! Det är inte mig det är fel på, det är de som inte har klart för sig vilken arbetskraft jag skulle kunna tillföra!
(Just nu läser jag återigen en "coachande" bok om hur man marknadsför sig själv och sitt företag. Så jag kommer att fortsätta trakassera alla som sätter ut telefonnummer i sina platsannonser, samt ringa upp en och annan som jag tycker skulle ha användning för mina tjänster som företagare eller anställd. Personlig kontakt är nämligen det enda som håller i längden, sedan kan man komplettera med cv via mail. Allt enligt boken - både denna och andra. )

Och ser man på!

Där blev det sommartid även på den här klockan. Det är mycket nu. Många klockor att ställa om.

Och igår ringde lilla gulliga A på SMOT och frågade om jag möjligen hade tid att komma och jobba i Jönköping i några veckor - typ från nu till slutet på maj. Hennes kollega skulle in på en rätt stor operation inom kort och då behöver hon en vikarie. Klart man vill! Alla jobb i branschen är välkomna! Hon skulle bara kolla upp det praktiska med sin chef och så få besked om när kollegan skulle in på sjukhuset, förstås - det var något provsvar kvar att invänta - men sedan! Så skönt att få något annat att tänka på medan man väntar på besked från andra potentiella arbetsgivare som jag har hedrat med mina ansökningar!

Av en ren slump blev jag även för några dagar sedan tillfrågad om jag ville göra en jubileumsskrift åt VG-regionen - eller rättare sagt så var det M som blev tillfrågad om jag ville osv. Och det vill och hinner jag ju också med.

Boken "Byta ett ord" som jag redigerar åt vännen S är ju alldeles snart klar för tryckning. Kommer förhoppningsvis till pingst och börjar säljas vid konstrundan. Och LN's balklänning ska bara få sitt blixtlås och en liten hake, så är den klar.

Det är mycket nu, som sagt. Nu skall det bara ordna sig i sommar. Helst framöver också ...

Att det skall vara så mycket "pill"

med att göra en liten bok ...

Det är förstås mått, typsnitt och färgkoder att ta hänsyn till, förutom författarens önskemål om illustrationer och utformning av texter och bilder. Försöka klämma in det på lämpligt antal sidor, så att det känns tillräckligt mycket som en "bok" men inte blir för dyr, så att man inte köper den för det.

Och så skall man beräkna ungefär hur stor upplaga man kan tänkas göra av med under rimlig framtid. Så man inte behöver ligga ute med en himla mycket pengar i långeliga tider.

Den bok jag är inblandad i nu är "min" tredje bok, och jag har fått mer och mer att säga till om för varje gång. Alldeles nyss har jag blivit tillfrågad att göra ännu en skrift som kanske blir i ungefär samma omfattning, plus lite mer egen text, fast en mindre upplaga. Vem vet, nästa gång kanske det blir min helt egen bok som jag ska "pilla" med!

Svar

Nej.

Men åk för all del dit och titta på tranorna ändå.

Världsberömd i hela Sverige!

Idag fick jag ett tjockt kuvert från tidningen Allas. Tjoho - nu har den kommit in, artikeln som min kurskompis skrev om mig och två andra bloggare! Kuvertet innehöll alltså den aktuella tidningen, Allas nr 14, utkom idag den 27/3. Tyvärr lägger de inte ut sin tidning på nätet, märker jag, så det går inte att länka till artikeln. Men skyndar ni er, så kanske det går att få tag i ett exemplar i kiosken innan den säljer slut! Se sidan 81 - där är jag! Uppdatering: nu har jag skannat in artikeln med min nya fina skanner, så jag lägger den som bild här!





Maila mig, så skickar jag en autograf!

Men jag håller inte med lektorn på Högskolan i Skövde som uttalar sig i egenskap av kommunikationsexpert. Han menar att man inte blir mindre ensam för att man bloggar. Nä, kanske inte fysiskt, men man hittar i alla fall något som kan likna forna tiders brevvänner som man skriver till när man bloggar. Och när man läser andras bloggar, så kan man ta till sig dem som man känner igen sig i och på sätt och vis bli "vän" med deras författare. Och så är det ju kommenterandet och möjligheten att svara de som kommenterar, antingen genom en ny kommentar eller ett nytt blogginlägg. På så vis har jag t ex "kontakt" med Alexandra P och Charlotte S i bloggen här intill. De skulle förmodligen inte ha tid att träffa mig, men kommer ni till Hjo, så hör för all del av er!

Jag har dessutom fått en hel del uppmuntrande kommentarer även genom andra media - facebook är underskattat! - liksom personligen på saker jag har bloggat om. Så nog främjar bloggandet kontakten mellan människor, alltid!

Vardag igen

och huset ekar tomt efter helgens liv och rörelse med familjen. Vi har både varit ihop och isär, gått in och gått ut, tittat på TV och till och med spelat spel tillsammans. Allihopa.

Det drar åt många olika håll när barnen blir stora, så är det och så skall det vara. Men det skall inte förnekas att det är roligt när alla är hemma.

Det blir tyst när alla ger sig av till sitt. Och dubbelt så tyst eftersom jag inte har någonstans att ge mig av. Jag söker och söker alla stackars jobb som finns, men blir mest otålig för att det är så långa ansökningstider. Jag föredrar annonser där de kör med löpande sortering, så man snabbt får svar. Även om man inte är önskvärd.

Just nu har jag hittat ett nytt "drömjobb". Krux: resan dit tar 2 timmar - enkel väg ... men å andra sidan går det att åka buss och tåg. Klart att jag har sökt! Trots att jag inte riktigt fattar vad man menar med "mångfald i kön, ålder, personligheter, erfarenhet, utbildning, etnicitet och handikapp", som eftersträvas.

Glad påsk och virusvarning

Ute är det strålande väder fast lite kylslaget. Vi tog en liten promenad i stadsparken för en stund sedan och beundrade isformationerna som skapas i strandkanten när det blåser och är minusgrader samtidigt.

Strax skall vi åka iväg och äta släktmiddag, så jag bara surfade in en sväng för att se om det har hänt något. Och det har det ju alltid.

Bl a har någon kommit på att det går att få in lika mycket skit i mobiltelefonen som det går att få in i persondatorn i form av virus, trojaner och maskar. Hm, konstigt, va, när vi hela tiden uppmanas att kolla mailen i mobilen och ha "kontoret på fickan". . .

Nä, tack. Jag fortsätter att vara en slow consumer här också, och kollar mailen i datorn och ringer och sms'ar på telefon. Bäst så.

Glad påsk!

Även du

som tycker att du har gått färdigt i skolan - been there, seen that - kanske har en del kvar att lära?

Jag vågar lova att den här kursen i digital bildbehandling innehåller åtskilligt som du inte kunde innan du gått den, även om du är yrkesfotograf och -bildbehandlare!

Sök den - idag!

Jag gick kursen i höstas och är jättenöjd, både med kursens upplägg och med de resultat av bildbehandlingar som jag nu vet att jag kan göra. Jag väntar på fortsättningen!

Se t ex den här och den här!

Melodifestivalreflektion om Sonen

Så lik Björn Gustafsson så han skulle kunna agera body double åt honom anyday! (Fast inte lika förtjust i att synas. . .)

Till och med hans syster trodde att hon såg fel!

undertecknat: Stolt Moder - ständigt lika förvånad över att jag har så vackra barn!?!

Man har inte roligare än man gör sig

Idag har jag inte roligt. Per definition. Men jag försöker skapa lite vårstämning. Håll tillgodo.

50% resultat

Alldeles nyss fick jag ett sms från dottern F, där hon berättade att hon fick jobbet, precis som kompisarna E och P. Lättnad! Hela 12 veckor - och under den tiden kan de ju fortsätta att se sig om och söka tjänster och knyta kontakter. Det är ju mycket lättare när man är på plats. Det kvittar vad man säger om det moderna IT-samhället - de personliga mötena är viktigast ändå.

Jag har legat vaken och gruvat mig halva natten över bl a detta. Jag önskar inte min värsta ovän att gå igenom en sådan här oändlig arbetslöshetsperiod när man söker och söker och oftast bara får ett kortfattat mail till svar. Om man ens bevärdigas det. Och man hör rykten om att "de andra" får jobb, en efter en, och till och med har flera intervjuer på gång, så man får välja vilket jobb man vill ta.

Hur skulle jag då kunna snudda vid tanken när det gäller min egen älskade dotter, utan att gå i bitar?

Familjepaket

Idag hade det stora företaget i Huvudstaden, där dottern F har varit på anställningsintervju, lovat att höra av sig om jobbet, i vilket fall. Det är ju jättebra, när man mailar och talar om att "den dagen får du besked." I stället för att, som i mitt fall, säga "det kan ta en 2-3 veckor och tycker du att det drar ut på tiden kan du ringa. . ."

Det är bara en hake. Man måste ju se till att ringa, eller åtminstone meddela sig på något sätt, under den dagen! Jag menar, saker kan ju dyka upp och ställa till det, men då kan man ju skicka ett nytt mail.

De ringde alltså inte till F idag. Men de ringde till hennes kompisar P och E som också hade sökt jobb på samma ställe. Hon försökte nå företaget mot slutet av eftermiddagen, men det var ingen som svarade då.

Så nu går vi i ett kollektivt "äggasjukande" och väntar och väntar. Är det någon mer som vill hänga på?

Jag funderar på att skriva en bok med goda råd till personer som har med arbetssökande att göra; arbetsförmedlare, personalchefer, rekryterare, rubbet. Jag har jättemycket att lära dem!

Detta har vi roat oss med idag

Idag har sonen och jag gjort en gemenskapsaktivitet framför datorn. Det tog drygt två timmar. Så här fint blev det!

Obs det skall vara jättesuddigt och oskarpt!

Obs 2 bilden är inte där på riktigt! Vi bara luras!

Bloggutmaning

Eftersom jag sällan får s k "bloggutmaningar" personligen så antar jag ibland sådana som jag hittar på andra ställen. Fast den här inbjöd ju, förutom några namngivna personer, även "alla andra som känner sig (ut)manade".

Det handlar om hur livet såg ut för 5, 10, 15 och 20 år sedan. Och det är trösterikt att se att livet inte bara gått på räls för alla andra heller...

OK, här kommer min version.

För 5 år sedan hade jag gått hem från förskollärarjobbet för gott, varit sjukskriven i ca 6 månader, gjort en anlagsanalys och beslutat mig för att satsa på ytterligare en högskoleutbildning. Jag hade också skickat iväg min ansökan till media- och kommunikationsvetenskapliga programmet i Jönköping, som jag började på hösten 2003. Första april började jag arbetsträna på Turistbyrån, som sedan skulle bli mitt feriejobb under fem säsonger.

För 10 år sedan jobbade jag 75% med 6-åringarna i Grevbäcks skola, samt musiken i alla klasser (F-3) - den befattning och arbetsplats där jag trivts bäst. Samtidigt var jag varje dag medveten om att jag satt löst på posten, eftersom jag egentligen var anställd för "barn med behov av särskilt stöd". Arbetslaget hade gemensamt bestämt att det bästa för dessa barn var mindre grupper, därför delade vi upp alla 6-7-åringar i två grupper med en 1-7-lärare och en förskollärare. ( Två år senare blev det ju brutal ändring på den saken, men det är en annan historia). 1998 flöt det på ganska bra, M återhämtade sig från sin cancer efter två års behandlingar och fick efter valet jobb som pol sekr i VG-regionen i Vänersborg. R gick i åttan, F i sexan och T i första klass. Jag jobbade också några extra timmar på Kulturskolan som dramalärare och "luciamamma" för Hjo Lucia - skulle också jobba med barnkörerna och småbarnsrytmiken som vikarie under några terminer tills det kom en ny heltid på piano/sång. Ja, det här var en rolig tid.

För 15 år sedan jobbade jag i syskongrupp på förskolan i det bostadsområde där vi bodde. Hade en pooltjänst men satt ändå en termin i taget på samma ställe. (Till hösten blev jag flyttad till en pedagogisk assistent-tjänst på dåvarande Centralskolan, som sedan blev flyttad till Grevbäck...) Hade fått in 2½-åringen hos kommunal dagmamma (granne till oss), 7½-åringen körde om alla i klassen i samtliga ämnen och 9½-åringen hade en bästis med samma namn. I hennes klass var jag f ö "klassmamma" detta år. Något jag skulle ångra många gånger. . . M hade ännu inte blivit uppsagd från sitt möbelförsäljarjobb, och det skulle dröja två år tills man diagnosticerade hans ryggonda som Hodgkin's - lymfcancer.

För 20 år sedan hade jag just passerat mitten av utbildningen till förskollärare i Jönköping. En jätterolig utbildning, men tyvärr stämmer inte alltid skolans idealbild med hur verkligheten ser ut. Vårterminen 1988 handlade mycket om barn med behov av särskilt stöd, funktionshindrade, flyktingar etc. Skrev en uppsats om autism, vilket jag ju skulle ha nytta av senare. M sålde möbler i Tibro och R och F gick hos svart dagmamma, på uppmaning av kommunens barnomsorgsassistent eftersom det inte fanns platser att uppbringa. (De fick aldrig någon kommunal barnomsorg, trots att vi stod i kö i flera år!) Båda två fick i alla fall plats som femåringar och alltså gick de två år i "deltidsgrupp" innan de började skolan (detta var innan "barnskolan" var införd). Vi bodde i en radhuslägenhet där vi trivdes jättebra, men var ju tvungna att flytta två år senare när T aviserade sin ankomst.

Jaha, det var det. Vill du se mer om mitt liv som mig själv, illustrerat med bilder, kan du klicka här. Orkade inte flytta bilderna, och dessutom stämde det inte riktigt med exakta årtal om man skall vara petig. Och det ÄR jag ju.

Nu vill jag utmana några andra bloggare: Dan, Lina, Göran och Charlotte, t ex. Och "alla andra som känner sig (ut)manade", förstås!

Försöker tänka på annat

Vissa dagar går jag och väntar mer än andra. Idag är det en sådan dag.

Om jag inte sysselsätter mig med saker hela tiden så mår jag illa av ren väntan. Försöker att inte tänka. Bara göra. Därför blir det väldigt konstiga och irrationella saker jag gör. Fast, i och för sig, inte så konstiga saker, för allt är saker som skall göras, men det blir i en konstig ordning. Och ingenting blir färdigt.

Plockar ur diskmaskinen, klipper ner pelargoner, stryker, dammsuger sovrummet, kör en tvättmaskin, bloggar, fotograferar, skriver inköpslista, vattnar blommor, torkar skåpsluckor i köket, syr balklänning, bakar muffins . . .

Måste ut och lufta huvudet en stund, tror jag. Solen skiner åtminstone.

Brittiska tv-serier

Jag har en svag punkt när det gäller tv-tittande, och det är just brittiska tv-serier. Jag har förstått att det är många svenskar som delar denna svaghet. Jag menar inte bara sk "engelsk humor" som Mr Bean eller Faulty Towers. Nej, ända sedan jag började välja själv har jag valt Familjen Ashton, Herrskap och tjänstefolk eller t o m Arvingarna. Andra paradexempel är Hem till gården, Huset Elliot, Morden i Midsomer och Kalla Fötter. Ja, listan kan göras lång.

*uppmärksamma läsare kan se att jag har varit inne och rättat till en felstavning i ett av namnen ovan. Tyckte att det såg fel ut när jag skrev det men såg inte vad det var, förrän jag såg det skrivet i ett annan forum idag. Så nu är det rätt!*

Nu kommer en ny, lovande serie från öriket i väster. En serie som i hög grad bygger på igenkänningsfaktorn. Fear, Stress & Anger heter den i original, gjord av Sue och Beryl Virtue (bl a Coupling) Så här presenteras den på SVT's hemsida. Se även jingle.

Efterkrigstidens baby-boomgeneration har plötsligt passerat sitt bäst-föredatum. Nu skuffas de undan av 20-åringarna, som tar deras jobb men aldrig flyttar hemifrån. Dessutom har föräldrarna sina egna åldriga föräldrar som fortfarande ställer krav och vägrar att tyna bort på hemmet.
Martin (Peter Davidson) och Julie (Pippa Haywood) är ett par i medelåldern som fortfarande är väldigt kära i varandra. Och de var faktiskt relativt lyckliga tills Martin plötsligt fick sparken. Fast på ett diskret vis. Martins kvinnliga assistent blev hans chef och svarade med att erbjuda Martin jobbet som "senior consultant" - med hemmet som kontor. Men som Martin uttrycker det: - Jag vill vakna varje morgon, ta min portfölj och gå till ett stort kontor där jag kan skrika åt folk!

Av en ren händelse är det Martin som jobbar med "marknadsförings-nå'nting" och Julie som jobbar med "stadshuset-nå'nting". . . Om man vänder på det, vilka tänker man på då?

Det känns så onödigt

När man hör på nyheter och läser i tidningarna om hur det står till ute i världen kan man ibland bli alldeles handfallen.

Ett exempel: oroligheterna på gazaremsan. Jag tänker inte gå in på vem som har "rätt" och "fel" och frågan är om jag, som sitter här i ett helt och fint hus och kan gå ut utan risk att få en granat i huvudet eller bombas i busskön, har rätt att ha en åsikt.

Det är klart att det är en urgammal konflikt, som vi här uppe i norr också har otroligt svårt att sätta oss in i alla detaljer i. Några försöker, och försöker också medla, vilket jag beundrar.

Det som gör mig så frustrerad är alla de oskyldiga män, kvinnor och barn som dödas helt i onödan, alltså som bara råkar komma i vägen utan att ha gjort något. Det är illa nog att de dödas som har gjort något. Alla har väl en mor, en syster, en kusin, en morbror etc. För var och en som dödas finns några tiotals människor som sörjer, oavsett vilken familj, släkt eller folkslag man tillhör.

Sorgen är universell. No man is an island.

Skottdagen

Årets ovanligaste dag!

Idag får flickorna fria enligt traditionen.

Dagen har också utsetts till en dag för att uppmärksamma ovanliga sjukdomar på ett speciellt sätt. Dagen har inrättats för att upplysa allmänhet, politiker och vårdgivare om att det finns sällsynta diagnoser och att det är många olika diagnoser. Det är inte ovanligt att ha en sällsynt diagnos. Men de som har en hamnar ändå i en ovanlig situation.

Riksförbundet Sällsynta diagnoser står för uppmärksammandet av den här dagen i Sverige. Stöd deras arbete genom att skriva på namninsamlingen här.

Hemma igen, med heder och ära i behåll

Tack alla som var med mig i tanken i eftermiddags. Det kunde behövas när man satt där och blev "grillad" av inte mindre än sex personer från en statlig myndighet!

Men det var inte så farligt med "grillandet". Alla var där i egenskap av olika samarbetspartners och ställde högst relevanta frågor. Som hur jag ser på traktorer och vad jag tyckte om MKV-utbildningen. Och de verkade mycket snälla och trevliga, och dessutom var det ett mysigt ställe, som jag mycket väl kunde tänka mig att jobba på. . .

Skall jag nu äntligen tala om var jag har varit? Jag vet att fler än en har suttit med måttband och klurat på hur långt man kommer från Hjo på 45 minuter. Svar: exakt 5,4 mil. Till Hornborgasjöns naturum på Fågeludden. Tjänst: informatör/föreståndare. Man behöver inte räkna tranorna själv. Och man kan få semester på sommaren.

Har de inte nytta av min pedagogutbildning+handikappvetenskap+MKV+projektledning+
turistbyråerfarenhet+allmänbildning och intresse för kultur, miljö, flora och fauna - ja, då får de skylla sig själva. Klart blir det nog inte förrän bortåt påsk. Så jag skall försöka tagga ner mitt "ADHD"-syndrom nu. Orkar inte ha det i två veckor till!

När jag äntligen kom hem hade E en massa skojiga frågor: fick du tranbärsjuice? såg du trankokeriet? skulle du börja som tra-nee? det låter ju riktigt trandigt! se till att du får trana på arbetstid. Pust och suck! Den skulle blivit copy, den!

En släng av ADHD

- kan man ha det? I så fall är det det jag har nu.

Dagen före dagen D, och jag har värsta koncentrationssvårigheterna. Svänger våldsamt mellan "klart jag får det" och "varför skulle just JAG få det?" Funderar på vilka kläder man skall ha och om det är bra eller dåligt att erkänna att man vill ha några kronor betalt för jobbet (nej, jag tänker inte ta upp frågan i alla fall!) och i så fall om man skall nämna någon siffra.

Första deltävlingen i romantävlingen Ordet är fritt är avgjord, och som väntat blev det inte jag som gick vidare bland hundratals deltagare, totalamatörer och skrivarkursare. Nästa kapitel har deadline den 4/3, men just nu känns det inte särskilt prioriterat. Det är ju en helt annan historia än den jag började på. Och man måste ju nu anpassa sig till första kapitlets stilistik i stället för att använda sin egen. . . jag får se om det går över och jag får ett ryck senare. Inte idag.

Idag skall jag fortsätta på mitt uppdrag att skaffa "samarbetspartners", dvs sponsorer, till en festival. I går lyckades jag i alla fall få ihop ett par laxar, så lite nytta gör jag väl i alla fall. Och det är skönt att ha något att (försöka) fokusera på.

Apropå rubriken: nej, man kan inte ha "en släng av" ADHD. Jag hade bara den diagnosen överst i hjärnan efter att ha läst en utmärkt artikel på svd idag , fast igår. Men tillståndet Sara beskriver, att gå i ständig spänning, nervositet och rastlöshet, får man i alla fall en liten inblick i när man går igenom sådana här dagar. I mitt fall vet jag ju att det kommer att vara över om högst ett par dagar. Jag har fortfarande bara en blek aning om hur det är att ha det så här jämt, och inte veta vad det beror på eller om det någonsin kommer att gå över.

Pirr i magen

Mmm, jag har fått tid för en ny intervju. Till ett jobb som skulle kunna bli riktigt, riktigt bra. Som jag är riktigt, riktigt meriterad till. Omväxlande, fritt och roligt, och med ett visst mått av arbetsledande.

Nackdelen är att det ligger 45 minuter med bil härifrån. Och de tre bussturer som går dagligen är inte på något sätt synkade med Hjo-bussen. Det skaver lite. Jag gillar ju inte att vara beroende av att åka bil och i synnerhet inte med bara en person i bilen.

Men jag har inte fått jobbet än.

Och om jag får det, så köper jag en bil till. Något får man väl offra. Även om det är ideal.

Bildbehandling

Här är ett exempel på bildbehandling som jag gjorde igår. Det är en vardagsbild från slutet av 1940-talet, när pappa och de sex yngsta syskonen förevigas av mamma, som oftast höll i kameran.

Fotot var ganska illa medfaret, och dessutom släppte kameran in lite för mycket ljus som hamnade på fel ställen. Dessutom var fotot i ett knepigt format som det inte finns några standardramar att köpa till. Men det går att korrigera i Photoshop!

Före:

Efter:

Present

Vännen I fyller stort och jämnt om ungefär en månad. Hon vill inte ha ett stort och jämnt kalas, så jag överraskade henne i förrgår med middag, bara hon och jag, och tjej-kväll med mode- och frisyrvisning mm på Hotellet efteråt.

Hon fick förstås blomma och present. Fast jag har beställt en present på Internet, som inte har hunnit komma än. Den får hon som en extra överraskning sedan.

I paketet hon fick i förrgår fanns den här:

När det blir dags för den stora Dagen, drar hon utomlands till solen. Lyllos!

Söka med ljus och lykta

Hela tiden kommer det fram nya "intelligenta agenter" som letar upp jobb inom den kategori man önskar, och skickar vidare annonserna på e-mail.

Det ena mer fantastiskt än det andra. Ibland bara konstigt. Ibland får man ta fram lexikon för att leta upp vad det egentligen är man ska jobba med.

Utdrag ur en annons: Process Engineers (Advanced Process Control Systems), Delivery Supervisor, Project Managers, Lead Engineers (Piping,Mechanical och E & I), Commissioning Engineers, Site Quality Supervisor, Construction Coordinators, Quality Assurance Engineers, Site Manager, Inspection Specialist och Spare Part Sales Engineers.

Tror inte det är något för mej. . .

Suttit inne hela dagen

Jag hade ju bestämt mig för att jag skulle vara med i skrivartävlingen Ordet är fritt.

Deadline är i morgon kväll, så det var bara att sätta sig ner och börja, antingen man kände för det eller ej.

Så nu har jag publicerat det första kapitlet. Man hade ett antal förutsättningar, miljö och personer som måste vara med. Det var inte helt enkelt att veta i vilken ände man skulle börja.

Mitt kapitel kommer nog in i morgon, för det måste granskas först så det inte är "stötande". det ligger redan nästan 40 bidrag där, och det är bortåt 400 som deltar.

Gå gärna in på onsdag och läs bidragen och betygsätt mellan 1 och 5. Du hittar tävlingen här :Gå in på "besök" , klicka på "krasch" (första kapitlet) och den orange pilen åt höger. Då kommer det upp sidor med alla bidrag. Klicka på de du vill läsa och betygsätt genom att markera antal stjärnor nedanför texten. Vet inte på vilken sida mitt hamnar, men läs och betygsätt gärna fler, så blir det inget fusk. Det är i alla fall redaktörerna som väljer ut det bidrag som får vara med i boken, som kommer någon gång i april-maj.

Men det är i alla fall roligt att ha kommit fram.

Alien igen

Ute vräker solen ner från en klarblå himmel. Termometern visar på någon grad under nollan och trots att snön lyser med sin frånvaro är det en strålande vårvinterdag.

Från åkantens gamla fridlysta trädbestånd sjunger fåglar i alla tonarter och försöker förmodligen få ihop det med fåglar av motsatt kön, för att så småningom sätta bo framigenom. De börjar tidigt på morgonen känns det som, fast det kanske är jag som är sen.

Bara molnen lättar lite över nordvästra Götalands inland blir det så enormt mycket ljusare på morgonen. Och så är det förstås jordens lutning mot solen som spelar in. Det ska bli ljusare så här års.

Detta plötsliga väderomslag känns nästan overkligt. Tillsammans med det abrupta uppvaknandet ur min villfarelse om att jag hade ett jobb runt hörnet blir det rent absurt. Har jag hamnat på en annan planet? Bilder ur E.T., Tredje klotet från solen och till och med ALF flimrar förbi i mitt undermedvetna.

Runt omkring mig går mina jämnåriga till sina jobb. Tar bussen med sina portföljer. Pustar lite över att det är långt till semestern men tar en dag ledigt på sportlovet för att åka till badhuset och McDonalds med sina barn.

Och jag har allt svårare att motivera mig för att göra något över huvud taget. Jag måste bestämma ETT projekt varje dag som jag MÅSTE genomföra (utöver att kolla mailen och annonserna och ev ringa eller skriva ansökningar när det dyker upp något). Annars blir jag sittande framför dag-TV eller stirrande in i väggen. Det här är fruktansvärt, jag vet inte hur länge det skall gå att hålla skenet uppe för mig själv. Tar en timme på träningscykeln, duschar, tvättar håret, lägger på lite make-up och tar på mig anständiga kläder trots att jag inte träffar någon levande människa på hela dagen.

Dagens projekt är provning av toalle för sömnad av "lillkompisen" E's balklänning. Toallen av gammal lakansväv skall bli originalmönstret till klippningen av det riktiga tyget, så den måste sitta perfekt, om klänningen skall bli perfekt - och det ska den!

Jag är tacksam för att jag fortfarande kan företa mig saker som håller hjärnan och fingrarna igång. Trots att mina illusioner försvinner finns hjärnkapaciteten kvar. Än så länge.

Luftslott

Att man kan bli så ledsen när man blir av med något som man egentligen aldrig haft!

Idag är jag bara deppig, deppig, deppig - på gränsen till sammanbrott. NEJ, JAG VILL INTE!

Jag måste få tag på ett jobb NU! Jag orkar inte jobba en sommar till utan måste ha en ordentlig semester - förra sommaren blev det ju bara veckan på Menorca och övriga två veckor jag hade tillsammans med M gick åt till att röja ur mammas hus som skulle säljas. Ingenting i stugan, ingenting någon annanstans. Jag skulle gärna ta semester i maj eller september, men med det jobb som M har så går ju inte det, utan det är de veckor man blir tilldelad i juli-augusti. När det är som mest att göra på turistbyrån.

Plus att det givetvis är fruktansvärt tärande att hushållskontot går på minus VARENDA månad. Bufferten räcker ju inte i evighet, även om jag mer än en gång sänt en tacksamhetens tanke till mormor som en gång i tiden ordnade en livförsäkring som betalades ut till barnbarnen vid hennes frånfälle. Fast jag ville ju använt den till att resa tillsammans med barnen. . .

Varje dag, varje timme intalar jag mig att min tid kommer, min tid kommer. . . Försöker att ha en "theme song" som karaktärerna i Ally mcBeal - "Min tid den kommer nu, så akta dej!" med Björn Skifs. Fast jag lyckas dåligt med att övertyga ens mig själv. . .

Man kan bli ledsen för mindre

Idag fick jag reda på att det som lät så positivt och lovande före jul förmodligen inte blir något jobb alls.

Inte ens en "fingertutt".

Så nu är det tillbaka till annonserna igen. Tur att jag inte raderade mig ur alla sökmotorer, utan jag fortfarande får t ex platsbanken och merajobb.se.

Faktum är att det inte har funnits mycket att söka heller, jag har ju skummat igenom de annonser som har kommit ifall, ifall. Men det är ju en liten tröst nu åtminstone.

Nu har jag sökt ett jobb. Och skrivit ut annonsen om projektledare i Hornborgasjön, så får vi väl se var jag hamnar. Tänker också söka upp den kontakt jag har i Jönköping och se vart det kan leda.

Som tur var ringde A från Smålands Musik och Teater i eftermiddags och behövde lite hjälp inför blåsmusikfestivalen i maj. Hon vet ju mitt läge och satt själv lite trångt med tiden nu, så då hade hon kommit på några saker som jag kan göra. Heder åt sådana vänner!

Aktioner

Det finns många sätt att visa vad man tycker. Ett sätt är att rösta på Christer Sjögren i Melodifestivalen.

Ett annat sätt är att gå omkring i säck och aska och "störa".

Jag är inte människa att bedöma vilket som är mest effektivt.

Tveksamt. . .

Platsannonser är ett kapitel för sig. Kanske man skulle börja forska på det?

Så länge jag inte fått några uppdrag från Skövde så fortsätter jag att se mig om, även om jag inte riktigt dammsuger på samma sätt längre. Nu har det inte funnits så många tjänster som kunde vara aktuella på några veckor. Det går lite upp och ner det där. Det här var ju rätt intressant.

Men idag fick jag nys om att man söker en informatör för Hornborga Naturum. Jobbet innehåller en massa delar som jag är kvalificerad för och den berömda fågelsjön ligger ju bara några mil härifrån, så kanske man skulle. . .

Lite grann tveksam är jag ändå inför arbetstider: "obekväm arbetstid förekommer, i synnerhet under transäsongen" (vad innebär det? 03.30 "piip"? Eller bara efter 18.00?) Och så var det placeringsort: Hornborgasjön. Mmm. Får skaffa kragstövlar, annars blir det lite blött om fötterna.

Hög tid för sportlov - eller inte?

Vissa barn klarar bara inte av när det drar ihop sig till lov. De behöver inte alls vara misshandlade hemma eller leva ett miserabelt liv på något sätt, de klarar bara inte det där att bryta med rutinerna.

Idag har jag varit inne en sejour i bildsalen igen, och försökt hålla ordning på den "fria" aktiviteten att göra leranimationer. Frihet under ansvar, alltså. Det var menat som ett grupparbete och man skulle 1) göra manus (storyboard) bestående av text OCH bild, som beskriver händelseförloppet så väl att man skulle kunna byta manus med varandra och ändå kunna göra en begriplig film 2) göra alla figurer och rekvisita till filmen av modellera 3) göra bakgrunder, efter att ha konsulterat manuset och räknat över hur många som behövs.

Jag vet inte hur många grupper jag har gått över som en hök och slagit ner på hur de disponerat sin tid. De flesta fastnar i modelleran - får inte barn leka med sådant hemma nuförtiden? Det fick mina!

De senaste dagarna har det varit lite lätt "flipprigt" i alla klasser - och idag var det mer än ett suddgummi som rök i luften, plus att ungarna smög och höjde volymen på "arbetsmotivationsmusiken" som var på alldeles för högt med tanke på den höga stämning som redan rådde i gruppen.

En kille vägrade blankt att göra någonting eftersom han hade råkat vara borta förra gången och kompisarna i gruppen under den tiden hade kommit fram med ett av de bättre och mer genomtänkta manusen. Det var ju helt värdelöst, enligt honom, och skulle göras om. Han fick sätta sig i ett hörn och göra något annat ett tag, det gick bara rakt i väggen. Som tur var, tillhörde just hans grupp de stadigare ungarna, så de tog inte illa vid sig utan fortsatte med sin idé. Rätt som det var satt den lille killen i gruppen i alla fall och knådade gubbar av hjärtans lust.

Kanske några är på gång att börja filma nästa gång, efter lovet. Om de kan tyda sina manus då. Jag har i alla fall gjort min insats. . .

Filmtajm

I går var det filmstudiodags igen. Min "gemenskapsaktivitet" som nu utvecklats till att bli gemenskap med de av stadens befolkning som är med i filmklubben, då ingen av mina närmaste har tid att gå på denna aktivitet för närvarande.

Undantagsvis var visningen flyttad från den vanliga första torsdagen i månaden till tisdag, eftersom Folkhögskolan abonnerat medborgarhuset Park på torsdag för sin årliga "Hjorovision Song Contest", och en flytt till nästa vecka hade varit oläglig eftersom det är sportlov då.

Filmen som visades var Roy Anderssons "Du levande", som fått massor av uppmärksamhet och priser här och där.

Och vad blir mitt omdöme, då? Ja, en mer välregisserad och välplanerad, väl ljussatt och väl castad film får man leta efter. Filmens budskap, typ "allting är skit men vi får väl ha varandra ändå medan vi lever", underströks av de ständigt gulbeige interiörerna med lysrörsgrått ljus och exteriörer med ösregn, dimma och åska. Karaktärerna spelades av enbart okända aktörer, som i de fall de inte redan var gamla, bleka och rynkiga hade sminkats för att se ut så. Och många lågstatuspersoner flimrade förbi: allt från vårdbiträdet till fyllot i parken.

Några repliker som fastnade: "hade jag en motorcykel så skulle jag dra från hela den här skiten", "ja, jag får väl gå och lägga mig, det är en dag i morgon också", "mina pensionsförsäkringar har minskat med 34%", "du spelar så BRA, Micke - så HIMLA bra", "det är alltid lika trevligt att vara här, Karin, fast du är en sadist som serverar lättöl till mat som luktar så gott", "elektriska stolen - första - andra - tredje.." (utan inbördes kronologisk ordning)

Några bilder som fastnade: mannen som övar sousafon i lägenheten, hustrun drar igen dörren med en smäll i bakgrunden. Mannen som övar bastrumma till bandspelare med marschmusik i lägenheten, hustrun drar igen dörren med en smäll i bakgrunden, grannen dunkar i taket och får taklampan i huvudet (förutsägbart!). Den romantiska tjejen som drömmer om att hon gifter sig med rockmusikern Micke, som sedan sitter i det gulbeige köket lutad mot kyl/frysen och drar iväg ett solo på elgitarren medan tjejen öppnar de sista presenterna. Psykiatern med fullproppat väntrum som tröttnat på samtal och i stället skriver ut tabletter, så starka som möjligt, "så är det med det".

Ja, sammanfattningsvis, en klart sevärd film om den svenska folksjälen med stort mått av igenkänning. Men ingen "skrattfest", som programmet utlovade. Och inte en "feel-good-film" heller.

Till råga på allt får jag numera smärtsamma "dagen-efter"-symtom när jag varit på bio på Park. Biofåtöljerna som är original sedan 1955 börjar bli utsuttna och det är trångt mellan raderna, så det är svårt att ändra ställning. Frågan är om det inte drar också, jag brukar ha jacka eller schal över axlarna för säkerhets skull. Men idag har jag ändå huvudvärk från hjässan neråt i ryggen, i en svans längs vänster skulderblad och ner till vänster höftled. Renovering av lokalen har varit på gång i ett antal år, men nu blev det uppskjutet igen. Det börjar bli akut!

Bloggtips!

En blogg för dig som tröttnat på det extrema, elaka och egofixerade i bloggvärlden runt oss: surfa in på lagombloggen!

Varför bloggar vi?

Göteborgspostens helgbilaga Två Dagar ägnar inte mindre än 8 sidor, inklusive illustrationer, åt denna fråga i senaste numret.

Och det är inte utan att man själv funderar lite då och då. Skall man fortsätta eller lägga ner? I början var det ju bara kul, och nästan beroendeframkallande. Dessutom beordrades hela klassen att börja blogga som en del av kursen webdesign, precis i den vevan när jag börjat skriva i bloggen "hur hamnade jag här?" . Därför finns även den här bloggen. Då var vi också beordrade att läsa och kommentera på minst tre andra kompisars bloggar, vilket enbart var kul. Tyckte jag, medan andra tyckte det var pest och pina och inte alls såg sammanhanget med webpublicering och webdesign. Och det är bara ett fåtal av de kompisarna som har hängt i med sina bloggar och fortfarande håller på.

Om du inte orkat läsa igenom hela artikeln som jag länkar till ovan, kan jag kortfattat upplysa om att ca 1% av Sveriges befolkning bloggar och 75% av dessa bloggare är kvinnor. Det finns två tydliga läger: dagboks-, eller livsstils-, bloggarna och finbloggarna ("om politik, miljö, media eller något annat ämne med hög status" enligt artikeln). Den dryga handfull människor som försörjer sig på att blogga är mest unga kvinnor i den förra kategorin. En tjej, för att nämna ett exempel, är 17 år, har bloggat i tre år och hennes webplats värderas till 5 miljoner kr, troligen Sveriges största blogg just nu. Hon bloggar 8 tim om dagen och tjänar så bra på det att hon inom kort planerar att köpa sig en bostadsrätt i Stockholm. Hm.

Häromdagen hörde jag någonstans en elak tunga som sa att alla människor bara skriver bloggar, ingen läser dem någonsin, och om man mot förmodan skulle läsa någon annans blogg, så är det för att skriva kommentarer för att någon annan skall hitta ens egen blogg. Kanske ligger det lite i det. Enligt artikeln är det 88,5% som startar bloggen för att de gillar att skriva, men näst vanligast är det att man startar en blogg för att få kontakt med andra människor.

Dags för självrannsakan! Varför bloggar jag? Jo, jag har flera bra skäl.

1) För att jag gillar att skriva - kanske svårt att bedöma vilken kategori mina bloggar hör till, den här är ju en salig blandning av både livsstil och "fin" medan den andra mera är livsstil, kanske? Ibland funderar jag på att starta ännu en, som är mera stilistiskt sammanhållen och riktad mot en bestämd målgrupp, men det är än så länge bara funderingar. Men det är väl så den skall se ut om det skall gå att få annonsörer till den.

2) För att hålla kontakt med människor och i andra hand få nya kontakter - folk man träffar sällan kan hålla sig uppdaterade och man behöver inte börja från noll med precis alla varje gång man ses. Och för det behöver jag inte vända ut och in på mig och "bekänna" precis allt om mig och mina närmaste - lika lite som jag gör det i samtal när man träffar någon på sta'n.

3) För att ha prov på hur flödet i min språkbehandling ser ut, om någon skulle vilja anlita mig i egenskap av företagare. Rätt stavat och någorlunda sammanhängande tankebyggnader är ett par av de saker jag lägger mig vinn om. Då och då lägger jag även ut bilder för att väcka nyfikenhet på den sidan av mitt företagande.

Och - jag läser andras bloggar. Ärligt! Mest är det de kurskompisar jag känner till som har fortsatt blogga, men också ett par "kändisbloggar" (några fler än de jag rekommenderar här intill). Jag söker då och då efter fler läsvärda bloggar, och hittar några guldkorn ibland, men det är en djungel därute! Riktigt, riktigt svårt har jag för "fashion"-bloggar som enbart går ut på att shoppa-shoppa-shoppa som meningen med livet. Och de som är extremt självutlämnande, elaka, rasistiska eller sexistiska har jag inte heller någon behållning av att läsa.

Idealbloggen? Jaa, jag försöker nog skapa den här. Lite av varje, kortare eller längre inlägg beroende på hur engagerad jag är och "lagom" personlig. Fast jag tycker själv att jag ofta skriver för långt, för jag har svårt att få hejd på flödet. Det kanske skulle lösa sig automatiskt om jag ägnade 8 timmar per dag åt det här...? Men näh, jag har ju Facebook också... och så lite liv vid sidan om!

Det skulle vara extra kul att få igång en diskussion om det här ämnet nedan. Varför bloggar du? Varför läser du min blogg?

Tidsmaskinen

Att vikariera på högstadiet är som att resa i en tidsmaskin. På flera plan.

Är det dessutom ett skapande ämne som bild, har man goda möjligheter att genomskåda gruppdynamiken - och se att inget är nytt under solen.

Att gå in i en ekande trapphall, genom en klunga skränande tonårskillar får fortfarande håret att resa sig i nacken. Trots att jag tar djupa andetag och intalar mig att det inte är mig deras skrän gäller längre. Det var 35 år sedan. Nu ser de väl bara en ointressant vuxen som ingen skulle komma på att trakassera - medan jag bli 13 inuti för en sekund. Det mänskliga psyket är outgrundligt.

Inne i klassrummet vidtar en annan tidsresa. Årets nior innehåller den klass jag jobbade i de sista 2½ åren innan jag flyttades från Grevbäck - en av de bästa arbetsplatser jag haft. Klassen är uppdelad och utblandad i tre olika klasser, men fortfarande känner man igen de enskilda eleverna och deras personligheter, och vilken plats de tar i gruppen. Fortfarande ser jag deras 6-åriga ansikten, med all förväntan de bar inför skolstarten, framför mig när jag nu ser 15-åringarna på väg ut i livet. En elev berättade för mig att jag varit den lärare som klassen haft längst tidsperiod under deras tio skolår - de har haft otur och fått byta lita för ofta. Som tur var hade jag tydligen efterlämnat goda minnen, i alla fall hos henne. De har lämnat många roliga och sorgliga minnen hos mig också. För livet.

Ibland alla andra elever som passerar bildsalen under en vecka finns många, många fler mer eller mindre bekanta ansikten. Barn jag har haft i förskolan, i Grönköpingskören, förskolemusiken eller småbarnsrytmiken som jag ansvarade för under en period, i musiklektioner eller instrumentallektioner där jag har vikarierat. Ibland tar det ett par lektioner att placera vem som är vem. Undrar hur många människoliv jag har gått in och ut i under det senaste, röriga decenniet och vilka avtryck dessa möten har gjort hos dem?

Lite avkommen

.. känner jag mig för närvarande.

Att jag har kommit av mig när det gäller att söka jobb är kanske inte så konstigt, eftersom jag i december fick nästan 100% löfte om att det skulle komma beställningar i januari. Och nu har jag fått hoppa in och vikariera som bildlärare ganska mycket under terminens första veckor - tur är väl det för min mentala hälsa! Annars skulle jag enbart gå och stirra på telefonen hela tiden.

Det verkar som om jag har kommit av mig lite när det gäller bloggandet också på det senaste. Det beror inte bara på att jag inte har så mycket nytt och roligt att kåsera om, utan också på att min internet-uppkoppling med trådlöst modem burit sig lite konstigt åt på sista tiden. Så fort man sätter på datorn och konstaterar att man kommer ut på nätet, kollar man mailen fort som en liten blå, sedan lägger den nämligen av...

Jag hade ju också tänkt att repetera en del på bildbehandlingskursen, trots att jag är färdig och har skickat in "examensuppgiften". Men hur kul är det att starta en video som sedan bara står och hackar på datorn.

Så det jag har kunnat göra framför burken har varit lite bildbehandlingsarbeten och inte så värst mycket mer. Men jag har äntligen kommit igång med att göra en fotobok med en massa familjefoton som jag inte skrivit ut sedan jag köpte min digitala systemkamera hösten 2005. Alltid något!

Idag verkar webben vara mer tillgänglig och trevlig. Jag har både kollat mailen, varit inne på facebook en sväng och skrivit ett blogginlägg. Typiskt då att jag skall jobba hela eftermiddagen!

Jag skall t o m våga mig på att försöka lägga in en bild ur min kommande fotobok! Se, det gick! Och det blev förstås en bild på alla mina barn (de åker rutchbana i Sundsvall)!

Epilog om paket

Nu kanske någon går och biter på naglarna och undrar hur det gick med paketets resa genom Sverige.

Jo, igår kl 11.11 landade det på OK/Q8 (ingen riktig post, men det får väl duga) och sent i går kväll fick jag ett mail att det hämtats och packats upp.

En hög kvarglömda linnen
En luvtröja
En kofta
En top
Två omaka vita sockar
En pincett
Sex frimärken
En namnsdagspresent
och ett brev från Mamma

Ingenting "värdefullt". Men det gör ingen nytta på fel ställe. Och nu går vi in för landning - sista terminen!

Allsmäktig söker assistent...

Fortfarande ramlar det in annonser om arbete i min e-mail-inbox. Jag låter mina "agenter" spana ett litet tag till. Bara för säkerhets skull.

Ibland kommer det ut extremt spännande erbjudanden. Vad sägs om det här?


Projektledare till Universum
Vi söker dig som vill vara med och utveckla nya spännande projekt för våra gäster och som har ett genuint intresse av att inspirera barn, ungdomar och vuxna till att söka kunskap inom teknik och naturvetenskap. - - -

Man hinner tänka rätt mycket. Hm, nya spännande projekt i universum, det kanske kunde vara nya banor för en del stjärnor, fixa till krumilurerna inne i öronen så det inte kan bildas saltkristaller som orsakar yrsel, eller en ny sorts tvestjärtar som gillar öppna ytor och dagsljus . . . Kul och utmanande jobb! Som jag är formellt kvalificerad till!

Sedan framgår det förstås av resten av texten att det är Universeum, upplevelsecentrat i Göteborg, som söker folk. Men på inte mindre än tre ställen hade korrekturläsaren missat - eller litade man på rättstavningsprogrammet i datorn?

Det finns hopp

Tydligen finns det fisk som man "får" äta utan dåligt samvete! Vem skulle veta bättre än Isabella Lövin?

Och då menar jag inte den fisk som ligger i kyldisken och redan är död . . .

Ytterligare ett steg...

Det är jättespännande!

9 jan kl 11:51
Ånge, Försändelsen har sorterats

En bit in på 2008

...har vi hunnit och just nu är jag bildlärare i fyra dagar. Intressant! Arbete finns alltid, men jag längtar efter en slags vardag när man får en rytm i veckor och månader. Så småningom även i år, när man kan börja tänka semester - det var länge sedan!

Det är lite uppfriskande att hoppa in på högstadiet i alla fall. Eleverna i sjuan har valbara uppgifter, så de kan bara hoppa in i arbetet och jag går runt och visar och försöker inspirera när det går trögt. Ibland slår någon på lite musik på en mobiltelefon eller mp3, men det må vara hänt om de jobbar samtidigt. I går började någon att zappa och visa hur mycket musik han hade inlagd i sin telefon, det var mycket! Varpå en annan kille sa att han hade ungefär tre gånger så mycket. Då började jag tvivla, Va, inte på din telefon, väl? Nä, sa killen, det här är en I-pod, det är en så'n här... och var på gång att börja förklara vad det var för något. Jag avbröt honom faktiskt och sa att jag vet vad det är. Fast på ett trevligt sätt. Undrar om han blev besviken eller imponerad? "Gamla tanter lägger inte ägg", eller?

En sak som jag undrar över däremot är hur man gjorde förr. När man skickade ett paket med posten och satte sig att vänta på ett brev eller telefonsamtal från mottagaren som bekräftade att det kommit fram. I går eftermiddag skickade jag ett inrikespaket (ny blå) och fick därvid en "specifikation från Posten" med mig hem. Där stod allt om försändelsen; mottagare, avsändare, vikt, porto, moms på portot... Dessutom stod det ett kolli-ID. Vad gör man då med detta kolli-ID? Jo, man går in på http://www.posten.se/ och följer paketets väg genom Sverige.

Historik:
9 jan kl 07:34
Posten, Brevavisering har skickats till mottagaren
8 jan kl 20:31
Jönköping, Försändelsen har sorterats
8 jan kl 15:28
Skövde, Posten har tagit emot försändelsen
8 jan kl 15:00
ICA Supermarket Hjo, Posten har tagit emot försändelse

Jag väntar med spänning på att mottagaren sprättar upp sitt brev och knallar iväg till OK/Q8 för att hämta sitt paket. Kan man inte få en liten film på när paketet öppnas också?

Storebror ser dej. Åtminstone ditt paket.

Nyårsfestligheter

Nu närmar sig åter en nyårsafton, ett tillfälle som KRÄVER festligheter, nya kläder och även eftertanke och kontemplation.

Det går inte an att sitta ensam hemma framför "Grevinnan och betjänten"!

Det finns också vissa attribut som för en del absolut inte kan avvaras vid ett nyårsfirande. Till dessa hör bl a champagne och fyrverkerier.

Winston Churchill lär ha sagt "Jag föredrar champagne som är kall, torr och gratis". Jag skulle vilja tillfoga en liten travesti när det kommer till fyrverkerier: "Ett fyrverkeri skall vara stort, planerat och gemensamt".

Champagnen kan man, om man vill, göra till en privatsak. Så icke med fyrverkerier. I går kväll hade ett fyrverkeri-säljande företag demonstration av sina varor här i Hjo hamn, ca 100 m från vår bostad och betydligt närmare andras hem. Vi gick inte dit för att titta närmare, men varje litet poff och starkare knall hördes och syntes antingen man ville eller inte. Man hoppas bara att pjäserna riktades ut över sjön... fast ändå inte, med tanke på alla läbbiga kemikalier som faller ner med varje strålande stjärnhimmel. Hamnen ligger ju också bara ett par tiotal meter från Hjo-åns mynning - och där är det ju naturskyddsområde. Hur går det ihop?

Resten av kvällen och en bit in på natten hördes sedan spridda knallar från alla möjliga håll, närmare och längre bort bland de gamla träkåkarna i Hjo stadskärna. Företaget lyckades säkert sälja en hel del, och inspirera ännu fler än de som brukar skjuta smällare och raketer.

Varje år ser vi svarta rubriker om yngre och äldre medborgare som blir av med fingrar, ögon eller liv i samband med helt onödiga olyckor med fyrverkerier. Ändå upprepas det år efter år. "Det händer inte mig". Eld i kombination med för mycket champagne (eller för all del vanlig folköl) är inte heller någon lyckad kombo.

Så varför inte överlåta åt en kommitté i varje stad att planera ett gemensamt fyrverkeri, på ett säkert sätt, på en säker plats, på en bestämd tid, med kunniga människor som håller sig nyktra. I så fall skulle även jag njuta av skådespelet.

Nä, när jag funderar på det skulle jag faktiskt klara mig utan både champagne och fyrverkeri. Även om båda är trevliga så finns det andra sätt att skapa feststämning.

Julmusik

Liksom med all musik är smaken om julmusik mycket olika.

Jag läste någonstans att det bara finns 40 jullåtar, som alla artister hela tiden spelar in nya covers på för att sälja nya julskivor. Men det tror jag inte på.

Här om dagen hörde jag t ex en låt med Irma och Uno Svenningson, den hette Så underbart, tror jag - den hade en tydlig julkänsla men jag hade inte hört den förut. Och så finns ju Peter Jöbacks Jag kommer inte hem till jul, som kom för något år eller två sedan. Och Carolas I denna natt blir världen ny, som nästan är sönderspelad på radio redan fast den är alldeles färsk.

Vill man däremot vara väldigt klassisk och traditionell och alltså ha några av de riktigt gamla godingarna, men ändå vara effektiv, har jag några tips. Lyssna på Diverse Jul-boogie med Owe Thörnqvist, Sprakande Jul-medley med The Real Group, Nu e' d' jul igen med Just D (eller "originalet" som de har samplat med Alice Babs, Povel Ramel, Martin Ljung m fl) eller varför inte Mer Jul med Adolphsson & Falk.

Mina egna favoritalbum just nu är A Capella Christmas med Manhattan Transfer som kom förra året och En Riktig Jul med The Real Group + de extra spår med julmusik som följde med deras cd "Allt det bästa". Fast det är extrem kör-nörd-varning när man börjar köra dessa plattor hela dagar i sträck, det inser t o m jag...

Skaraborg håller andan

Så är det dags. Några dagar före Sverigepremiären har den berömda och beryktade filmen om Arn världspremiär i Skara. Nej, jag är inte inbjuden, men jag skall säkert se den någon gång framöver i alla fall.

Den energiska projektledaren och marknadsföraren Anja Praesto har lagt och lägger ner all sin tid och kraft, samt inte minst sin själ, i att profilera Skaraborg och Västergötlands museum i samband med denna lansering.

Redan när de första böckerna kom under hennes ögon fanns planen där: hon insåg direkt att det här handlade ju om hennes jobb, som nyanställd ansvarig för medeltidsturismen i trakten och placerad på muséet i Skara. Hon finns sedan dess med i alla möjliga och omöjliga sammanhang omkring "Arn" för att öka intresset för området, skapa ett mervärde i turismen och bygga folkbildning. Med mera.

Det är hur viktigt som helst att rätt person kommer på en sådan här post. Anja har tidigare jobbat bl a med PR på Volvo, men det är ingen kvalitetsgaranti. Hon hade lika gärna kunnat vara en liten "grå tapetblomma" som hade fyllt sin tid med kontorsarbete, hemsidessnickeri och skyddande av varumärken. Engagemanget och det enorma idésprutandet är svårt att visa på ansökningshandlingar.

Anja Praesto har blivit en av mina stora förebilder i projektlednings-, informations- och kommunikationsbranschen. Just med sitt sätt att snappa upp en viktig händelse för just hennes projekt, i den strida strömmen av information, att tänka tematiskt och entusiasmera andra för detta på ett konstruktivt sätt. Hade det inte blivit Arn, hade hon hittat något annat övergripande tema för medeltidshistorien, det är jag övertygad om. Och byggt sitt nätverk av kompetenta medarbetare, och givetvis även handskats med "svansen" av mindre lyckade samarbetspartners och lycksökare, som bara vill vara med och dela på kakan utan att så, vattna och skörda först.

Bara av en ren händelse bodde vi grannar i Skultorp när vi var små, och lekte en hel del före skolåldern. Sedan kom vi ifrån varandra. Men det sägs ju att de intryck man får före 7-årsåldern är de viktigaste i livet. Och att leken skapar personligheten. Så - vem vet vilka intryck vi gjorde på varandra?

Blå skor

Kommentaren till mitt förra inlägg visade att det kanske inte är så logiskt för alla att shoppa skor som ett utslag av allmän eufori.

Men när de ser ut så här= jättefina, sköna och med lagom klack. Och är skinnfodrade. Och är nedsatta från 340 till 150:-.

Det är väl logiskt?

Tredje gången gillt!

Efter ca 200 sökta jobb, varav 160-170 skrivna och skickade och resten tjatande på presumtiva arbetsplatser har jag alltså varit på tre intervjuer. Alla tre hade jag någon anknytning till genom en personlig kontakt, som jag kände eller kände till redan innan jag bytte "karriär" för 5 år sedan.

Många av de skrivna ansökningarna har inte ens fått ett "tack för din ansökan, men tjänsten är tillsatt med annan sökande". Så onödigt det har varit att sitta och skriva ansökningar till Göteborg, Alingsås, Jönköping och Skara! De anställer säkert också bara sådana som de har någon kontakt med innan annonsen kom ut.

Så nu, tack vare kontakten O, fick jag veta att hans kontakt H var intresserad av "duktigt folk". Jag hade förstås med mig stora portfoliopärmen och berättade lite om hur jag tänkt där, vad jag hade fått för material där och hur mycket jag hade gjort där ... uppenbarligen tyckte han att jag var duktig. Han sa också att han bara anställer folk som är bättre än han själv på det som skall göras, så där får jag väl också ta åt mig. Hm, hm.

Exakt vad jobbet kommer att innebära vet ingen just idag, för företaget kommer att utvidgas och sälja betydligt fler tjänster än de undervisnings-, coachnings-, databas- och webdesigntjänster som finns idag. Säljarna kör igång i januari och jag kommer att bli inkallad på uppdrag i ett första skede. Vilka uppdrag det bli får vi också se. Framåt midsommar eller så kanske det hela kan övergå i en fast tjänst om allt går väl. Spännande!!!

Så det blir inget ensamarbete i en källarlokal utan fönster för min del. Hoppas de hittar någon som orkar vara mer ideell än jag till den posten, det förtjänar de.

Jag får jobba både hemma, med kundbesök och på en arbetsplats med fönster, kaffeautomat och mikrovågsugn. Och arbetskamrater, inte minst. Det kommer att bli bra.

Just nu känner jag mig fullständigt utpumpad, det är som om två års anspänning börjar lätta nu. Och jag inser att jag inte måste jobba på Turistbyrån hela somrarna längre, och ha dåligt samvete för att jag vill ha tre veckor ledigt!

Plötsligt händer det! Kanske jag skulle ta och köpa en lott också?

(När jag kom ut i den stora staden Skövde, lite lagom omtumlad, ville jag givetvis dela detta stora med någon av mina närmaste. Alla var upptagna med jobb och skolor och svarade inte i telefon. Vad gör man då om man är Eva? Jo, man går och impulsköper ett par blå skor! Här skall börjas ett nytt liv! Fast just det skall inte bli någon vana...)

På't igen!

Dags igen! Fast nu är det jag som GER en intervju... Känns lite märkligt faktiskt. Men jag ringde upp och bad att få prata med denna "kontaktens kontakt" en gång till och han lät väldigt intresserad, faktiskt. Trots att han har träffat mig en gång redan.

Så i morgon blir det centralorten igen. Denna gång tänkte jag ha på mig följande: Vit skjorta (Sisters? Joy?), ljusblå slipover (ingen aning om var den är köpt men fin är den), mellanblå manchesterbyxor som jag hade turen att hitta på CS i Hjo idag - till på köpet var det 20% rabatt, men jag hade nog köpt dem ändå för de satt så bra. Till detta ett halsband från vid pass 1992 och ett par blå stövlar med klack från Nilsons rea för 2 år sedan, samt väskan från Paris, 4 år sedan... Jag handlar inte mycket kläder som ni kanske förstår. Men det jag har, det använder jag! (Slow consumer, javisst!)

Håll tummen! Jag är taggad till max!!!!

Ny vecka

nya strategier...

Jag kommer på mig själv med att i dessa tider av "frid på jorden till människor ett gott behag" börja se på mitt arbetssökande som en krigssituation.

Jag måste infiltrera så många kontakter IRL som möjligt för att ha en chans. Just nu har jag två, som jag lobbar med så mycket jag orkar. Hemsidan, fotosidan, facebook och mina båda bloggar är mina hemliga agenter som även de skall fungera som infiltratörer hos potentiella arbetsgivare. Syns man så finns man, men uppdatering är också nödvändig för min image.

Jag måste tänka strategiskt och ta stegen i rätt ordning. Söka, söka, söka. Ibland vänta på svar, ibland ligga på själv. Och släppa lagom mycket informations-ammunition vid varje kontakt. Jag bär inte "mitt hjärta på ärmen" (som det engelska uttrycket lyder) inför alla jag kontaktar. Det gör tillräckligt ont när motståndarna får in sina fullträffar ändå. Det räcker med "tillsatt med annan sökande".

Inför den nya veckan laddar jag om och ser över mina styrkor för att sätta in nästa attack. Kanske är även arbetsgivare mer välvilligt inställda vid den här tiden på året, och kan tänka sig att annektera min kompetens där den kan komma till sin rätt?

Det känns bra att ha extra trupper att mobilisera i form av en stab med vänner som förstärker med goda tankar och goda ord. Alla sätt att tillkalla resurser är välkomna, om det så skulle vara "jag ber för dej" eller "may the Force be with you".

Jag hoppas mest av allt på ett fredsavtal snarast, så det blir en fridfull jul.

Om köttfärs

Den senaste veckan har handlat mycket om köttfärs.

Torsdagens film på Hjo Filmstudio var Scorseses "The Departed" - en jättespännande gangsterhistoria in i det sista, även om man på slutet inte undrade så mycket över vem som skulle bli skjuten och vem som skulle överleva, snarare vem som skulle skjuta vem. "Klockan slog, alla dog", typ. Rena köttfärsfabriken. Och eftersom de flesta redan hade lyckats svika både vänner och närmast anhöriga, var det ingen som sörjde speciellt mycket. Hårdkokt och inte särskilt verklighetstroget, men spännande, som sagt.

Mer om köttfärs: SVT, DN, SvD m fl nyhetsmedier med självaktning har under den senaste veckan "rasat" över de opålitliga Ica-handlarna, som av ren girighet fixar och trixar med bl a köttfärs för att slippa kassera densamma. En ren följetong efter ett avslöjande i Uppdrag granskning, SVT. Och några dagar tidigare var det en undersökning som visade att om sjukvårdspersonalen tvättade händerna och lät bli att bära vissa smycken, klockor etc, så skulle fler patienter ÖVERLEVA! Vad blir nästa avslöjande?

Vissa saker är man glad över att pappa slapp uppleva. Han arbetade under större delen av sitt yrkesverksamma liv i familjeföretagets Ica-butik som styckmästare och charkuterist. För ett tjugotal år sedan gick han i pension och kort därefter byggde butiken om för att endast sälja färdigpackat kött. Och nu finns pappa inte längre ibland oss. Men det jag minns från när pappa stod i köttdisken var att han tvättade händerna i ett kör - minst mellan varje kund, säkert också mellan varje uppvägning av en ny vara om kunden skulle ha flera sorter.

Han hade alltid mössa på sig. Han malde ofta köttfärsen medan kunden stod och väntade, det skulle inte fallit honom in att mala något som skulle ligga till nästa dag. Han plockade bara fram så mycket kött, charkuterier etc av de olika sorterna till kyldisken av glas som beräknades gå åt på ett par timmar och sprang och fyllde på hela tiden. Och tvättade händerna. Han hade inte vigselringen på till vardags, men en armbandsklocka använde han på jobbet. Den hade en metall-länk som han rengjorde ofta för att inga bakterier skulle fastna på den.

Pappa var en "bonnpojk" som inte hade haft möjlighet att utbilda sig och få en flott titel, men när han gifte in sig i Ica-familjen och fick erbjudande om jobb så tog han det och gjorde sitt bästa. Med hjälp av Icas och köpmannaförbundets internutbildningar och korta kurser plus ett stort mått av sunt förnuft blev han bra på det han gjorde och satte en ära i att göra det bra. Det var säkert inte så kul varje dag, jag minns en julafton när en kund ringde och var förtvivlad över att skinkan hade fallit isär. Pappa åkte upp till affären och fixade en ny... Allt för kunden.

Man undrar om dagens handlare och även sjukvårdspersonal som struntar i vanliga, ganska enkla hygienregler har förlorat den här kombinationen av yrkesstolthet och sunt förnuft. Eller tror den upplysta IT-generationen att vi har byggt bort risken för att bli infekterade av mänskliga kontakter i vårt moderna samhälle? Jag menar, om en kund eller patient blir sjuk/are och till och med dör på grund av att jag har missat något så grundläggande och självklart som att tvätta händerna - kan man leva med det? Går det att spåra vem det är som har brustit, eller går hela arbetslag omkring med samma bakterieflora...? Ta fram det sunda förnuftet och tvätta händerna, snälla människor!

Nä, hör ni. Nu har jag inte tid att blogga mer idag. Julen och hemgjorda köttbullar står ju för dörren. Måste springa över och handla lite köttfärs. På Konsum.

Ketchupeffekt eller vad???

Nu har jag alltså varit på den andra intervjun på 1½ års effektivt arbetssökande. Började i går kväll med att sätta ihop en lagom häftig "outfit" och hänga fram på sovrumsdörren så att det bara var att hoppa i. Ville inte stå på morgonen och inte ha något att ta på mig. Inspirerad av magister M och "Mode(r)skeppet" (vi HAR så kul på vår DB-kurs!) fotograferade jag den givetvis. (Hu, vilka skarpa färger det blev med blixt! Men jag hinner inte bildbehandla nu. Tänk er dovare färger i stället.) Svart omlott-tröja och kjol från Twilfit, dovt petrolgrönt linne från H&M och rutiga strumpbyxor från Åhlens, inget av det köpt det senaste året, samt en mörkröd handväska från Gekås i Ullared... Halsbandet är konsthantverk från Menorca och till detta svarta lågklackade boots från Ecco. Effekten av höga klackar OCH roliga strumpbyxor kan lätt bli för mycket... i alla fall på mig!

Med ytterligare inspiration från en annan bloggare, ex-klasskompisen L och hennes lägenhetsbryderier, kommer här en lista på "pro" och "contra" efter dagens intervju:

1. Det är ett fast deltidsjobb - det är 50% betalt, men blir säkert mycket mer att göra

2. Det är många varierande arbetsuppgifter - men jag kommer inte att hinna slutföra dem, med den kvalité jag kräver av mig själv, på halvtid. Jag skymtar utbrändhet vid horisonten.

3. Det är fritt och flexibelt - det är ensamt

4. Det är placerat i Skövde - i ett trångt källarkontor utan fönster

5. Det förutsätter mycket kontakter och samarbete med ideella föreningar - det förutsätter mycket kontakter och samarbete med ideella föreningar (!)

6. Det är ett på många sätt intressant jobb - den ideella aspekten innebär att jag kommer att ha ständigt dåligt samvete för att jag tar ut lön för att jag gör det jag tycker är roligt och viktigt

7. Det är kreativt - det kräver att jag lär mig flera nya datorprogram på högst en månad, för sedan slutar den som har tjänsten idag

De verkade intresserade av mig så här långt i alla fall. Och skall höra av sig i slutet av nästa vecka.

Jag är enormt glad att jag även passade på att planera in det andra mötet, med min "gamla kontakt" som jag skrev om igår, just idag. Genom honom fick jag två nya möjligheter, om inte i handen så ändå inom räckhåll. Får se vad detta kan leda till, nu har jag alltså inalles tre grejor att kolla upp i januari. Tala om ketchupeffekt. Från ett oväntat håll. Men; kontakter, kontakter... Tänk att man skulle ha nytta av politiken till slut!

Mmm. "Plötsligt händer det". Man kan ju i alla fall börja hoppas på ett liv efter jul.

..."nån där uppe måste ha sett mig och tänkt att nu så är det väl ändå hennes tur - min tur att träffa nån som vet vad jag behöver, det verkar som mina ensamma /arbetslösa!/ dar för alltid är över"... (Lisa Nilsson)

Kanske, kanske, kanske...

I gårdagens inlägg var jag rätt trött på skiten och i det närmaste handlingsförlamad.

På kvällen, kl 21.15, ringde en av dem som jag väntade samtal från, och ville träffa mig för en anställningsintervju. YYYESSSSS! Jag blir kontaktad, alltså finns jag!

Klockan var nog en bra bit över 02 innan jag lyckades somna. Hur blir det här nu då? En intervju är ju inte samma som att jobbet är i hamn, det beror ju mycket på vilken typ av kompetens de har tänkt sig och om arbetsvillkoren funkar osv. Men i alla fall ett enormt steg framåt!

Den andra kontakten har inte svarat. En vecka efter att jag mailat och två veckor efter att min kontakts kontakt hade pratat med honom. Min kompis I peppar mig och säger att jag nog måste "ligga på" när jag väl har börjat, om det skall bli något i fortsättningen. Så nu frampå förmiddagen, när jag hade blekt slingor i håret, borstat tänderna och sminkat mig noga, tog jag telefonluren och slog numret.

Jodå, han kom ihåg att kontakten hade pratat med honom om mig, och han hade sett mitt mail, men bara hunnit skumma igenom det, utan att kolla CV't. Så jag fick i alla fall dra det jag hade skrivit i korthet om vad jag är för en typ av person och vad jag vill med mitt jobb... det hade sparat lite energi om han åtminstone läst det... Men där ser man, man kan inte ta något för givet.

Samtalet var positivt även om de inte hade varken konkreta planer på att anställa någon just nu eller tid att träffa mig under den närmaste månaden. Just den här tiden är det en enorm arbetsbelastning med deadlines före nyår. Planer på att utvidga finns i alla fall, men man kan inte säga något säkert förrän i slutet av januari. Då skulle jag återkomma. Så jag fortsätter väl att "ligga på". Nu vet jag att han inte ser mig som en desperat panelhöna.

När jag ändå var igång fortsatte jag att ringa upp en annan gammal kontakt och bokade ett möte om att samarbeta med mitt företag, när jag ändå åker åt det hållet i morgon. Nu måste det börja hända saker i NÅGON ända! Och nu kan det anses bevisat (quod erat demonstrandum) : det är personliga kontakter som gäller i det här gebitet. Hårt men sant.

Jag vill ha en ny plats i tillvaron. Trots att jag de senaste fem åren varit sysselsatt med olika saker, varav en del har gett lite lön och jag har betalat min skatt, saknar jag regelbundenhet, kaffekassa och fasta arbetsuppgifter. Jag kände så väl igen mig i den här kolumnen i SvD i går, även om det inte är just journalist jag vill vara. "Frilans" låter tjusigt, men det är en lång väg till att uppdragen tickar in...

Och så lite till...

Dottern F har hjälpt mig att pillra till min hemsida - fast hon har så mycket att göra med intervjuerna till sin C-uppsats, den stackar'n.

Då passade hon också på att hjälpa mig med min gamla "horisont" och den är ju fin så den får vara kvar lite till *blink till Johan på HLK, min html-guru som hjälpte mig att få in den in the first place*. Särskilt eftersom den blev mycket bättre i kvalitén än den jag skulle importera från min dator.

Du som inte har varit i Hjo kan ju få tro att det ser ut sådär nedanför vårt hus. Du som har varit här vet att horisonten är betydligt mindre i den här sta'n...

När man har för lite att göra

blir det lätt så att man inte gör det man skulle, utan blir sittande med omdesign av en blogg i två timmar.

Jag hade en så snygg "banner" som skulle ligga högst upp, men den blir bara pixlig och konstig hur jag än gör - bara den har tagit en halvtimme...

Men vad spelar det för roll egentligen. Jag bara väntar ändå, ju. På att dagen skall gå. Men mest väntar jag på att någon skall ringa idag. Närmare bestämt två olika personer som jag aktivt väntar mig skall höra av sig. Bollen ligger hos dem. Det är deras drag. Throw the dice! (Jo, jag såg ABBA-dokumentären igår!)

Mmm, två arbetsgivare. Bollen ligger alltid hos dem.

Om jag i stället för att bara vänta skulle ta och göra ett drag till, höra av mig igen, komplettera med ytterligare någon uppgift, föreslå en tid för möte - skulle de då se en målinriktad person som verkligen är intresserad av jobbet, självständig, initiativrik och nytänkande? Eller skulle de se en desperat och envis panelhöna som man absolut inte vill ha hängande i hasorna, tjatande på arbetslaget och ledningen?

Alla medaljer har två sidor. Och jag vill ju att de skall se min framsida. Den målinriktade och initiativrika.

När man har för lite att göra blir det lätt så att man tänker för mycket. Gör tolkningar och kommunikationsanalyser. Som kanske är helt fel. Det kanske bara är kopieringsapparaten som har gått sönder eller nå't.

Nä, nu måste jag hitta på något som skingrar tankarna medan jag väntar! Ta på mig något snyggt och gå till Ica och handla, kan det bli dagens projekt?

Jag måste få upp tempot, annars blir jag snart tokig på riktigt.